Två jävla hjärtan och den förbannade smärtan

När jag såg dig i solstolen minns jag att jag kände en tacksamhet, att vi började komma varandra närmare. Vid den tidpunkten hade vi inte påbörjat den mils långa resan för överlevnad. Det fastslogs att det är ohållbart att bespara varandra detaljer, då inledes försiktigt första konversationen. Det blev början i grävandet efter sanningen, ovetandes om att vi bara skrapat på ytan.

Några månader senare började livspusslet läggas. För att alla bitar skulle falla på plats behövdes allas versioner, att dem blottades i ljuset. Ingen kunde förutspå innebörden av resultatet när det var färdiglagt. Skulden sprängde ut revbenen för längesen, men nu är överkroppen demolerad. Men bortträngningen skulle ha skavt bort oss inifrån ändå.

Varje liten del som tillhör kroppen känner smärtan, när jag sakta bryts ner inifrån. Världsbilden förändrades, allting hade varit en illusion. Sveken pressar mot hennes bröst medan syret försvinner. Det gör så ont att jag inte kan bära ditt lidande, annars hade jag gjort det. Du är en exceptionell individ som inte förtjänat allt ont. Ditt intellekt är det häftigaste jag stött på och det ska bevaras.

Mitt hjärta är så skändat att det mixats till en röd massa. Du har panik för att du känner dig hjälplös, önskar att jag kunde bespara dig det här. Att du älskar mig villkorslöst och gör allt för mig gör mig mer tacksam än jag kan hantera. Innerligt vidhåller jag att du gjort allt för att skydda mig, vi besegrades men nu gör vi allt i vår makt för att segra. Vi kommer nå dit om vi kämpar tillsammans.

Vi har skapat en relation vars betydelse är så mäktig att den är orealiserbar. Utan dig hade jag inte varit vid liv mamma och jag ska försöka fortleva om du stannar vid min sida. Nu är det jag som kommer beskydda dig i kriget.


Nu är det bara du, jag och min eminente tvilling - det är vi mot världen.


Författare:

Publicerat

Dela: