Publicerat
Kategori: Dikter

TILL MINNE AV ADILSON

Min son Adilson Melo dog den 16 oktober 2000, endast 19 år gammal,
efter ett års tapper kamp mot leukemi.
Här följer några minnen från denna tid:


Jag minns att vi satt i kafeterian på sjukhuset.
Dit kom några av dina vänner
som ville veta vad som var fel på dig.
Jag minns hur du skojade och
sa till dem att du hade cancer.
Jag minns att jag blev så arg på dig
för att du skojade med en så allvarlig sjukdom.

Jag minns hur tyst du blev, sa ingenting till mig.
Vi gick tillbaka till avdelningen,
i kafeterian, blev dina kompisar kvar och väntade på oss.

Jag minns att uppe på avdelningen, i väntrummet,
där vi satt och väntade på doktorn,
fanns många roliga serietidningar
som du läste och skrattade så mycket
när en ung manlig doktorn kom in till oss.

Jag minns att det blev tyst först
och sedan sa han till dig:
”Du har en tumör i blodet,
en allvarlig sjukdom som måste behandlas.
Du är ung och stark och det här kommer du att klara…”
Jag minns inte mera av det han sa. Han pratade fort och länge.

Jag minns att jag tittade på dig och såg rädsla i dina ögon.
Doktorn försvann och i rummet blev vi kvar ensamma.
Jag minns att vi kramade varandra och grät,
sedan sa du till mig att du ville vara ensam en tag.

Jag minns dina kompisars rädsla också
när jag kom tillbaka till kafeterian
och de såg på mig, att det inte var en bra nyhet.

Jag minns hur de grät förtvivlat
och kramade varandra och sa om och om igen:
”Nej, inte vår Adde, vår bästa vän,
som är så snäll och stark, och ställer upp för alla.”
Jag minns inte, vad jag sa till dem,
inte heller vad jag tänkte eller funderade,
när jag i bussen satt och var på väg hem
för att berätta det ofattbara som hade hänt dig för resten av familjen.

Jag minns alla jobbiga behandlingar och biverkningar du gick genom.
Alla gånger som du besvärades av illamående,
och inte kunde äta eller behålla det lilla som du lyckades få i dig.
Jag minns alla dessa mediciner som du fick stoppa i dig,
alla dessa jobbiga undersökningar som du så gärna ville avstå från,
som jag ibland fick lirka dig till.

Jag minns att du många gånger sa till mig:
”Mamma, jag tänker inte dö av den här sjukdomen, jag vill leva.”
Jag minns att du avskydde sjukhus,
och ville komma därifrån så fort du fick chans till det.
Jag minns att du sa en gång att det enda positiva
med sjukhus var att det fanns så många snygga sjuksköterskor där
och därför skulle du vilja jobba där i din framtid.
Jag minns den gången när du hade duschat
och stod framför spegeln helt naken och skrek fåfängt:
”Mamma, min berömda rumpa är borta! Vad ska tjejerna säga nu?”

Jag minns alla dessa kompisar som kom till sjukhuset varje dag,
och även hem till oss när du mådde bra,
alla gånger de fick åka till McDonald’s för att köpa hamburgare till dig,
alla gånger de satt och spelade dator med dig,
eller tittade på fotboll med dig, eller tog dig med ut på stan eller annat.

Jag minns din kompis Johan som varje dag satt hos dig
och ibland gjorde mig galen med alla hyss som ni två hittade på.
Jag minns den fruktansvärda dag, en söndagmorgon,
då Johan dog, drunknad på sin arbetsplats.
Jag visste inte hur jag skulle trösta dig.

Jag minns den gången som du och några kompisar
var på väg till Johans grav och du blev trött.
När dina kompisar bar dig, sa du till dem:
”Världen är förändrad nu.
Förut var det negrer som bar vita, och nu är det tvärtom.
Nu är ni mina slavar.”

Jag minns att trots allt du gick genom så hade du kvar din humor.
Du skojade hela tiden, det var få gånger jag såg dig ledsen.
Du fick personal på sjukhuset skratta.
Du fick dina kompisar att skratta.
Du lugnade mig med ditt skratt när jag blev orolig och ledsen.

Jag minns den dag när du kom in till sjukhuset med lunginflammation,
efter många antibiotikabehandlingar utan några förbättringar.
Läkaren berättade för oss att det fanns inget mer de kunde göra för dig.
Vi tog hem dig dagen därpå och du fick vård av underbar personal i hemsjukvården.

Jag minns din sista kväll med oss.
Vi tittade på en film och du blev trött och ville sova.
Vid etttiden på natten gick jag och la mig.
Vid tretiden kom din pappa och väckte mig, du ville prata med mig.
Jag minns att jag kom ner direkt,
du försökte säga någonting till mig, men inget ljud kom fram.
Jag minns hur jag såg tårarna rinna från dina ögon.
Jag minns att jag läste på dina läppar ”MAMMA” och sedan somnade du in.

Skriven av: Arminda Bränngård

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren