Tant Klaras karameller

Tant Klaras karameller

– Anna vill du följa med till Klara och hämta mjölk!? Rebecka iakttog sitt yngsta syskonbarn, en knubbig fyraåring. Hon lekte någon slags rollek alldeles ensam som hon ofta gjorde. Anna var lätt att ta hand om. Hon krävde inte sällskap och sysselsättning hela tiden. Rebecka själv yngst i syskonskaran men var i alla fall 20 år fyllda. Trots det hade hon blivit kvar hemma hos fadern på gården. Det var ingen som trodde att hon skulle ta över, hon hade bara inte kommit sig för att flytta till stan, dom de andra. Nu fanns det inga djur kvar, bara katten. Men åkrarna höll fadern igång med hjälp av en gammal traktor.
– Nå, skall du vara med till Klara?
– Skall du ta cykeln? Undrade Anna.
– Ja. Du får sitta på pakethållaren.
– Ska bara säga till morfar först. Han måste se efter Nalle förstår du.
Hon sprang in i huset och letade efter Morfar. Han satt i kammaren och lyssnade på väderleken på radion. ”Södra Götaland, sydvästlig vind, i morgon mulnande.”
Anna ställde sig tätt intill morfar och strök försiktigt med sina små fingrar över morfars skrynkliga, brynfläckiga hand med den gulbruna tummen och pekfingret. Morfars hand var mjuk ovanpå och hård inuti. Den luktade snus.
– Morfar, kan du passa Nalle medan Becka och jag åker till tant Klara?
– Jo, det kan jag väl. Bara han är snäll så. Jag vill inte passa honom om han skall grina hela tiden. Han snörpte lite på munnen för att hålla sig allvarsam vilket inte alltid var helt lätt.
– Nalle grinar aldrig, kommenterade Anna förnärmad. Hon placerade den bruna mycket slitna nallen på sängen och lämnade Nalle och morfar till väderleken.
Rebecka och Anna for fram på den gamla, slitna cykeln med mjölkflaskan på styret. Morfars åkrar med säd fanns på den vänstra sidan och potatisåkern på den högra. Landsvägen tog slut och framför dom slingrade det sig en smal grusväg med en mörkgrön grässträng i mitten. Där grusvägen slutade bodde tant Klara. Cykeln skumpade på det ojämna gruset. Anna var alltid rädd för att hon skulle ramla av i ett skump. Men hittills hade hon klarat sig genom att hålla sig krampaktigt i sadeln.
– Gomiddag Klara.
– Gomiddag. Är det Rebecka som kommer? Mjölken är klar och står här i spann. Men är det Emilias tös som är med?
– Jo, svarade Rebecka, det är Anna. Hon är hos oss ett par veckor. Annars är det lite tyst ibland. Pappa gör ju inte sp mycket väsen av sig. Rebecka satte sig på Klaras kökssoffa.
– God dag, sa Klara och räckte fram sin hand mot Anna som tog emot den och neg. Sedan kröp hon upp i Rebeckas knä.
Det var samma ritual varje gång. Anna kunde aldrig förstå varför tant Klara alltid frågade om det var Emilias tös. Kom det kanske många små flickor och hälsade på så hon inte alltid kom ihåg vems dom var? Tant Klara satt som vanligt på en vit pinnstol och hängde med armbågen på köksbordskanten. Hon var liten och mager med mjukt, vitt hår i en liten knut högt upp på huvudet. När man tog henne i hand kunde man känna alla benen inuti. Anna tyckte det kändes otäckt sp hon höll handen väldigt löst, benen kändes inte så mycket då. Hos Klara luktade det inte som hemma hos morfar och Rebecka. I Rebeckas rum luktade det blommor. Anna hade en gång frågat mamma hur det kunde lukta blommor när det inte fanns några. Mamma hade sagt att det var parfym. Det brukade mamma också ha, det luktade inte blommor bara mamma. Hos tant Klara luktade det varmt, instängt och gammalt. Solen smekte det ljusa köket genom det lilla fönstret och Anna kunde se damm dansa i en solstrimma. Någonstans surrade en sommarfluga. Det kändes alltid som det var sommar i tant Klaras kök.
Jag skall fråga Becka när vi åker hem varför det är så, tänkte Anna. Bara hon inte glömde. Rebecka och Klara satt vid köksbordet och pratade. Dom pratade om vädret, skörden, människorna runt omkring och Klaras ko. Rosa börjar bli gammal säger Klara, hon mjölkar inte lika bra som förr. Anna undrar varför alla är så gamla. Det är inte bara Rosa och tant Klara utan alla som bor i husen. I många hus bor det bara folk på sommaren och dom är inte gamla. Men Anna tycker bäst om dom gamla. Dom har det så fint, med spetsgardiner för fönstren och vackra blommor både i fönstren och i trädgården. Dom som inte är gamla har plastblommor och gräsmatta. Morfar säger att badgäster är ett konstigt folk. Anna hade en gång frågat morfar om badgästerna kom från Sverige eller vilket land dom kom från. Men morfar hade inte svarat, bara skrattat.
– Nej nu måste vi åka hem innan pappa efterlyser oss. Rebecka släppte ner Anna på golvet.
– Anna skall väl ha en karamell innan ni far? En karamell för att hon är så snäll och glad. Tant Klara gick ut på rummet och hämtade den vita porslinsskålen med rosa nyponrosor på. I skålen låg fullt med hårda karameller med choklad i.
– Varsågod. Anna tog en karamell.
– Tack. Anna neg. Hon hoppades varje gång att tant Klara skulle glömma karamellerna i den lilla nyponrosskålen. Men det har hon aldrig gjort. Nu stod Anna med den klibbiga karamellen i sin lilla svettiga hand.
– Du behöver inte spara den tös. Stoppa in den med en gång. Är det inte lustigt att alla ungar tycker sp mycket om gotter. Själv kan jag lika gärna vara utan.
Tant Klara tittade på Rebecka som nickade. Ingen såg att Anna blivit röd i ansiktet och blank i ögonen. Hon trodde nästan hon skulle kräkas. Kräkas där på tant Klaras fina trasmatta och renskurade köksgolv. Hon måste ut så hon fick luft. Det var bättre att kräkas ute. Hon petade med tungan på karamellen så den lade sig alldeles stilla intill kinden.
– Adjö då! ropade tant Klara. Hälsa till morfar, Anna. Anna vinkade för hon kunde inte öppna munnen. Öppnade hon den kunde karamellen röra sig och då skulle hon kräkas direkt. Rebecka lyfte upp henne på pakethållaren. Hon satt alldeles stilla så inte den hårda skulle röra sig. Det var så svårt att hålla dt otäcka på plats. Hon kunde ju inte spotta ut den så tant Klara såg och cykeln skumpade så förfärligt. Tårarna började rinna nedför kinderna där hon satt alldeles tyst bakom Rebeckas rygg. Rebecka tyckte det var skönt att Anna var tyst så hon fick vila sin öron. Klara pratade så hon blev alldeles trött i öronen. Konstigt att Klara aldrig blev trött i munnen.
Dom var snart framme vid brevlådorna. En av dom var tant Klaras. Precis när dom kommit förbi, då, spottade Anna ut karamellen. Nu var det över, över för den här gången. Hon kände med tungan vid kinden där den legat. Kinden var torr och den hade skrumpnat som ett russin. Alldeles som fingrarna när man varit i badkaret länge. Anna hade inte vågat spotta ut den tidigare. Tänk om tant Klara hade tagit en promenad och fått se sin karamell liggande där i diket. Då skulle hon sagt: Jaså den där otacksamma ungen spottar ut mina karameller. Hon skall aldrig få komma in i mitt kök mer. Sedan skulle hon tala om det för Becka och mamma och morfar. Hon skulle få skämmas hela livet. En gång hade Anna frågat morfar varför tant Klara aldrig kom till dom. Då hade morfar sagt att ”Klara såg väl helst att hon slapp resa sig från köksstolen. Fast jag vet bestämt att hon går till brevlådan, men inte ett steg till”. Sedan hade dom stora skrattat. Anna förstod inte varför, men så pass förstod hon att karameller i diket efter brevlådan fick aldrig se, trots att det väl låg en hel hög där nu, och det var det som var viktigast.
Anna sprang direkt till kammaren. Morfar hade lagt sig på sängen med benen i kors och händerna hopflätade över bröstet. Nalle låg bredvid.
– Becka, du måste vara tyst för morfar och Nalle sover middag.

Skriven av: