Utan åtgärd

Du
står och svajar med din kabbe instucken i din kropp. Jag vet var, men orkar inte leta och vill inte heller. Din tid är förbi och ditt liv är förlorat och det är ditt fel, tycker många. Du själv likaså. Och faktiskt jag i de anfall av cynism som slår mig allt hårdare.

Du är ett modernt troll. En karaktärssvag lömsking utan andra intressen än ditt eget jävla må bra behov. Saken är klar. Du är en belastning, visst är du det. Dessutom är du bortom all räddning, har man bestämt. Åt dig. Och åt mig. Fast man låtsas inte om det. Sånt mörkar man.

Men vi vet. Du och jag vet. För oavsett hur många blanketter jag fyller i med ditt namn och dina kontrollsiffror och oavsett hur övertygande du kan vara i din önskan om bättring, i din dröm om ”svenneliv,” så gör det ingen skillnad. Och det märks någonstans, både hos dig och hos mig. Fast vi leker med varandra en stund. Vi låtsas att det gör skillnad. Vi mår lite bättre av den illusionen.

Så vi gör så här att jag –en trött tjänsteman –fyller i en anhållan om vård som skickas till en annan trött tjänsteman som diarieför min och –framförallt –din önskan att komma bort från dina omständigheter och få ro.

Vila. Bli frisk. Älska på riktigt. En gång för alla. Nu jävlar ska det ske.

En nämnd noterar förvisso mitt lilla brev å dina vägnar och säger:

Jaha. Vad roligt. Men inte nu. Det finns inte möjlighet. Just nu är omständigheterna sådana att det på grund av resursbrist inte finns annat än resursbrist. Din önskan att vilja överleva måste i detta avseende lämnas därhän utan åtgärd. Så berättas det för oss båda att du blir kvar. Jag är också kvar.

Så vi fortsätter träffas va? Du och jag. Där nere under jorden leker vi. Nästan lika trötta. Fast av olika anledningar. Leker skiten ur varandra. För vi är lika fyllda av skit, polarn. Fast av olika anledningar.

Skriven av: Andréas