Utan titel [Id:5321]

Jag vet inte varför jag skriver det här, kanske för att skriva av mig, men nog också för att varna andra.

Jag var mycket ung när jag blev med barn-för ung. Jag hade inte gått klart skolan, men jag ville inte göra bort. Det var ju en del av mig och den jag älskar, det var ju mitt, jag hade själv skapat det. Vi hade skapat det. Trots att jag var mycket ung så beslöt jag mig för att behålla det, min pojkvän gick med på det. Men dagarna gick och jag kände att för var dag som gick så rann kärleken till min pojkvän bort. Men jag kunde inte lämna honom med detta barn i magen. Men tillslut orkade jag inte fortsätta, så jag gjorde abort, och gjorde sedan slut med min pojkvän.

Det var dumt gjort av mig, jag var svag och vågade inte fullfölja det själv. Jag var rädd. Jag hade ingen, ingen som förstod. Nu efteråt, så ångrar jag mig av hela mitt hjärta. Jag hade kunnat klara det själv, jag vet det! jag var ju inte helt ensam, jag hade ju Fabian, jag hade till och med bestämt vad han skulle heta.

Det som gör mest ont, det som jag aldrig kommer att glömma, det är mitt löfte. Det var en sen kväll, då jag var ensam ute, det var jättekallt, men då jag tänkte på fabian, han jag hade inom mig, då kände jag ändå en värme. Jag tänkte på allt, hur rätt mitt beslut var, hur rätt det var att behålla honom, även om alla var emot honom, mina föräldrar, kompisar och nästan alla jag kände.Min pojkvän hade varit emot det i början, men sen hade han gått med på det. Jag tänkte på min pappa, som inte alls gillade det. jag tänkte på mina kompisar, som försökte tala mig tillrätta, som försökte få mig att förstå vilket misstag jag egentligen gjorde. Jag höll min hand på magen, även om den inte hade börjat växa än, så kände jag att han var där. Jag viskade till honom. ' Alla är emot dig, det vet du va? Men du behöver inte vara rädd, för jag ska aldrig låta någon ta dig ifrån mig. Jag lovar.

Den meningen skär genom mitt huvud var dag ' Jag ska aldrig låta någon ta dig ifrån mig.' Det var ett löfte, ett löfte till någon man älskar. Och jag bröt det. Jag kommer aldrig att glömma, kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag gjorde som jag gjorde. Känslan av att veta att jag hade ett liv inom mig, brukade värma. Nu är det helt tomt, och inte förrens nu vet jag att jag gjorde fel.

Förlåt fabian, jag menar det verkligen.
Förlåt för att jag aldrig gav dig en chans!

Skriven av: Tina