Sveket

Utförsbacke, kunde inte se botten av avgrunden, det blev bara djupare och djupare, alla ville tala sanning nu när någon äntligen vågat börja med den.

Sanningen blev klarare och starkare och jag kunde själv till slut se helheten i den. Sanningen som gjorde att fotfästet försvann.

Det blev så mörkt, jag sträckte ut armarna åt alla håll, var fanns det att få fäste?

Det gick inte att finna fäste. Det som skulle ha varit fast mark hade nötts bort av kontroll och förminskning.

Det självklara fästet, familjen, skulle finnas men det är värre om det finns och ändå inte är där.

Botten kom, den finns där i olika skepnader! Detta är botten denna gång.

Skräcken, frustrationen, förlusten är inget, det är en annan början.


Författare:

Publicerat

Dela: