Samling

Du är tillbaka

Jag älskade dig.
Nu vill du ha mig tillbaka.
Du säger att du älskar mig.
Jag får åter på din kärlek smaka.

Nu finns du åter här för mig.
Efter all denna tid.
Jag är rädd för dig.
Du vid mitt innersta så rör vid.

Allt var så länge sedan.
Nu vill du ha mig åter.
Men jag är rädd att du inte är säker på vad du tar dig till.
Rädd för att det ska sluta med att en av oss ensam gråter.
Jag är också rädd för att jag inte vet om jag nu längre klarar och vill.

Men nu finns du här.
Och det är verkligen du.
Och jag vet att jag innerst inne håller dig kär.
Jag ska verkligen göra mitt bästa nu.


Ett liv utan dig

Jag inte livet förstår mig på.
Vet inte vart jag ska gå.
Vet inte vem jag är.
Vet därför inte heller vad jag gör här.
Väntar på någon, men vet inte på vem.
Allt jag vill är väl att bara få komma hem.
Hem till livet där meningen fanns.
Hem dit då livet var en dans.
Men det finns icke mer.
Och vägen tillbaka dit jag inte ser.
För den finns inte där.
Anledningen är att du inte är här.

Jag sa dig en gång,
att mitt liv inte skulle ha någon mening om inte du ingick.
Du trodde mig inte då.
Kanske jag också kände så.
Men svaret jag sedan fick.
Synd att det då var för sent, och att jag innan dess gick.
Utan dig känns mitt liv inte längre nödvändigt att fullfölja.
Jag har inte längre något att dölja.
Smärtan bara sipprar ut.
Den tar aldrig slut.

Jag är rädd.
Rädd, för att åter aldrig av ljuset bli sedd.
Jag vill stiga ut i livet.
Men vågar inte ta klivet.
Du väntar ju inte där på mig.
Men jag har ingen anledning att kräva något av dig.
Jag får det att låta som om felet var ditt.
När det faktiskt var mitt.
För bådas skull är det nog bäst att det är som det är.
Men jag är verkligen ledsen för att jag svek dig, jag svär!
Jag önskar lycka till i framtiden för dig.
Önskar också att någon snart kan komma och rädda mig.

I vägen

Sorgen sätter sitt djupa spår
Ensam mot ingenstans jag går
Omedveten om vem jag är
Tycks både för mig själv och alla andra vara ett besvär

Jag är så trött på att vara jag
Trött på att behöva ställas inför det var dag


Jag glömmer dig aldrig

En gång fanns du här.
En gång var du min vän.
Jag borde inte tänka på det nu, för det var för länge sen.
Men ändå har jag dig inte glömt.
Trots att jag alla minnen av dig gömt.
Jag kan omöjligt glömma dig.
För en gång betydde mer än livet för mig.
En gång betydde du allt.
Men nu är allt mellan oss så kallt.
Jag saknar dig, jag saknar den du var.
Jag önskar så att jag hållit dig kvar.

Du är allt

Det första jag tänker på när jag vaknar är du.
Det sista jag tänker på innan jag somnar är du.
Den som får mig att le är du.
Den som får mig att tro är du.
Den som får mig att drömma är du.
Den som får mig att älska är du.
Jag förstår nu livets mening, för det är du.
Allt jag nu kan göra är att leva för detta nu.
För det är nu jag och du.
Jag älskar dig.


Hej då

Varför kan jag inte förstå, att det nu är dags att gå?
Gå ut i livet och sluta att ta allt för givet.
En gång var du här.
Nu är du inte längre i mig kär.
Varför kan jag inte sluta att vilja ha mer?
Mitt innersta vill inte fatta att det är över.
Det tror att det fortfarande dig behöver.
Varför kan inte hjärtat slå sig till ro?
Och fatta att du där inte längre vill bo.
Varför kan det inte låta dig gå?
Och låta mig på mina egna ben stå.
Kanske för att det vet att det inte är det jag egentligen vill.
Det jag vill, är att kärleken mellan oss åter ska finnas till.
Men jag tror inte på det och har därför gett upp för länge sedan.
Men hjärtat vill inte ge sig.
Det, det inte förstår är att det bara förvärrar svedan.
Det är ju mitt hjärta, det ska ju tillhöra mig.
Men varför lyssnar det då bara till dig?
Varje ord och leende du ger, oavsett vart det är riktat och vad det betyder, det mitt hjärta ser, och tillbaka till dig ler.
Men sorgen jag drabbas av det inte ser, och det lyssnar inte när jag att det ska sluta ber.
Snälla du, släpp mitt hjärta.
Låt mig ensam med det få dela all smärta.
Säg att du hatar mig, att du vill att jag ska låta dig gå.
Du måste få mitt hjärta att förstå.
Det är nu dags att en gång för alla säga hej då.


Hopplöshetens gång

Sorgen sätter sitt djupa spår
Ensam mot ingenstans jag går
Att jag aldrig mer ska vända, jag svär
Går omedveten om vem jag är
Vet bara vem jag var
Och att jag förlorat allt jag hade kvar

Vet inte vad jag ska ta mig till
Vet inte ens om jag något vill
Jag har försummat min chans
Den var faktiskt där, den fanns

Jag har kommit över dig

Du finns fortfarande i mitt hjärta
Där kommer nog en del av dig alltid att va
Jag förknippar dig inte längre med smärta
Minnen och kanske också lite saknad av dig kommer jag nog alltid att ha
Men nu vet jag min plats, nu vet jag vem jag, likaså vem du är
Jag vet att det är rätt att du befinner dig där i stället för här
Jag kan säga utan att ljuga att jag inte längre håller dig kär
Du försöker få mig att tro att du kom över mig för länge sen
Men jag visste att det inte var sant, när du inte kunde hantera mig som vän
Men nu bryr jag mig inte mer
Jag på ett annat sätt på det nu ser
Jag bryr mig inte om du är ledsen eller skrattar och ler
Jag finns nu inte längre här för dig
Jag vet att du för länge sedan har försvunnit för mig
Men detta är ett stort steg för mig, och jag känner mig just nu så bra på grund av dig
Tack för att du fanns här en stund för mig
Jag har nu lämnat sorgen och saknaden efter dig
Tack för att du fick mig att åter känna lätta
Tack för att du hjälpte mig att välja det rätta
Hej då, nu är det dags för mig att en gång för alla gå
Du kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta
Men inte längre bestående av sorg och smärta


Jag kommer alltid att vara jag

Jag förstår inte vem du är.
Förstår inte heller varför jag håller dig kär.
Dag efter dag, gjorde du mitt liv till ett obehag.
Jag trodde inte längre att jag var jag.
Du ville inte ha mig som mig, så du försökte att få mig att bli som dig.
Men jag ville inte vara dig, jag ville bara älska dig.
Men du kunde inte acceptera mig för den jag va.
Men jag blundade för det och trodde att allt skulle bli bra.
Kan du inte erkänna att du aldrig kär i mig var?
Jag höll dig allt för länge kvar.
Du sårade mig så mycket som ingen annan någonsin gjort.
Det kändes som om jag inte var medveten om det.
Allt gick så fort.
Nu är du inte längre här.
Jag är glad att jag gjorde så där.
För jag mådde inte bra när jag var med dig, för du kunde inte acceptera mig.
Men nu när jag ensam står, kan jag i alla fall glädja mig åt att jag är jag och att jag min egen väg går.



Jag älskade aldrig dig

Förlåt för att jag sårade dig.
Förlåt för att jag dig svek.
Men du borde ha stoppat mig.
Borde inte ha låtit mig behandla kärleken som om det vore en lek.
Jag gjorde allt för att få dig att älska mig.
Men jag glömde bort att själv känna efter vad jag kände för dig.
Jag lurade av dig din kärlek.
Jag lurade av dig ditt hjärta.
Nu får du efter mig ta emot all smärta.
Jag ljuger om jag säger att jag älskade dig.
Men jag talar sanning när jag säger att jag trodde att jag gjorde det.
Du tog hand om mig, du aldrig i mig sket.
Du gav mig kärlek, du gav mig allt.
Du, en sån underbar människa var, därför ville jag ha dig kvar.
Jag ville att du skulle tillhöra mig, jag beundrade verkligen dig.
Men kärleken fanns inte där, jag tror inte ens att jag var kär.
Det känns skönt att du inte längre är här.
Men det gör ont när jag tänker på hur sårad du nu är.
Jag hatar mig själv för att jag gjort detta mot dig.
Jag hatar mig själv för att jag inte tänker på andras känslor.
Jag hatar mig själv för att jag är jag.
Och jag hatar att bli påmind om det var dag.
Jag vet att du saknar mig, men gör inte det.
Glöm mig.
För jag var aldrig värd dig.


Livet

Livet, det känns nu som att jag har fastnat det mitt i.
Jag kommer inte dit jag går.
Känns som om det bara var en sekund sedan det fanns ett vi.
Jag inte det jag fick av dig av någon annan får.
Allt gick så fel.
Jag vet inte längre vad som är rätt.
För bara ett tag sedan ägde du mig, i alla fall till en stor del.
Livet känns inte längre roligt och lätt.
Jag vet inte vilken väg jag ska ta.
Vet inte vilken den rätta är.
Vet inte vem jag borde va.
Det finns ju ingen här.
Jag är alldeles ensam och rädd.
Jag blir aldrig av någon sedd.
Jag ber dig att visa mig vad livet medför.
Varför jag fortsätta leva det bör.
Få mig att inte gå.
Få mig att förstå



Mitt allt

Jag älskar dig för att du bryr dig.
Jag älskar dig för att du låter mig vara jag.
Jag älskar dig för att du låter mig vara en del av ditt liv.
Jag älskar dig för att du ger mig en mening.
Jag älskar dig för att du är du.
Utan dig vore mitt liv inget liv.
Du är mitt allt.



Oändlig ensam vandring

Jag är ledsen, men jag kan inte förlåta.
Jag kan inte gå med på förklaringen du mig ger, att du är en gåta.
För det du gör, är inte mot någon av oss rätt.
Du sviker och sårar, och du ingen vetskap om hur jag känner har.
Jag kan inte ta det som du, lika lätt.
Du förstår inte vilka sår du gör.
Du tror att du betyder allt.
Men jag inte ens några minnen av dig har.
Jag inte på sådant spar.
För du sviker likt alla andra.
Du varken ser eller hör.
Nu ser du mig endast vandra.
Säkert ensam tills jag dör.



Rätt

Vad skulle livet ha för mening utan dig?
När man plötsligt vet vad som är rätt, så är allt så lätt.
Jag ser nu allt.
Jag ser vad som inte fanns, och vad som nu finns.
Jag förstår inte, men jag vet.
Jag älskar dig.




Ser upp till dig

Du är en människa, så fin.
Sådan är inte jag.
Tänk den lyckliga som förblir din.
Får leva med dig var dag.
Jag önskar att jag vore du.
Men det vet jag att jag inte är.
Funderar på varför det är som det är just nu.
Om det finns någon mening med att du är här.
Jag tror det, för du gör mig glad.
Orden jag vill säga dig, de ställer sig på rad.
Men inget jag säger.
Mitt mod och riktning väjer.
Du vet väl redan vad du är.
Inte har du väl heller ens sett att jag finns här.
Du är älskad, och du vet om de.
Det säger ditt sätt att le.
Min egen osäkerhet vinner.
Jag säger inget.
Men hoppet om att en dag få se världen ur dina ögon fortfarande brinner.
Det kommer alltid att brinna.
Och jag hoppas att en dag, att allt oönskat ska försvinna.



Viljan

Om det inte hade varit för att jag älskar dig så,
Hade jag för längesedan låtit dig gå.
Jag mår inte bra.
Förstår inte vad det kan va.
Kärleken finns ju.
Och meningen i mitt liv har åter igen blivit du.
Inget på sistone har varit speciellt lätt.
Det är först nu allt känns så rätt.
Men ändå är jag rädd.
Rädd för att av dig inte längre bli sedd.
Rädd för att du ska sluta se och om något annat be.
Rädd för att du endast ska se det som var.
Och blunda för det vi faktiskt har kvar.
Om du inte försöker och verkligen vill.
Vet du hur det kommer att gå till.
Det kommer att ta slut för andra gången.
Men det är då du som vägrar sjunga sången.
Det här är min melodi.
Jag är lycklig så länge du låter oss vara vi.



Överge mig inte nu

Min önskan var din kärlek.
Sist var det mitt fel, för jag svek.
Men nu är du här, och du måste lova att du ifrån mig inte går.
Det är inte längre en lek.

Jag har äntligen funnit den rätta vägen för mig.
Jag hoppas att det är rätt även för dig.
Du ger mig allt det jag vill ha.
Du är allt det jag vill att du ska va.
Jag hoppas att du även känner så för mig.
För jag klarar inte av att åter utsättas för ett liv utan dig.
Du har nu gett mig en anledning och en mening till livet.
Men för det tar jag inte något för givet.
Jag lever för det jag har.
Och jag överlever så länge jag har dig kvar.



Det bara va

Dina ögon såg in i mina.
Mina såg in i dina.
De fyllda av kärlek och lycka va.
Ingen av oss något sa.
Vi bara var.
Det som då fanns ska alltid i mitt hjärta finnas kvar.
Jag såg aldrig dig som min.
Du såg aldrig mig som din.
Vi bara va.
Vi behövde inte varandra äga och ha.
Allt som behövde finnas där, var vi, det var du och jag.
Även om det inte så skulle förbli var dag.
Så var det ändå vi just då.
Jag önskar att det kunde bli mer än så.
Det var vi, det var jag och du.
Jag önskar att det kunde vara så också nu.
Vad har livet för mening om den man älskar inte borde hålla kär?
Vad har livet för mening om inte du är här?
Vi levde för varandra och den tid som då var.
Även om jag visste att jag inte för alltid skulle få ha dig kvar.
Så söker jag fortfarande svar.
Svar på den gåta, som undrar varför vi inte båda kärleken kan förlåta.
Förlåta kärleken som oss båda svek.
Förlåta den för att den gjorde oss så vek.
Förlåta den för att vi lärde oss att behandla den som en lek.
Men det kanske ändå inte var fel.
Det var inte just då så lätt.
Men kärleken kanske gjorde det för vår skull.
För att vi till slut skulle hitta rätt.
Hur är meningen att det ska bli?
Ville kärleken bara visa oss att det skulle vara vi?
Med alla svek och sorger, all lidelse och smärta.
Ville den bara visa var vi hörde hemma.
Svaret var i varandras hjärta.
Men bara din själ och ditt hjärta befinner sig här.
Och bara min själ och mitt hjärta befinner sig hos dig där.
Det är inte lätt att på avstånd hålla någon kär.




Du är mitt allt

Jag sitter här och gråter.
Gråter för att jag inte vet vad jag känner och för att jag vill ha dig åter.
Du var mitt allt, du var min vän.
Allt var så bra i början, jag tänkte aldrig på hur det kunde bli sen.
Jag trodde inte att jag älskade dig mer.
Men nu, jag saknaden och tomheten ser.
Jag trodde att det skulle kännas bra när det var över.
Jag borde ha förstått att det är nu som jag dig mest behöver.
Du har alltid funnits här för mig, medan jag bara blundat för dig.
Sen då det tog slut, längtade mitt hjärta inte längre ut.
Det längtade efter dig, och jag vet att ditt också längtade efter mig.
Jag vet vad jag betydde för dig.
Och jag kan övertyga dig om att du betydde samma sak för mig.
Nu när allt är slut, vet jag äntligen hur jag känner.
Jag känner att mitt hjärta bränner, när du inte är här.
Nu vet jag hur jag känner för dig, nu vet jag att jag är kär.
Jag älskar dig, och vill för alltid stanna hos dig.
Men jag vet att du inte längre känner detsamma för mig.
Jag vet att du aldrig kommer att förlåta och ta mig åter.
Det är just därför jag nu sitter här och gråter.



Förlåt för att jag tog ifrån dig livet

Jag ångrar att jag gjorde som jag gjorde.
Det gör ont att aldrig ha fått träffa dig.
Jag tänker så ofta på dig, om du var en kille eller tjej.
Men det kommer jag aldrig säkert att få veta.
Jag tänkte till och med på vad du skulle heta.
Du skulle heta Fabian.
Jag kände inom mig att du var en kille.
Inte bara för att jag att du skulle vara det ville.
Nej, det fanns inom mig.
Förlåt för att jag svek, och inte höll det jag lovade dig.
Jag vet att du ej kan förlåta.
Varför jag gjorde som jag gjorde är ännu för mig en gåta.
Jag gav dig ett löfte.
Men det jag bröt.
Det var den kvällen, då det bara var du och jag.
Då jag lovade dig livet, det var då vi våra band knöt.
Vi två var ett för ett tag.
Du fanns inom mig varje sekund var dag.
Varje kväll, jag tänker på dig.
Tänker på dig som var en gåva till mig.
Jag var ensam, och du kom för att vara min vän.
Förstår inte varför jag svek dig sen.
Jag gav dig aldrig en chans.
En chans till livet.
Det som vi nu alla tar för givet.
Du fick aldrig vara.
Du fick aldrig visa vem du var.
Jag lät dig inte, jag höll dig inte kvar.
Minnet av känslan att ha dig inom mig jag nästan glömt.
Men smärtan när jag vaknade ur min dvala och förstod hur stort sveket egentligen var, kommer jag alltid att minnas. Du, som en stor smärta och ändå något fint, alltid inom mig kommer att finnas. Det som gör så himla ont. Det som sakta äter upp mig inifrån. Det som jag ständigt tänker på. Det som alltid kommer att smärta. Det som ständigt kommer att plåga mitt hjärta. Det är löftet till dig. Det är det jag lovade dig. Jag minns orden. Som om de precis hade lämnat min mun. Jag känner för en sekund åter känslan att du finns och lever inuti mig. Jag saknar det, jag saknar dig. Det smärtar att veta att du aldrig skulle kunna förlåta mig.
För jag DÖDADE dig!

Skriven av: Tina