Utan titel [Id:7460]

Du kosmiska moder

In genom fönstret, det strålar av ljus.
Mitt i öppningen, du sitter,
med barnet, balanserat på ditt knä.

Dina armar, håller ett stadigt grepp,
runt barnets midja.
Dom knubbiga benen, står så stadigt,
och barnets armar, sträcks mot din hals.

Kinderna mot varandra, ni har.
Din blick av moderskärlek, lyser så intensivt.
Barnet känner din ömhet, och värme, stråla mot sig.
Känner sig därför så trygg,
där det står, i ditt knä.

Vacker som en Madonna är du,
med din blå mantel,
och slöjan draperad, runt huvud och hals.
I öppningen, in till manteln,
din röda klänning, tittar fram.


Barnet är draperat,
med en ljus slöja, runt sin kropp.
Har även, ett löst hängande,
violett tygstycke, runt sin midja.

Bilden är så fullständig,
av mor och barn.
Över Er, det lyser,
en otroligt, vacker Aura.



Regn och åter regn

Det smattrar och slår på rutan.
I bland så piskar vinden upp
riktigt stora vattenkaskader.
Det dånar och smäller i husets alla stuprör.
Blommorna så krökta står mot marken,
för att skydd mot regn och vind få.

Älvens dån, jag nu bättre hör.
Häftiga strömvirvlar mot stenar, så hårt slår.
Likt människoarmar, granens grenar hänger.
Mörka bistra moln, envist håller sig kvar.
Ser från fönstret, hur grusvägen,
nu förvandlas till att få djupa spår.

Radion står på, och hör från etern,
hur dom lovar regn, och åter regn.
Huttrande jag då går, från fönstret,
med schalen vikt över mina axlar.
Tänker högt, att det är tur,
att fin och go stugvärme jag besitter.



Änglar finns dom ?

Det finns nog en liten ängel gömd i var mans hjärta,
men alla har nog inte lika lätt att plocka fram sin ängel.
Det gäller bara att vara lyhörd på sin medmänniska,
komma med ett tröstande ord ibland.
Bara finnas till, för sorg, glädje och skratt.
Kostar inga pengar, kostar ej så mycket tid,
kostar bara av din medmänsklighet.

Plocka därför fram din lilla ängel,
och ta dig tid, att bry dig om :
djuren, barnen och dina medmänniskor här på vår jord.
Det lilla du ger, uppskattas nog väldigt mycket av den som mottager,
den värme och det ljus, som du sprider.
Så visst finns änglar !



Torpet i Klubbfors

Röd stuga med vita knutar. Röd utomhuslänga med litet kök och 2 små sovrum, lider, utedass och vedbod. Lekstugan på pålar som blev ett perfekt hundhus, med nät runtomkring. Skogen, älven och grusvägen. Vad mer kan man begära!

Timrade väggar och ett gammalt trägolv i köket. Spisar finns, men att få elda i den gamla järnspisen, det är en höjdare. Värmen sprids så gott i alla rum, och även in i den värkande kroppen. Utanför fönstret hör man älvens brus och djurens alla olika läten.

Till och med att få sitta på utedasset, och spana in hundar och skog, är ett lugnande fenomen. Dessutom att få se hur min man snickrar och filosoferar på, om hur han ska kunna göra hela stället ännu mera åtråbart, det känns så väldigt bra!

Komma dit på vintern, njuta av den vita snön och se julens gran lysa så välkomnande. Att få se stjärnorna lysa i fönster och på den svarta himlen. Det är helt enkelt underbart! Tur att det ej är så långt till vårat Torp, när längtan dit alltid finns.


Mitt i livet

Ja då står du där, i livets medelpunkt. Mognad och livserfarenhet har du fått, liksom dom gråa tinningarnas charm. Jobbet känns ganska bra, fastän det är slitigt och stressigt ibland. Tur är väl då, att du har fritiden till, för att kunna göra det du vill, köra skoter eller moppe, fiska, jaga etc.… Ja att i stort sett, kunna göra precis vad du vill.

Fast det är väl klart, att drömmen om den stora vinsten, finns ju alltid i dina tankar. För då skulle du köpa det, och det, och det osv.…Fanns inte drömmar och förhoppningar, vad är det då för idé att fortsätta sin livsvandring här på jorden ?

Det känns därför så underbart, att du nu, kan stå mitt i livet, och veta att du har massor av möjligheter, för att kunna göra så otroligt mycket, i resten av alla år som finns kvar i ditt liv.

Nyfikenheten fick vi, för att vi ska kunna uppleva nya spännande saker hela tiden. Säg aldrig att du är för gammal ! Det är ett bekvämt ord för många att säga på grund av, deras osäkerhet för allt nytt här i livet. Säg i stället: Lär mig, visa mig, berätta. Se hela tiden med nya upptäckande ögon och du kommer att gå långt.

Skriven av: Ann-Britt Berglund