Svenska A 1997

Svenska A 1997

Jag är född i Knivsta, en förort till Uppsala, eller snarare till Stockholm, med tanke på att majoriteten av de boende föräldrarna i Knivsta pendlade till sina jobb i just Stockholm, alla vardagar med det röda SJ-tåget. Också jag fick åka SJ-tåg, bara barnet. Det var fantastiskt spännande. Perrongen låg och väntade med asfalten och det röda prydliga stationshuset. Bommarn plingade och gula ljus blinkade när ett tåg skulle anlända. Det brukade pirra i magen. Ut ur fjärran, långt bort ifrån, kom tåget, ibland något efter utsatt tid, ibland något innan. Man hörde ett ambitiöst tappert horn ljuda genom landet. Jag stod och tittade på medans tåget närmade sig säkert och jag kände mig ödmjuk inför det faktum att tåget tog i av alla krafter för att bromsa sin enorma tyngd för min skull.

De sk snälltågen stannade aldrig i Knivsta. De ljöd på samma sätt men stannade aldrig in det minsta. De rasade vinande förbi i en flera ögonblick lång tumult som kändes i hela kroppen.

Men pendeln stannade som sagt. Dörrarna öppnades ibland redan innan tåget hade stannat helt och hållet. Tåget rullade fortfarande förunderligt tyngdlöst efter att bromsarna hade släpt sitt grepp. När jag kom hem från Stockholm och tåget rullade in på perrongen i Knivsta brukade jag stå i dörröppningen och titta ner på asfalten som rann förbi tills tåget tvärt stannade med ett ryck av den sista avvaktande bromsen.

Författare:

Publicerat

Dela: