Snöflingor

Jag sitter och tittar ner på alla små människor därnere. De ser ut som små myror. Men jag, jag är här uppe. Jag tappar balansen någon sekund, men hittar den snart igen. Undra hur långt ner det är ifrån min balkon? Femtio till sjuttifem meter, högst.
Jag mår illa, jag skulle nog inte ha ätit något innan. Blundar och tänker på mitt liv. Liv?? Har jag något liv? Varför lever man när man ändå inte har någonting att leva för? Jag sätter mig ner på balkongräcket. Tänder en cigarett. Det snöar ute, det har det gjort en hel vecka. Snön är vacker. Vackert vit och så lätt. Jag slänger cigaretten ner långt långt ner faller den, i takt med snöflingorna. Undra om jag också kommer dala ner, lätt, lätt, lätt. Som en snöflinga. Imorgon är det den tjugutredje december. Då kommer Mirja hem ifrån språkresan. Jag kommer aldrig få reda på om hon hade haft kul. Det blir nog inga kramar heller. Hon är nog för stor för det i alla fall. Jag ställer mig sakta upp. Det blåser härligt underbart. Snöflingorna blåser i mitt ansikte. Jag skrattar. Jag fnissar, som jag gjorde när jag var tonåring. Fnissar åt livet.
Hejdå.
Jag hoppar framåt. Någon skriker. Tyst, jag vill inte att någon skriker när jag dör.
Allt fladdrar förbi i snabba bilder. Fort, fort. Det känns som mitt exploderar närsomhelst. Sedan så slår jag i marken och blod forsar. Det gjör inget, för jag har alltid tyckt att vitt och rött är en vacker färgkombination. Jag dalade inte ner, jag hade fel. Men jag kommer nog dala upp.
Som en vacker snöflinga.

Författare:

Publicerat

Dela: