Stockholm-Gnesta

STOCKHOLM - GNESTA

Jag tränger mig in i vagnen just innan konduktören stänger dörrarna. Skönt, äntligen en vagn där det finns plats. I samma ögonblick inser jag orsaken. En skränande man med solkig täckjacka och tovigt hår sitter mitt i vagnen och viftar med en ölburk. Han bär jeans som har en reva på benet. så att vit hud skymtar. En plastkasse med ölburkar står på golvet framför honom. Platserna intill honom är tomma medan flera står längre fram i vagnen och tittar med ogillande eller med avsmak på mannen.
- Sätt dej här, din tjockis, skriker han till en man som varit på väg mot honom men hejdat sig och blivit stående i gången
Runt hans plats är det tomt så när som på en blondin helt klädd i läder som sitter mitt emot honom och tittar på honom med en lugnt överseende min.
- Här har jag levt om. Har Du vält snutbilar och spöat upp några polisgrisar?
- Nej, det tycker jag inte verkar så häftigt.
- Det tyckte jag då.
Dunket från skenskarvarna och larmet från vägen utanför tar för ett ögonblick över ljudet i vagnen.
- ..Fining.. Skulle vilja ….lla dig, ta dig, hörs som fragment i tågdunkandet.
Blondinen svarar något men ser oberörd ut.
Hälften av passagerarna lämnar vagnen vid Älvsjö. Några tonårsflickor är på väg mot de tomma platserna men upptäcker i sista stund misstaget och byter riktning.
- Kom och sätt er, vrålar han mot några andra påstigande, en mörkhyad man som har en flicka i femårsåldern i sällskap.
De sätter sig lugnt framför honom. Flickan tar fram en plåtask.
- Vad har du där, får jag se, skriker han mot henne.
- Det är pepparkakor i burken, vill du smaka?
- Va, säjer han och blir ett ögonblick tyst. - Pepparkakor, ah pepparkakor, det har jag inte ätit sen jag var så ung som du, ja jag tar väl en då.
Han blir tyst på nytt, verkar förvånad och vilsen men trevar sen med handen i en välanvänd plastpåse och tar upp en ny burk. Ölet pyser över på hans byxor när han drar upp öppnaren. Sen tar han sats på nytt.
- Jag skulle kunna lära dig åka skridskor, du som är svart-.. mörkhårig menar jag, du ser inte ut att vara svensk, du har väl aldrig åkt på en is?
- Jag k a n åka skridskor, pappa har lärt mig.

Min uppmärksamhet bryts av en luftstöt av smink och tung parfym. Innan konduktören slår igen dörren stiger en kvinna i kort päls och svarta, högklackade läderstövlar på, hon håller en pojke i sexårsåldern i den ena handen och en vit mobiltelefon i den andra. Hennes långa röda naglar lyser mot det vita. Hennes mun rör sig och hennes röst slår ibland igenom ljudet från tåghjulens friktion mot skenorna. Röda fläckar syns på hennes vita tänder. Pojken håller en serietidning framför sig i den lediga handen.
- Jag tycker du kunde hämta honom från Fritis, nu när du vet att jag jobbar så sent om kvällarna. Igår var han så trött att han grinade. Ja, jag vet att det är min vecka men du är väl ingen schemapappa heller? Nej då så. Och sen får man höra av andra att han sagt att han hellre vill vara med dig. Jaså, ja, då får jag väl ta tillbaka det. Mmm.. Han är ju så LOJAL och håller med den han är hos sist.
Pojken tittar hela tiden på samma sida i tidningen.

- Nu måste jag snart av, skriker mannen till flickan, ge mig en klapp.
Rösterna i vagnen tystnar. Flickans leende är oförändrat ljust när hon plötsligt böjer sig fram, slår sina armar om hans hals och ger honom en puss mitt på munnen. Tonårsflickornas fnitter gör ett abrupt avbrott. Kvinnan med mobiltelefonen tystnar och stirrar andlöst på flickan och mannen.
- Jag bad om en klapp och sen får jag en puss på mun, det är ju inte klokt, stammar den man som medpassagerarna i tankarna kallat för buse. Innan han tränger sig av vagnen kramar han flickan hårt och pussar till och med fadern på flinten som bara ser lugnt och stolt på sin dotter.
När tåget går vidare står mannen kvar och vinkar. En regnskur träffar fönstret och hans min som skall föreställa ett leende kan lika gärna förväxlas med gråt.
Kvinnan med mobiltelefonen håller om sin son när hon stiger av vid nästa station.
Men läderblondinen har något tomt i blicken.

Sten O Andersson

Författare:

Publicerat

Dela: