Upp & Iväg

Jag vaknade och bestämde mig för att leva vidare.
Trots allt fanns det någonting inom mig som drev på. Antagligen det som man kallar 'själen', det som gjorde att man inte låg kvar bara.
Kräket jag närde jamade ångestladdat så jag gav honom ett rapp över ryggen med min livrem, stålet nedåt.
Min bror låg livlös i soffan, men han sysslade alltså inte med knark. Han var folkölsalkis och fyllde ut lägenheten med finkelstank. Ganska svårt att utvecklas med en sådan människa inpå en och för ett tag tänkte jag slå ihjäl honom. Det skulle gå fort. Han vägde inte så värst, var avtacklad som en anorektiker. Han låg där som ett tusenårigt arkeologiskt likfynd. saknad av ingen, inte ens av det sociala. Dessutom hade jag lärt mig de omgivande skogarna bra under mitt nyktra år och kunde ta honom i en matta och gräva nånstans. Varför inte i Eritreanens kolonilott? jag log skälmskt när jag tänkte tanken. Eritreanen var galnare än dom flesta och vi hade haft våra duster. Han var paranoid som fan och jag hade gjort honom ännu mer paranoid.
Han kunde inte ens hantera en kalasnikov och hade än mindre varit pojksoldat. han kom från de fetare delarna och hade en gedigen utbildning, det var nästan så han bad om ursäkt för det. Han hade en son som hatade honom och var numera fyllo på heltid.

Numera rörde jag mig i finare kretsar, bland folk som inte drack så sjukligt. jag hade fått kontakt med en del tjejer men hade inte fått knulla med någon av dom. jag visste inte hur det skulle gå till. Jag var i kategorin ointressant i ett initialskede och längre hade jag inte lyckats komma. Mina tankar snuddade vid danskurser, föreläsningar, kontaktannonser. Min själ var fortfarande en luffares och mina vanor likaså.Jag hade bra tandstatus och finfina blodvärden, men sänkan hade jag lyckats undvika.
Jag förberedde mig inför ännu en dag.

Skriven av: Emanuel Hex