Skrik så högt det går.

Hans tyngd gör att det blir svårt att andas och jag måste slingra mig för att komma undan hans vikt. Flåsandet i örat ger mig kväljningar och jag vill bara härifrån. Men jag ligger kvar. Mannen ovanpå mig har ingen om vem jag är - han bryr sig inte. Jag tror inte ens jag hann säga mitt namn innan han var över mig. Hans händer är kladdiga och jag kommer att behöva duscha länge för att få bort känslan av hans närvaro.

När han är klar finns det bara ett skal kvar av det som en gång var jag. Som i hypnos reser jag mig och försvinner ut genom dörren innan han hinner tilltala mig. Vill inte höra hans röst. Vill inte ha fler minnen ifrån honom. Nu ska han raderas, även fast han finns kvar för alltid.

Han är dubbelt så gammal som mig och han trivs med det. Det gör mig bara ännu mer smutsig även fast det är han som borde känna skam. Jag har inte börjat gymnasiet och han är på väg mot pensionen. Jag har inte fyllt sexton och hans barn är äldre än mig. Något är så oerhört fel. Fel på så många plan. Och de ligger inte hos mig även om det är det enda jag kan tänka.

Det är han som är fel.
Som gör fel.
Jag kan duscha bort hans lukt men smärtan han orsakade kommer att ligga kvar som ett brännande minne. Jag kan skölja bort honom så mycket att jag kan fungera normalt igen men han kommer aldrig att kunna göra det ogjort och innerst inne vet han att det är fel.
Jag hoppas han hatar sig själv för det.

Författare:

Publicerat

Dela: