Så här långt

Jag mår dåligt, jag har på intet vis drabbats av influensan eller någon förkylning, jag mår psykiskt dåligt och då menar jag inte Dr. Phil dåligt mina problem går inte att lösa genom att börja ha med sig matlåda eller bestämma sig för att umgås mer med barnen, jag har ångest på riktigt. Jag har genomskådat lögnen och det gör jävligt ont, det enda jag kan göra nu är att med tomma ögonen stirra in i min datorskärm och gråta medan jag lyssnar på Gwen Mcrae vackra 90 percent of me is you. Fast egentligen är allting mitt eget fel, jag vill inte att ni ska tycka synd om mig när jag ställer mig vid kanten av Ale Stenar och med vinden i mitt hår reciterar Stig Dagerman och förkortar det hela med en kula. Men det skulle inte behöva vara så här om jag inte tagit av mig de sportiga Arnet solglasögonen hade jag förmodligen inte vetat vem Stig Dagerman var.

Då hade jag förmodligen varit en lycklig person som hade ryggsäck och regntålig jacka som hade käkat sin matlåda bestående av korv och makaroner utan att klaga. I duschen skulle jag runka och tänka på Big Brother Linda, för att sedan le emot min fru när jag kom ut ur duschen och fråga ifall vi ska åka långfärdsskridskor i helgen. En riktigt bra dag skulle jag iförd endast en t- shirt vars tryck beskrev något av de semestermål jag och min fru besökt och gråa långkalsonger göra en härligt nyttig knäckemacka. Jag skulle dö 82,5 år gammal lyckligt ovetande om vilka Domu, Peven Everett, James Yorkston, Dave Eggers och Antony Giddens är, mina barn och barnbarn skulle gråta mycket på min begravning eftersom jag lärt dem att det får ni göra, sen skulle de bråka lagom mycket om det lagom stora arvet jag lämnade efter mig. Mitt begravningsanthem skulle vara Öppna Landskap eller om jag var lite djärv på ålderns höst Streets of Philadelphia.

Allt detta har jag valt bort medvetet då blotta tanken på att avsluta mitt liv med Öppna Landskap får mitt hjärta att stanna och slå dubbla volter i min numera rätt sunkiga kropp. Jag tänker inte på Big Brother Linda när jag runkar, jag tänker överhuvudtaget inte på någon som pryder Aftonbladets löp. Men allt skulle vara väldigt mycket enklare om jag gjorde det, för då hade jag bara behövt läsa löpsedlarna hålla koll på vädret, vara glad och trevligt och allt hade ordnat sig. Men eftersom jag valt bort detta intellektuella Klondike, måste jag vara bra, jävligt bra. Fält ska öppnas, positioner skapas originalitet bevisas, böcker läsas. Visst jag älskar min levnadsstil men jag vill gärna lyckas också, skulle aldrig orka gå till ett jobb där fikarasterna är en enda lång metadisskussion om vad du ska göra på semestern.

På nätterna hemsöks jag av morötter och hårdkokta ägg som leende personalvetare glupskt tuggar i sig. De pratar om min framtid, ett Sodom och Gomorra där jag är deras slav. De målar upp en tavla lika ful som de jag skapade på dagis, i tavlans hörn står jag övergiven och ensam för ingen vill leka med en arbetslös stackare som får betala straffskatt för att han vägrar skaffa barn. I tavlans centrum befinner sig glada och ovetande människor de skrattar och dansar, de är lyckliga för de har precis köpt tv-serien Midgård på dvd och ätit en stor tallrik med ugnsbakad falukorv. Om man tittar på tavlan länge ser man hur pojken i hörnet sakta drar sig emot tavlans kant, tills han helt försvinner ur bild.

Skriven av: martin cöster