Skyggspel

Skuggspel



En barack av grått.

Tyst.

Visst var det. .bara.. som en grå barack.

Det som fanns, just nu och då..
Var det skuggspelet..

Med eftertanke och tysthet for han upp. Karga vinterklimatet
.
Men vamt.

Varmt efter känslan.
Känslan som fanns.
Visst hade han också ett iver. .iver att få vara.. att lämna det första och vandra mot det andra.
där i skuggspelet..

Ömsom byttes skepnaden. .från klarhet till klarhet. .och inte visste dom, dom där fåglarna.. vart vintern vart på väg…och hur skulle han då veta.. varför baracken var så grå.. och tyst.

Rationellt avfärdade han framtiden.. det ordnar sig..” löpte orden ur hans mun.. likt skarpa avrättningar mot en verbal studsande tennisboll…ljög han för sig själv.. ”det ordnar sig..







Självheten satt tyst och betrakta hans eget. Han inre öppnade dom gamla betraktelserna. .för det forna. .och ruskade om han.. där han satt. Han njöt av kylan..
det där kall.. tysta . .ödsliga.. han visste då.. att han var varm.





Utan kylan skulle han vara kall. .kall som ett urdraget isblock. mitt i pilke fållan. Och visst ville han sitta där ute..på isen.. tyst och ensam.. och låta naturens undre vattenköl. .ge honom en vinst..

Fjättrad kring dess närmre av hans stundom tvära bejakelser. .
bejakelser för det som köttet äger.. åtrå.. skuld.. kärlek.. ömhet..


Som ett ankare låter han detta står en stund över vattenytan.. djupt tittande, djupt forskande ner i vattnets djup..

”kasta.. kasta..” tänkte han. .och funderade än en gång..

Om det skulle vara skönt att bli av med detta ok. .om jag då ångrar mig.. skulle det vara tung att ensam i framtiden dra upp det med sargade händer..” tänkte han i stillhet.






Han fick ingen fisk, han lät också ankaret av det forna. .ligga tungt över isen och hans ögon löpte längs strankanten och fixerade sig något upp mot skogskrönet..

Skriven av: Fredde