Skrik tyst m.fl

Skrik tyst

Jag hör honom skrika
Jag hör honom gråta
Aldrig kommer jag honom för detta förlåta
Jag tar hans smärta till mitt bröst
Men jag vill honom ej erbjuda någon tröst
Jag vet ej vilken färg hans ögon har
Jag vet ej vilken bok han ur sin bokhylla varje natt tar
Men jag vet hur illa han far
Jag vill att hans smärta
Från mitt hjärta skall lätta
Jag vill leva i min egen värld
Med enbart blommor och träd
Jag vill inte veta hur illa han far
Jag vill inte höra hur hela hans barndom dom tar
Så visa dig inte för mig
Var tyst
För jag vill inte på dig tänka
Jag vill inte höra vad jag bör
Men ändå inte gör


Hör upp

Jag led
Nu vill jag bli lämnad ifred
Låt det vara tyst
Säg inte ett knyst
Allt är inte bra
Allt är inte som det ska
Låt det vara så
För mig
Kan du inte längre nå


Svar

Jag såg på månen långt där uppe
Och tänkte på hur väl den sina egna affärer alltid skötte
Jag frågade månen om råd
Och då den ner mot mig såg
Det den sa
Lät mycket vist och bra
Månen svarade ofta så jag själv tänkte
Och på så vis min själ en natts ro den skänkte
Så tog det ett tag tills den kom åter
Och under den tiden mina frågor förblev gåtor
Medan månen försvann
Och tiden mycket långsamt rann
Fanns frågorna ändå kvar
Och själv hade jag aldrig dess svar
Mina frågor tycktes månen alltid svara på
Den tycktes mig alltid förstå
Men nu tycks den mig ljuga
Nu den mig inte längre någon ro bjuda
Nu har jag inte längre någon att luta mig mot
Allt jag ser där uppe är nu ett stort gult klot
Men nu bryr jag mig inte längre
Det gör mig inte något
Alla frågor utan svar är inte alltid så dumma
Och se
Efter ett tag jag dom trots allt oftast glömma


Skorna

Skorna på pallen ser ensamma ut
Så såg det inte ut förut
Vart har de andra skorna gått
Har de kanske egna fötter fått
Jag går fram och tillbaka
Men lämnas sedan alltid tillbaka
Nu är jag gammal och trött
Mitt yttre är illa skött
Så får jag inte finnas mer
Tänk hur detta sig ter
Jag blir övertäckt
Och sedan blir världen släckt
Även om jag aldrig fick vad jag så gärna ville ha
Fick jag det till slut ganska bra
Jag fick hjälp att på mig själv sluta tänka
Och detta var tydligen den största lycka de ville mig skänka


Ett pappersark

På det vita bordet låg ett pappersark
Från sängen hördes en snark
Jag följde min egen lag
Och försökte på det få tag
Jag tänkte som så
Att det kan jag nå
Kanske skulle jag det ändå läsa få
Men när pappret for till marken
Då upphörde snarken
Jag kände mig som en lort
Vad är det jag har gjort
Men papprets ägare förlät mig gärna
Men det tyckte jag mig inte förtjäna
För hur kunde jag göra så
Fast jag nu trodde jag pappret skulle nå
Men det är en tröst
Att hädanefter kommer jag tänka först
För om man sina misstag ärligt bär
Man av dem ofta lär


Du säger som så

Jag ser det
Jag hör det
Jag känner det
Jag vet det
Men jag förstår det ej
Ty mitt inre skriker nej
Så säger du att det är som så
Och det skall du tro på
Jag ser det
Jag hör det
Jag känner det
Jag vet det
Allt är som det är
För evigt du på sanningen bär
Säg inte emot
Så handlar endast en idiot
Jag ser det
Jag hör det
Jag känner det
Jag vet det
Du säger
Du är bara till besvär
Det är nämligen bara så det är
Lyssna och lär
Jag tror på ditt ord
För så är det nog
Men inne i mig finns en tvivel
Inne i mig hörs min egen röst
Och det är i denna jag finner min tröst


Min vän

Du är min vän
Jag skall aldrig svika dig igen
Du kan känna dig trygg
Ingen mer kniv skall stickas i din rygg
Du är min vän
Jag skall aldrig svika dig igen
Detta är kanske inte vad du vill höra
Men det är vad jag måste göra
Räcker det för dig
Att jag ångrar mig
Det som jag gör
Det är vad jag bör
Så låt
Mig säga förlåt
För du kan känna dig trygg
Ingen mer kniv skall stickas i din rygg

Skriven av: Tamsin Strannemalm