Vattenfallets tårar

Det här är ungefär som de skillingtryck de hade förr, fast utan melodi. Den är omskriven från en novell jag gjort.

Plötsligt Sari hörde en röst
Som sade: ”som vattenfallets tårar rinner”
De vackra orden hon tog till sitt bröst
Men glömskan minnet sakta vinner.

På kvällen hon gav sig ut för att vandra,
Men stannade på bron ett tag.
Då såg hon honom för gången den andra;
Honom hon sett tidigare samma dag!

”Som vattenfallets tårar rinner,
Som blomman gror från ett frö
Som fågeln flyger genom skogen
Som den odödlige aldrig kan dö
Lika säkert kommer jag alltid att älska dig.”

Än en gång sade han de vackra orden,
Men i sin helhet denna gång
Hans röst var den underbaraste på jorden;
Sari tyckte han hörde hemma endast i änglarnas sång.

Han påstod Imre var hans namn,
Sari sade sitt likaså.
Efter svåra frågor de hamnade i varandras famn,
Deras ensamhet förstod den sig på.

Men idyllen förstördes av den bil
Som ovetande körandes kom
De flög ifrån varann, tyckte de nu skildes åt av flera mil,
Och blygheten förstörde för dom.

Flickan hon lämnades ensam kvar,
För Imre han hemåt gick
Sari hon undrade var hans hemvist var,
Och stod så tills han endast var en liten prick.

Efter den kvällen Imre försvann,
Gick inte att hitta någonstans
Hur Sari än letade och gick an,
Hon tappade snart både vett och sans.

Men en regnig eftermiddag hon i skogen gick ut
Och lade sig ner i riset
Då –äntligen!- kom han smygande till slut
Hon kunde ju få hjärtslag på det viset!

De lade sig ned,
Och samtalade så smått
Men konstiga saker kunde hon inte med,
Det förstod Imre när hon gått.

För han hade berättat
Att Lucifer själv han var
Ja, Sari blev alldeles matt,
Det var ju bara sagor, det visste ju alla och envar!

Hon sörjde hela natten,
För hon älskade ju Imre, det var sant
Drack inte ens vatten,
Tills hon slutligen satte sig upp på sängens kant.

Hon läste i en bok
Om Lucifers öde och vanära
Hon grät över det fruktansvärt tunga ok
Han var tvungen att bära

Hans högmod blev hans fall,
Han förmådde inte buga inför Adam
Som Herren skapat för att ta över all
Härlighet på jorden, från varje buske till varje liten damm.

Lucifer blev nedstörtad i avgrunden,
Och den kvinna han som ängel älskat hade
Kunde han inte se, han till underjorden var bunden
Och Herren förnöjt skrattade.

Men änglarna bad för deras forne vän,
Och Herren gav efter till slut
Han bestämde att Lucifer fick söka efter henne på jorden
Men endast vart hundrade år fick han gå ut.

Då var hon ju borta, sedan länge död
Så Herren han sin hämnd fick
Och Lucifer fick vandra där i sin nöd
Tills hans nerver var i ett eländigt skick.

Sari läste och begrundade detta
Hon förstod vilken ära det var
Att få älska den olycklige ängeln, det var det enda rätta!
Men fanns han fortfarande kvar?

I sin fruktansvärda skräck rusade hon
Tänk om den var ute, han tid?
Men hon hittade honom på bron
Och bedyrade att hon alltid hans sida ville vara vid.

Han såg vilken kärlek det lyste i hennes ögon
Och sade ”tack! Jag älskar dig, käraste lilla vän!
Men jag kan inte säga till dig; kom!”
”Jo! Utan dig klarar jag mig inte sedan!”

Tillsammans hoppade de ner till vågorna de vilda
Men en tunnel där uppenbarade sig.
Ur deras ögon lyste känslor så milda
Och de flög ner till de svarta salarna viskandes ”jag älskar dig!”

Skriven av: Camilla