Publicerat
Kategori: Dikter

Parallell

”Vad kan ha hänt nu då? En avliden i skogen. Lite tidigt för svampplockarna att börja kriga redan.” utbrast Staffan Hersa, då han såg huvudrubriken på dagens exemplar av Södra Dalarnes Tidning som flyktigt haft sin bostad i hans brevlåda.
För att hämta dagens blaska hade han varit tvungen att, som vanligt, ta på sig tretofflorna och släpa sin trettiofemåriga sömniga lekamen ut genom den daggvåta trädgården och ner mot lådan vid gatan han huserar vid. En promenad på cirka femton meter. Nog så långt om fredagskvällen varit av den våtare sorten.
Han var inte främmande för att sitta på Jonssons veranda och ljuga som en häst galopperar om sina bravader. En del hade han ju faktiskt varit med om under sina tio år vid polisen.
Det lilla röda trähuset med den omfångsrika trädgården var ett arvegods från en svunnen barndom, och han trivs nog bra i det. Den välskötta gräsmattan visar i allfall att han kan hantera en klippare åtminstånde periodvis.
Förstrött kliade han sig i huvudet emedan han gick in genom ytterdörren och genom hallen in i det gamla femtiotals köket. Perstorp hade nog haft en stor kund i hans far. Både bänkar och skåpsluckorna verkade tillverkade vid samma fabrik. Liksom den slitna grå golvmattan av pvc. Snyggt men inte pråligt. Funktion before fashion.
Han lade tidningen ifrån sig på köksbordet och hämtade en påtår vid spisen. Där stod hans fars gamla kaffepetter och puttrade och doftade. Han njöt av semestern och den lugna julimorgonen. Ändå kunde han inte släppa rubriken i tidningen.
Då han satte sig kastade han en blick ut genom fönstret och konstaterade att inte ens sparvarna var sams nu för tiden. De slogs villt om en mask eller en larv ute på hans gräsmatta.
”Tänk att de orkar” mumlade han för sig själv. ”Klockan har ju inte slagit åtta ännu……”
”The early bird…….” Mumlade han förstrött och slog upp debattsidan i bladet.
Han sippade sakta på det varma kaffet och läste om innevånarnas fåfänga försök att skapa debatt i tidningen om för dem angelägna spörsmål.
”Jag börjar bli gammal”, tänkte han stilla, utan någon ångest, men med ett visst vemod. Han lät blicken åter vila på tidningen efter en liten stunds sparvspaning.
Han hade kommit till sidan fem och såg fortsättningen på förstasidans rubrik. Han ögnade igenom artikeln och funderade lite över innebörden i den. Han konstaterade att det var en mycket välformulerad artikel.
Han lutade sig tillbaka på pinnstolen och sträckte på sig så det knakade i leder och spände i musklerna. En pustning hördes i det annars tysta huset när han slappnade av igen och fortsatte läsa. Dagens blad innehöll mycket lokalnytt som kunde vara bra att känna till. Mestadels var det de aktiva hembygdsföreningarnas aktiviteter som syntes. Ungdomsföreningarna inom idrotten var även dessa representerade med bild och text. Han gäspade, rafsade sig i sin bruna kalufs och återgick till den första artikeln han fastnat vid.
Rubriken löd: ”Död man i skogen, funnen av Grahn.” Han kunde inte låta bli att le då han läste rubriken även om orsaken till den inte var av det lustiga slaget.
Uppenbarligen hade en man vid namn Grahn hittat en död man i skogen mellan Säter och Yttreheden. Mannen var otvetydigt bragd om livet av våldsverkare. Enligt artikeln saknades bakhuvudet helt. Hur detta avlägsnats framgick inte av artikeln.
Staffan kliade sig i huvudet och funderade över när han skulle bli kontaktad i fallet. Det kan ju i och för sig vara ett lätt fall där både offer och gärningsmannen kunde bindas till varandra på ett uppenbart sätt. Då behövde de inte ringa honom, och det var han ju då tacksam för.
I samma blinkning som den tanken for igenom hans huvud så ringde telefonen. Han reste sig och gick de tretton stegen in i vardagsrummet där telefonen var placerad. Det fanns bara ett telejack i huset så där fick telefonen stå, vare sig det var praktiskt eller inte. Att ringa och beställa ett till telejack hade aldrig känts angeläget, så det fick vara.
Han lyfte luren och svarade ”Hersa”.
”Tjänare Hersa” svarade en bekant stämma i andra änden. Det var Bert på tidningen som ringde. ” Har du blivit inkopplad på fallet som jag skrev om i dagens tidning?”
” Neej, inte ännu..” svarade Hersa släpande ” Det kan bli så sedan”.
” Hör av dig till mig om du blir det. Det är ett ganska märkligt fall som jag är intresserad av att skriva om”, svarade Bert.
”Ja, lova kan jag ju bara om det finns något att gå ut med i pressen, men jag är ju inte kontaktad ännu. Vad vet du om det hela då?” undrade Hersa
”Tja, inte så mycket mer än det jag skrev i artikeln” svarade Bert ” Det var ett grymt dåd. Jag hoppas att de snarast får fast den som gjort det. Jag vet inte vem offret var och inte varför han tagits av daga. Det blir polisens jobb att berätta det. De lät mig inte se kroppen”.
Bert sa tjingeling och de la på. Hersa gick upp och ställde sig i duschen.
Staffan tittade sig i helfigursspegeln och gned sig om hakan. ”Jag måste nog gå lite längre promenader”, grymtade han. ”Var tog den slanka tjugoåringen vägen?”
Han klädde på sig och gick ner i köket för en inspektion av skafferiets status. Det verkade vara dags att höja den något. En blick på klockan avslöjade att Konsum på Åsgatan redan öppnat. Han gillade den butiken och var ofta där och handlade. Trevliga expediter och bonus på varorna. Bra, så får det bli. Kanske färsk tortellini idag? En favorit, med egenhändigt komponerad ädelostsås och en bladpersiljekvist. Lite mineralvatten till kanske. Det finns två flaskor Loka i skåpet. Då får den ena gå in i kylen.
Fint.
Semester.

Nog smakar det gott med hemlagat. Att sitta så här i eftermiddagssolen med en mätt mage, en kall dricka och lite bra musik i öronen. Det gör livet bra gott. Nästan så att sömnen smyger sig på i sommarvärmen. Den ljumma brisen från sjön Munken och ”green, green grass of home” med Elvis gör hela tillvaron till en varm bodylotion av semester att bara vila stilla i.

Trots det njutningsfulla som just nu betecknade tillvaron smög sig molnen av tungt arbete och ond bråd död upp som små myror i medvetandet och störde. Kan det ha varit ett enkelt rutinfall med en gärningsman som redan erkänt? Teknikerna lär ju just nu finkamma området och undersöka den avlidna. Kanske var han redan i Uppsala hos rättsmedicin.
Det började krypa olustigt i honom och han förbannade sitt yrkesval en sådan här dag.
”Jag borde ha blivit bibliotekarie i stället” muttrade han där han satt halvlutad i den lilla bersån med utsikt över sjön. Insekterna lekte tafatt över vattenytan. Sjön såg nästan ut som om den vore av sommarsjökräm. En fisk gjorde plötsligt en liten ring på vattnet, som om det bara vara var för att göra världen uppmärksam på dess existens.
Han vickade lite förstrött med tårna och reste sig och gick ut på den av ålder grånade bryggan, och drog efter andan. Några barn badade på badplatsen på andra sidan sjön. Tjo och tjim hördes lång väg. Han log lite och mindes när han och brorsan badat från bryggan han nu stod och filosoferade på. Han mindes det med glädje. Ett styng av nostalgi över det som varit bet honom i hjärtat.
Han gick upp mot huset igen och satte på en panna kaffe.
Det knastrade på grusgången och en mörkblå Volvokombi stannade på infarten. En normalbygd man med breda axlar steg ur. Kostymen avslöjade att om bäraren inte hade status så hade han i allfall råd med en kvalitetskostym. Mannen tog med sig en sliten läderportfölj och strosade fram emot Staffans ytterdörr.
Staffan tittade ut och suckade för sig själv att ”Om det ändå varit ett snyggt fruntimmer…”
Han kände mannen som kom alltför väl. De hade jobbat ihop i Colombia, Ecuador och Venezuela. Han var inte så förtjust i mannen, men tyckte att han åtminstånde var en ärlig man. Det var ju alltid något.
Han steg fram och öppnade dörren samtidigt som mannen skulle till att knacka.
”Tjänare Staffan” sa mannen med ett skevt leende.
”Tjänare själv Hansson” svarade Staffan ” Kom in vetja”
”Tack, hur har du det?” undrade Hansson
”Jo, det är bara bra. Jag skulle just fika. Vill du ha lite vanligt svenskt kaffe? Om det nu finns något sådant.”
”Ja tack, gärna. Man blir lite seg, efter två timmars bilkörning, menar jag”.
” Ja inte är det väl varje dag du är här?”
”Nej, jag har fullt upp i Stockholm.” svarade Hansson ”Du vet, folket på kansliet ska ju ha allting på en gång så jag hinner aldrig i kapp heller”.
”Hmmm” sa Staffan medan han hällde upp kaffet i bjudkopparna han ärvt efter Farmor.
”Vad har fört dig hit då Hansson? Du lämnar väl ogärna storstan och ger dig ut i bushen efter det som hände i Colombia?”
”Alldeles riktigt, men jag tror inte det finns några gerillor i Dalarna”.
”Inte ännu.”
”Vad menar du?”
”Jag läste om mordet i tidningen i morse. Typiskt för Farc-gerillan att lämna sina offer i skogen på det viset”.
”För visso, men vi är inte i Sydamerika nu.”
”Nej, men jag har hört på byn att det pratas om oro i vissa grupperingar här omkring sedan senaste nedläggningen av poliskontoren. De är nog mer oroliga för varandra än för vad staten ska göra den här gången. Utan ett täckande rättssystem har ju anarkin tagit över på vissa håll.”
”Ja, men det är politik alltihop. Det är inte för att debattera politik som jag är här. Det har varit lugnt i Dalarna ända sedan dom fick tag i Ersson uppe i Häradsbygden. Säg inte att han har en tronarvinge?”
”Vad tror du själv? Det finns redan en grupp som tränar ute i skogarna vid Gesundaberget, men inte ens försvarsmakten har kunnat hitta dem.”
”Jaha, men det är inte mitt ansvar och inte därför jag kommit till dig”.
”Varför är du här då?” Undrade Staffan lite otåligt ”Du åker väl inte runt och stör folk på semester bara för ditt nöjes skull ?”
”Nej då. Har du hört talas om ”Chagas Sjukdom?”
”Amerikansksömnsjuka? Ja, hurså?”
”Den sprids i normalfallet av en liten gynnare till skalbagge, Vinchuca heter den. Den bor ofta i taken till de enkla husen som de fattiga innevånarna bygger. Pinnar i taket och lerväggar. Den kryper alltså ner på natten och dras till mungiporna där koldioxid kommer ut med andningen och det finns ytliga blodkärl. Inte alla baggarna bär på den här parasiten Tripanozomi Cruzi, men tillräckligt många för att ca arton miljoner människor ska bli infekterade.”
”Wow, otrevligt litet djur. Vad har det med mig att göra?”
”Jag har här i portföljen dokument som styrker att en cell av Al-Qaida har ett laboratorium någonstans i gränstrakterna mellan Colombia och Venezuela där de tillverkar ett koncentrat av smittan. De har även lyckats konstruera en artificiell variant av parasiten som är tjugofem gånger dödligare än det biologiska originalet. Venezuela min vän. Där hittar ju du, och även jag. Därför har jag kontaktats av regeringen för att samtala med dig om ett upplägg för en eventuell resa till området för att söka efter labbet, och slå ut det”.
”Det var som sjutton. Jag har slutat med allt sånt där och ägnar mig åt spaning på halvtid åt lokala polisen”.
”De sydamerikanska myndigheterna och CIA är också inkopplade och har speciellt begärt att DU ska vara ledare för gruppen”.
”Jag tror att du ska gå nu Hansson. Det var kul att se dig, men jag har semester och du har ett jobb i Stockholm att sköta. Ha det så bra och kör försiktigt till storstan. Adjö”.
När Hansson backade ut så pustade Staffan ut, men misstänkte att det inte var det sista han hört av den här historien.

Han gick upp på vinden för att se att hans 9x19 mm Glock låg i asken som den skulle. Han hittade den och tog ner den i köket. Tänk att en så skön dag plötsligt blivit en sådan stark påminnelse om skit som varit. Harmonin och lugnet var helt borta nu. Han kände en lätt uppgivenhet och saknad av morgonen som passerat. Innan allt det här kommit till hans kännedom och innan han hämtat den förbaskade tidningen och läst om mordet.
Han tog isär pistolen och torkade av och smorde upp delarna innan han sedan satte ihop den igen. Det klickade och knäppte precis som det skulle när han testade den, utan ammunition.
Han kände på tyngden och provade greppet. Den låg perfekt i handen. Ett verktyg endast tillverkat för att ta livet av folk med. Vilken människa vid sina sinnen fulla bruk skapar ett sådant ting tänkte han. När han och brorsan var små lekte de hemliga agenter i trädgården. Även indianer och vita. Aldrig kunde han då ana att han skulle livnära sig som agent. Drömjobbet när han var liten var trädgårdsmästare som Pappa. Brorsan ville bli läkare. Han blev det också. Jobbar för läkare utan gränser. Man vet aldrig var han håller hus nu för tiden. Staffan hade i och för sig fått ett kort för en månad sedan från brorsan. Han hade bara skrivit att han mådde bra och att han var vid Spin Boldak vid Pakistansk-afghanska gränsen.
Han hade skrivit på engelska för en gångs skull. Fast bara till hälften.


Hi brother, I’m Fine.
Hope you have your health, and that everything is great.
I have met an international businessman that will sponsor some research that he wants me to do for him. Have you been sailing anything lately? Gör kaffet svart som Rio Negro. Tjaga inte om när. Hälsa Esmeralda.
Din bror
Micke

Han var lite förbryllad över kortet. Vem var Esmeralda? Det var dock inget ovanligt att Micke skickade lustiga kort. När han var tonåring hade han varit på Teneriffa och skickat ett kort som var så kryptiskt att han fick förklara det när han kom hem. Han hade kodat det så inte morsan skulle få spader. Brudar och sprit. Morsan var en sådan pryd dam så det hade inte passat sig att skriva sanningen i klartext.
Han skrattade lite när han tänkte på hur de hade hållit på. De hade efter det satt i system att koda korten så inte föräldrarna skulle fatta vad de höll på med. Staffan tror än i denna dag att morsan nog visste vad som pågick ändå. Mammor har en märklig förmåga att genomskåda de flesta upptåg.
Han tänkte fortfarande på Esmeraldas förmodade uppdykande och hoppas att det är en riktig pudding. En förförisk och hemlighetsfull skönhet. Lika varm som det tropiska klimatet och lika rik på naturtillgångar som kontinenten själv. Han längtade efter att få prospektera efter rikedom och att plöja den bördiga fuktiga jorden.
Det slog honom plötsligt att han måste ut och slå på vattenspridaren i trädgården. Den ljumma sommarkvällen hade bara börjat, men skuggan hade redan lagt sig över gräset och små svärmar av insekter lekte strax över gräsytan. Han slog på vattnet och kände det solvärmda vattnet sprida sig som en fuktig dimma i luften. Han glömde nästan helt det som hänt under kvällen, och alldeles fått semestern på kant. Ordningen kändes återställd och lugnet lade sig åter.
Han satt en stund på trappan till det lilla huset och tittade vattnet som spred sig över hans egen prärie. En del av det hamnade även i den lilla cirkelformade rabatten som han anlagt mitt i gräsmattan. Mest som ett avbrott mot den gröna monotonin som gräset bjöd på. Det var dock även ett ställe att odla kryddörter på. Inget fick pastan att uppnå den smakhöjd såsom när den kompletterats med färska örter. Ofta kompletterat med ett lagom torrt rödvin från den smakrika portugisiska vinodlingarna.

Tanken på att återvända till Sydamerika kändes inte så lustig. Han slog den ur hågen, bara för att lämna plats för det mystiska mordet utanför Yttreheden. Det är ju aldrig lustigt med mord. Särskilt inte så nära inpå. Han hade sett mycket av den sorten både i Sverige, men också under sina perioder i olika bananrepubliker. När han började vid polisen för, tja hundra år sedan, kunde han aldrig ana att det skulle föra honom in i så skiftande miljöer som det gjort. Han hade både sett knarkarkvartar i Hökarängen utanför Stockholm och även insidan på Pablo Escobars villa i Medellin när han jobbat i projekt med Amerikanska DEA. Både känt stanken av gammalt lik i Säter och duckat för kulor i bergen i Bolivia. Blivit hunsad vid träning hos CIA, och tagit skäll av bondkärringar i Pakistan.
Jävla Hansson. Den där före detta majoren gick honom på nerverna ibland. De har känt varandra sedan de båda gjorde lumpen. Hersa var furir och stannade därvid. En jäkel till prickskytt var han. Helt oslagbar. Nummer ett i polisens nationella skyttetävling. Han var tränad i prickskytte vid Fort Bragg i USA. En speciell teknik för folk med nerver av stål och ett sinne som en tigerhaj. Det gäller att kunna hålla andan. Blick stilla invänta exakt rätt ögonblick.
Sedan, Pang.Ett skott.Ett mord.Inga vittnen.
Fan också. Han stängde av vattnet och gick in. Han tog en rejäl klunk ur flaskan med Jim Beam. Han sov oroligt den natten. I drömmarna var han ständigt tillbaka i djugeln. Där låg han bakom en trädstam med en kulspruta riktad mot sig. Rörde han sig det minsta small en salva in i trädet så flisorna yrde omkring huvudet på honom. Han var fångad vid stammen utan att kunna flytta sig framåt eller kunna göra reträtt. I drömmen han inte Hanson fram i tid med granatgeväret för att ge honom stödeld. I drömmen klickade hans M16 och fienden ryckte fram. Han vaknade alltid just som sergeant Bolivaro la stridskniven mot hans strupe och skar upp den. Han drömde ständigt om den död han sånär drabbats av i Ecuador för några år sedan. Han vaknade kallsvettig och tittade på klockan. Klockradion visade med röda siffror att klockan bara var kvart över tre på natten. Han suckade och strök svetten ur pannan. Han slöt ögonen och hamnade snart i en dvala. Han inbillade sig att han i dvalan träffade Esmeralda. Vem är Esmeralda? Är hon vacker? Hur är hon? Eldig? Svår? Snart sov han tugnt igen fram till morgonen.

Telefonen ringde nere i vardagsrummet.
”Hmmmm, vad kan klockan vara?” muttrade han
Han kikade mot klockradion som blektes i morgonsolen så siffrorna blev oläsbara. Han stegade upp och tog arbandsuret. Den visade på halv åtta. Han suckade lite för sig själv och konstaterade att det slutat ringa där nere.
”Ja nu när jag ändå är vaken, då slutar det.” grymtade Staffan
Han gick ner i alla fall efter tandborstning och påklädning. Han hade hittat favorit skjortan, en mörkblå linneskjorta med monogramet broderat på fickan. De svarta jeansen satt som skräddarsydda.
Precis som han kommit ner ringde telefonen igen. Han gick ut i vardagsrummet och svarade.
”Hersa”
”God morgon Hersa, jag ringer från SCB och skulle vilja ställa några frågor till dig. Du har valts ut i en grupp av personer med liknande utbildning, ålder och yrke……
”Var det du som ringde för en timme sedan?” avbröt Stafan irriterat den pratiga intervjuaren.
”Nej, det här är första gången jag ringer. Om du inte vill svar kan vi ju avsluta det här nu?”
”Ja tack” svarade Hersa och la på luren.
Han traskade ut i köket och började förbereda frukost. Medan kaffet började puttra på spisen gick han ut efter dagens tidning.
När han satte sig vid bordet och började sippa på kaffet, slog han upp den och började läsa den med sitt vanliga något avslagna intresse för vad som hände i bygden. När det var semester ville han koppla bort det lokala småbus han ständigt var i kontakt med annars. Ja, det var ju inte bara småbus. Det var vandaler också. Folk som krossade brevlådor, målade otidigheter på kommunhusväggen eller på rådhusväggen. Ryckte upp offentliga rabatter och så vidare.
Det var ju lugnare än vilt skjutande knarkkarteller i Bogota, men trist i längden att folk inte hade bättre saker att ägna sig åt. Ständigt detta ”Vi har ju ingen lokaaaal”-snacket. Inte sjutton skulle det bli bättre med en lokal. Inget nytt om mordet som hade begåtts tidigare. Allt verkade helt lugnt. En typisk sommardag under storsemestertider i en liten mellansvensk stad.
Han satt lugnt och blickade ut genom fönstret och studerade sparvarna och finkarna i trädgårnden. De kvittrade och spanade efter insekter och annat ätbart som vanligt. Trots att solen värmde låg daggen kvar i gräset. Det måste ha regnat under natten. Konstigt att han inte hört det när han vaknade i natt.
Nog för att tidningen var tunn idag, men att ta upp om att Anderssons katt fått sju ungar avr väl ändå ett lågvatten märke. Han flinade lite för sig själv och mindes att han en gång då han bodde i Norrtelje läst på första sidan att kossan Rosa i Rimbo nedkommit med tre kalvar. Så han antog att det nog var han som missat nyhetsvärdet i den typen av antinyheter. Tja, något lär man fylla blaskan med och det ger den ju i och för sig ett starkt intryck av lokal förankring. ”Jag kanske borde ta en prenumeration på SvD som motvikt” tänkte han för sig själv.
Då var det en notis som plötsligt fick honom att hoppa till lite. Han läste den igen och förbryllad satte han sig rak i ryggen och tittade rakt fram med tomma ögon en lång stund.

”Forskare har ännu inte löst gåtan med de plötsliga dödsfallen i norra Latinamerika. De tros vara följden av att de genom luftsmitta fått i sig den annars insektsburna parasiten Tripanosoma Cruzi. Hur denna kunnat få sådan effekt är ett mysterium enligt den franske läkaren Henri Corbét. ”Vanligtvis kan denna parasit endast spridas med Vinchuca. En liten insekt som lever nära människan, men i dessa fall verkar det som om parasiten spridits via luften, och även muterat så tillvida att det blivit ca tjugofem gånger kraftigare än normalt.””

Han letade i minnet efter vad Hansson berättat för honom dagen innan. Förmodligen ligger det sanning i storyn, men har de lyckats med luftsmitta som försök? Eller är de klara för att attackera sina mål?
Han kände hur det sög lite i maggropen. Skulle han ta kontakt med Hansson, eller skulle han avvakta och låta de sköta eventuellt kontaktande?
”Om de ringer före fem i kväll så letar jag fram passet” Han bestämde sig för att vänta till dess. Det vore ju skönaste om han slapp bli inblandad i sånt här igen. De där jänkarna hade ju tydligen framfört sina önskemål om hans deltagande, och de ger sällan upp en grundplan. Han misstänkte att en beordrande förfrågan snart skulle komma.
Kunde Sverige vara ett mål för sådana attacker? Det starka USA stödet som statsministern gått ut med vid bombningarna av både Afghanistan och Iraq kunde kanske få vissa fundamentalister att surna till. Man tror ju att de bara finns i bergsbyarna i mellanöstern och centralasien, men det vet i sjutton. Han tänkte på en man de talat med för ett par år sedan vid ett tillslag i Alby, söder om Stockholm. Abu Abdallah Hassiz-el Haq. Jo du. Just en snygg flykting det. Han var egyptier. Vad som senare visade sig dök han inte upp bara i Alby, utan även i Peshawars madrasavärld. Förmodligen var han en av de ledande doldisarna bland Taliban. Han hade berättat för Staffan att han hur lätt som helst slunkit ut genom Uzbekistan och sedan vidare genom Ryssland till Sverige. Redan dagarna före Bush bestämde sig för att göra en grushög av Afghanistan.
Han hade anmält till ledningen det han fått veta men de de valde att vifta bort det som nonsens.
”Inte fan kunde några sådana slinka in i Sverige, vi har ju förstärkta gränskontroller genom vårat arbete inom schengenavtalet”. Så var det med responsen på informationen inom säkerhetspolisen. Det fanns troligen registrerat i något register som var så hemligt att de inte själva visste var det fanns. Nog hade Ersson i Häradsbygden haft nytta av de kontakter han haft med utbildade rebeller som sökt fristad i Sverige. Tänk att de inte hade hjärna nog att dra de parallellerna.
Staffan hade träffat en man i Gagnef som var nära allierad med Ersson och de såkallade ”Fäbodsrövarna”. Denne påstod att Ersson hade varit i Bosnien på träningsläger i gerillakrigföring. Där skulle flera av ledarna för bland annat rebellerna i kaukasus ha varit med som instruktörer. Vältränade och krigsvana mujahedas från Dagestan och Panjshirdalen.
För allt vad han visste var nog Abu Abdallah El-Haq förvandlad till stoft och blandad med det afghanska ökendammet vid det här laget, men den typen av personer och kunskap frodades säkerligen fortfarande även här i det lugna lilla Sverige. Vad kunde man annars vänta sig av det tunna rättsläget i den här delen av landet. Efter nedläggningen av polisen i länet så tog ju först de så kallade patrioterna till vapen och trodde de skulle ha folketsstöd, men milisen i Gagnef som leddes av Anders Ersson slog brutalt ner dem. Sedan fick armén tag i Ersson och sköt både honom och hans anhang på fläcken. För riketssäkerhet. Ha.

Nej, nu var det nog dags att ta ut lite älgfärs ur frysen så det finns lite ätbart till middag i kväll. Staffan älskade de där älgfärsbiffarna med inbakad västerbottenost. Himla just av kompisarna i jaktlaget han var bekant med att låta honom få del av det fantastiskt goda bytet från jakten. Han hade fått färsk älgkalvsfilé som han stekt med mycket äkta smör och ätit rakt av vid spisen. Något så otroligt mört och läskande gott finns knappast att få tag i om man inte känner en osjälvisk och kamratlig jägare.
Mmmmmm, det mjälla köttet som lagom stekt smälte i munnen och spred en stark förnimmelse av höstvåt skogsmark och färsk kantarell. En smak som kändes precis som skogen luktar en sensommardag efter ett stilla regn, tidigt en morgon. Han höll på att drunkna i sin egen saliv då han tänkte på läckerheterna.
”Jag hoppas jag kan vara med i höst under jakten”, tänkte han.
Han tittade och konstaterade att det som smällde till ute vid vägen var när brevbäraren slog igen locket till brevlådan, efter att han lagt ner något i den. Han lade ifrån sig färspaketet på diskbänken och gick ut för att hämta vad det nu kunde vara.
Väl inne igen konstaterade han att de hade extrapris på kaffe på ICA. Så spännande post nu igen.
”Skickar de inget roligare säger jag upp mitt postabbonnemang” sa han flinande för sig själv, och slängde reklamhögen på bordet. Han suckade och funderade över om han skulle ta och se om snickarboden behövde någon typ av reparation. Först skulle han dock ha lite kaffe.
När han stod på yttrtrappan och sippade på kaffet såg han något på trädgårdsgången som verkade väldigt malplacerat. Han gick fram och konstaterade att det var ett vykort. Kan det ramlat ur reklamhögen han tagit in. Han tog upp det och läste vad det stod på det.
Det enda som stod där var hans adress och; ”Glöm inte Esmeralda”.
”Vem fan är Esmeralda?” mumlade han förbryllat för sig själv.
Kortet var poststämplat i Caracas för två veckor sedan. Venezuela igen! Vad är det med Venezuela och vem är Esmeralda?
Handstilen verkade något bekant, men sådana kråkfötter finns det många som gör. Visste han inte att Micke var i Afghanistan så skulle han kunna trott att det var han som skickat kortet. Det hade ju varit praktiskt, då hade han kunnat få svaret på vem den mystiska kvinnan var. Han ransakade sitt minne igen och gick igenom namnen på de kvinnor och flickor han kände och hade känt. På olika sätt. Ingen Esmeralda materialiserade sig inför hans inre ögon. Tyvärr. Namnet fick honom att tänka på någon gammal Clint Eastwoodfilm från sextiotalet. Kanske var Esmeralda en latinsk skönhet, som någon svettig ökenryttare skulle rädda undan de ”onda” mexicanska rebellerna i artonhundratalets Texas. Det långa svallande korpsvarta håret, de mörka bruna djupa ögonen och de röda läpparna…..inte illa. Jag får inte missa reprisen.

Efter en brutalt händelselös dag smakade älgfärsbiffarna ännu bättre än han mindes från förra gången. Han hade haft så trist under dagen att han funderat på att börja städa garaget. Som tur var kom Jonsson förbi och samtalade om ditt och datt, så tiden flög iväg. Tyvärr skulle de bort på kvällen så det blev ingen ljugarbänk den kvällen. Nu var det bara den gamla Bogartfilmen kvar att se fram emot. Det skulle bli kul. Länge sedan Staffan faktiskt satt sig ner att se på film.
Den började prick klockan nio. Tyvärr var den faktiskt lite seg ett tag så han slumrade till en stund. Han vaknade plötsligt med ett häftigt ryck. ”Vad var det han sa?” utbrast han för sig själv. Ljudet av hans egen röst blev så kraftig och plötslig i huset att han nästan skrämde sig själv. ”Vad var det han sa!” utropade han en gång till.
Filmen handlade om en handelsman med affärer i Sydamerika. Han hoppade upp ur fotöljen och slet till sig en gammal sliten världsatlas. Han bläddrade igenom den till han kom till en sida som visade norra Sydamerika mer detaljerat. Där var en karta över Venezuela med de flesta lite större orterna utmärkta.
”Visst i fan!”svor han högt. ”Esmeralda är inte något läckert fruntimmer, det är ju en stad i Venezuela. Vilken idiot jag har varit”.
Han la ifrån sig kartboken och började leta efter adressboken. Han hittade numret till Hansson. Det var en mycket trött och inte alltför munter fru Hansson som svarade och gav luren till Herr Hansson.
”Ja?” svarade Hansson trött.
”Jag är klar. Vi åker till Latinamerika på fredag. Det ger dig tre hela dagar att fixa vad som behövs för operationen. Jag kommer till hotel Adlon i Stockholm på torsdag förmiddag och då finns det ett rum åt mig bokat för ett dygn”.
”Ok”svarade Hansson som vaknat till när Staffan talat om hur landet låg.
De la på lurarna och båda lade sig ner i sina respektive liv och försökte slumra in för natten. Hansson har några bråda dagar framför sig, emedan Hersa tänkte ta det lugnt fram till torsdags morgon. Packa lite och be Jonsson passa trädgården. Han visste inte heller hur lång tid det skulle ta så en ordentlig ”att göra”- lista var att ordna med.
Han tänkte på korten som kommit från brorsan. Kunde han vara inblandad i detta eftersom han nämnt Esmeralda och Venezuela. Hade han snappat upp något med sina parabolöron, eller befann han sig i Venezuela? Var han kvar i Afghanistan? I sinom tid skulle svaren uppenbara sig för Staffan. Kunde Micke vara den som tagit fram stridsmedlet med den fruktade parasiten. Vem var den internationella affärsmannen Micke hade träffat? Fanns det överhuvudtaget något samband eller var det bara ett spöke i Hersas undermedvetna bara för att det rörde Sydamerika och kanske brorsan Micke?
Det var svårt att somna den kvällen. Han läste lite i en bok han funnit om sufism, en typ av filosofisk islam. Staffan trodde att mycket av de villfarelser som spreds om islam var grundade på en generell analfabetism och självupphöjda despoter som hungrade efter herravälde. Det spelade ingen roll om det var herravälde över en stad eller en liten hop med icke läskunniga fåraherdar, bara de fick härska. Det gjordes ofta med predikningar och en laddad Kalashnikov.

Skriven av: Mattias Thorsell

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren