Krig från ett barns perspektiv

Väldigt långt tillbaka i tiden, då jag var en liten flicka. En söt och fredlig pojke brukade komma från andra sidan berget, förbi den stora dalen och upp till mitt berg för att träffa mig. Pojken heter Shadi. Shadi haden en mörkbrun lång lugg som jag brukade små fläta och nötbruna ögon som han såg alla våran äventyr med. Han var en fredlig och nyfiken äventyrs kille.

Shadi och jag brukade leka i det kalla snön, simma i byns stora floder och klättra på palmernas toppar medan vi sjöng om vårt glädjerika land och om vårt vänskap. Jag minns hur vi lovade varandra att alltid hälsa varandra godnatt, och om vi inte var förenade då skulle var och en titta upp mot himlens självlysande stjärnor och önska varandra fred.

Men en dag kvävdes världens himmel med eld och människor slogs mot varandra. Striderna hann sprida sig från dalarna och snart till bergen. Jag såg hur Shadi sprang nyfiket för att titta på. Jag blev orolig och skrek “Shadi kom tillbaka”, men han hörde inte mig och jag kunde se hur han försvann in till skogens dimma inriktad mot dalarna. Sedan den dagen såg jag aldrig han mer och Shadi var borta för alltid.

Snön hann komma och smälta . Snön hann komma och smälta 20 gånger och Shadi kom inte tillbaka. Jag växte upp och Shadi var fortfarande lilla Shadi, den lille pojken med den brunna luggen som lekte i det kalla snön. Här står jag varje natt och tittar på stjärnorna med hopp och önskan om fred.

Författare:

Publicerat

Dela: