Portalen

Varje morgon stod han vid sin sten, tittade upp mot vita moln och väntade på något som skulle ge hans liv en mening. Många dagar har passerat och ändå stod han där vid sin sten och väntade. Hösten kom, svepte bort varma vindar och väntade på vintern som var kall och hård. Våren tinar upp vårt inre och sommaren knackar på vår dörr. Varje dag stod han vid sin sten och väntade på en inre önskan.
Plötsligt en dag kom en varm sommarvind och svepte sig runt honom. Han tittade upp mot molnen och kände värmen som spred sig i hans inre. Han kunde urskilja en blond ängel som sakta tog mark vid hans sida. Hon tittade in i hans ögon med sina klarblå som lyste upp hans inre. Hon sa ”kom” och tog honom med på en vandring i en rosbeklädd portal. "Här skall vi vandra tills vi åter skall samlas någonstans där ingen vet". En känsla som ingen annan kan bära fyllde hans inre när han nuddade vid hennes läppar.
Han står inte längre vid stenen, han tittar inte längre upp bland molnen. Hans blick är bara på henne och han känner något som växer inom sig. Han vände sig mot henne och viskade ”vandra vid min sida så skall jag ge dig allt jag har som är allt jag kan ge för att dela allt som kommer i vår väg” De fortsatte sin vandring genom en oändlig portal som slutar vid ett altare där evig kärlek, lycka och trohet för alltid skall finnas vid deras sida.
Han vände sig om mot henne, kände hennes värme som alltid skulle fylla hans inre och stanna kvar där när årstiderna passerade. De skall fylla sina dagar med ögonblick av lycka och kärlek. Han lovade sig själv till henne och sa: När mörka moln syns på din himmel skall jag värma dig och låta dig känna min kärlek när du behöver den som mest. Jag skall alltid vandra vid din sida. När nästa morgon kom stod han inte längre vid stenen och väntade. Han var lycklig och vandrade med den han älskade i en oändlig portal av delad kärlek. I vinden kunde man höra en kärlekshymn som var evig och alltid skulle följa dem.

Författare:

Publicerat

Dela: