Skaparspelet

Någon gång runt år trettio fann sig Skaparen plötsligt överlistad. Han och en nära vän hade slagit sig ner i ett dunkelt himlavalv, med stjärnor fästade i stora ljusamplar runt omkring sig. Förutom de två var de inga andra i rymden och stämningen var mycket tryckt. Skaparen kände sig förbittrad, ty han hade förutsett draget i sista eonen, men redan hunnit lägga fingret på en bonde, för att fösa denne ett steg fram. Antagonisten på andra sidan bordet flinade matt när han noterade det och påpekade syrligt:
”Rört är fört.”
Skaparen nickade sammanbitet och kvävde en impuls att fräsa åt den andre innan han slutligen puttade fram bonden. Motståndaren log belåtet vid synen och lade, vid sin tur, ena handen på magen medan han, med den andra handen, förde sin häst framåt i en svepande rörelse och landade den i samma ruta som skaparens springare stod på. Med en lätt duns föll springaren omkull och avlägsnades därpå från spelplanen. Skaparen lutade sig bakåt i fåtöljen och lät höra en resignerad suck som skakade universum medan antagonisten alltjämt leende betraktade honom. De satt tysta en lång stund innan de slutligen, i en nick av samförstånd, bestämde sig för att ta en paus i spelet till förmån för något att dricka och en skål med varma stjärnor att snaska på.

Avbrottet blev både längre och mer mättande än vad någon av dem hade avsett, ty de hade, förutom ett paket varma stjärnor även funnit en påse med svarta hål och ett fat med utgångna kometer som fortfarande gick att äta. I godan ro lät de sig väl smaka i flera evigheter innan slöheten efter maten slog till. De bestämde sig gäspande för att skjuta upp spelet ytterligare en stund till förmån för en tupplur. Och så kom de sig att de bäddade i ordning i världsrymden och lade sig att sova en stund.

När klockan ringde tvåtusen år senare gnuggade sig Skaparen sömdrucket i ögonen och såg sig omkring. Även hans vän hade vaknat. Denne satt på bädden och dinglade med benen. De hälsade varandra god morgon, fastän sådana egentligen inte existerade, och mindes samtidigt spelet som de hade avbrutit. De rusade upp och sprang under uppsluppna hojtanden mot himlavalvet där spelet stod.
”Sisten dit är den sämste av oss!” gastade antagonisten precis som han klev in genom rummet, tätt följd av en mycket andfådd Gud.
”Det där ska du få äta upp!” svarade Skaparen skrattande och kastade en menande blick på spelbrädet. Tillsammans gick de fram emot spelet men hejdade sig tvärt när de såg att det var något som inte stod rätt till. Pjäserna stod huller om buller; inte alls så som de hade lämnats.
”Kära någon”, mumlade Skaparen och kastade en blick på antagonisten. ”Har du varit här och flyttat om medan jag sov?”
Den andra skakade bara på huvudet, med blicken fäst på deras saboterade spelomgång. ”Nej, det har jag inte. Varför skulle jag i så fall blanda ihop alla svarta och vita bönder och ställa min drottning rakt inför ditt torn?”
Skaparen begrundade detta och insåg att hans vän naturligtvis hade rätt. ”Jag kan knappt tro det, men de måste i så fall ha ställt till med det där alldeles själva. Och se så många döda! Vi har ju bara sovit i tvåtusen år...”
”De måtte ha berott på din springare som jag tog…Måhända var han omtyckt?”
”Ja, måhända.” Skaparen kliade sitt långa vita skägg och svor osande eder över synen. ”Men hinner man verkligen ödelägga så mycket på så kort tid? Utan att ens vara under vårt inflytande?”
”Det verkar onekligen så” svarade vännen. ”Hur ska vi nu reda ut det här?”
Skaparen ryckte på axlarna. ”Jag har ingen aning…Låt dem hållas, vi kan spela mer imorgon… Är du sugen på asteroidremmar?”
”Ja, det skulle smaka. Vi spelar mer imorgon!”

Skriven av: J. Hedlund