Trädens hemliga liv

Sitter och tittar ut genom mitt fönster, och ser alla dessa träd som vi är omgivna av. Är de bara ett stycke trä, eller lever de ett eget liv, i en egen värld. Jag misstänker att träden har ett eget liv. En egen hemlig värld, där de lever år ut och år in och tittar ned på oss människor.

Människor följer de gärna, och ibland släkte efter släkte. Vi människor föds och dör, men trädet det står kvar. Kanske var det någons farfarsfar som planterade trädet. Vad har inte det trädet fått se genom åren som gått? Och kanske har trädet fått både ett och annat hjärta ristat på sin bark genom generationers levnad.

Vilka är då alla dessa träd? Kan man likna träd vid människor? Ja om man tittar på dem så kan man se dess olika personligheter. De kan stå i ensamt majestät. De kan vara ”en i gänget” i en dunge. De kan stå i stram givakt, som en annan militär och bilda en rak och fin allé. Eller så kanske de går samman och bildar en skön berså för oss människor att sitta i.
Ibland växer det upp oborstade gäng bland träden, som kallas sly. De rensas ofta bort, så som de inte vore värda ett dugg. Riktiga ligister anses de vara. Vandaler som trasslar in sig och förstör.

Vissa träd bryr sig inte om små triviala saker som människors levnad. Nej se på tallarna där de står, och ståtligt sträcker på ryggarna. Spanar långt bort över nejder eller hav. Vad bryr de sig om vad som händer därnere, under dem. Nej de har bara ögon för horisonten.

Och granarna då, tuffa killar med tjocka barr. Här kommer minsann ingen fram. Bildar mörka täta skogar som rymmer både tomtar och troll. Men i allt det mörka, är granen känd för sitt ljus i decembernatten. För till julen vet ju alla att granen är till ljus och glädje i många hem.

Vad kan man då säga om lövträden? Ja även där finns det en och annan som sträcker på ryggen lite extra. Ta våra ekar t.ex. bredbent och stadig står de där med mäktig stam och kunglig krona. Och en symbol har de också fått bli. Vem har inte vuxit upp med tron att eken står för sparande och kontinuitet.

Sen har vi då björken. En typiskt svensk symbol. Nog kan man med lätthet framför sig se, pojken och flickan, hand i hand vid en björkbacke. Man ser en gärdesgård, en sluttning och sedan hela byn nedanför, med sina gårdar och kyrka. Ja nog är väl det en naiv och svunnen romantisk bild som björken får stå som modell till. Men till tonerna av den ljuva melodin ”där björkarna susa” kan det inte bli annat.

Men även ett träds saga har ett slut. Nog känner vi väl alla ett styng i hjärttrakten när ett ståtligt gammalt träd fälls. Tappert står det där och håller sig fast i rötterna. Anar trädet vad som skall till att ske? Vill trädet säga några sista ”sus” till sina nära och kära bredvid? Tittar trädet ut över sin värld en sista gång innan det obevekligen faller, och med en duns blir liggande där? Det livsviktiga rotsystemet är för evigt avskiljt ifrån trädets stam. Sakta vissnar bladen och grenar torkar ut. Kanske de andra träden runtomkring nervöst rasslar med sina blad och undrar ”blir det min tur härnäst?”

Men en dag kanske en bärplockare blir glad, när han ser den fina stubben som blev kvar. Där kanske han slår sig ned, och vilar sina trötta ben och rygg ett tag. Så blir det då så, att även en stubbe kan komma till pass. För nog är det väl ljuvligt att ta en paus i bärplockandet, och med en kaffekopp i handen sätta sig på en stubbe och filosofera.

Vad kan vi då mer förtälja om träd? Ja t.o.m. i vår Bibel finns de med. Och inte som vilket träd som helst utan som ett ”kunskapens träd,” ett träd på gott och ont. Här varnas både Adam och Eva för att äta av trädets frukter. Varför? Jo de kommer att bli varse vad som är gott och ont. Så äter de då av trädets frukt, och inget blir som förut. Plötsligt blir lustgården både ogästvänlig och kall, och till råga på allt ser de plötsligt att de är nakna. Ja vad ställde då inte detta träd till med. Lockade med förföriskt goda frukter, och sen då? Ja fortsättningen vet vi ju alla. En jämmerdal fick vi ut av det trädet.

Men det allra finaste är väl ändå ”livets träd”. När ett barn föds, brukar barnmorskan hålla upp moderkakan, som försett barnet med näring och syre under nio månader, och säga ”se här är livets träd”. Och visst ser moderkakan ut som ett träd, med sina tjocka förgreningar av livsviktiga blodkärl.

Ja alla våra verkliga träd och alla våra symboliska träd, vad vore vår värld utan er? Skugga och skydd ger ni, ved att elda med, syre att andas och framför allt glädjen man som människa känner när ni kommer med bud om att våren är här. Tack för att ni finns alla våra träd.

Skriven av: Madeleine Envall