Vill

VILL


Du ska veta min vän, att jag idag kände en sådan glädje över att jag fått lära känna dig. Att jag idag för första gången kände en sådan kärlek för just dig och ditt du. Jag vet att det är stora ord så här att säga då jag knappt egentligen känner dig. Grejen är bra den att det känns som du funnit dig en plats i mitt hjärta så här alldeles med en gång. Det känns som den man jag än så länge sett i dig definitivt är den man, jag kan tänka mig bygga en framtid med.

Jag vet att det kan kännas konstigt att jag nu säger så stora ord och meningar. Att jag säger ord som älska och dessutom pratar om kärlek. Jag vet det, och kan väl erkänna att jag inte heller menar det i så stora ord, i så stor betydelse som det kan låta. Vad jag vill få sagt är att jag känner en början av kärlek sprida sig i mitt hjärta, i min kropp och att det inte finns någon vettig tanke i mitt huvud som kan råda över det. Inte heller trycka det tillbaka på plats eller lugna ner det.

Jag kan komma på mig själv önska så många underbara saker till att hända. Kan komma på mig själv önska så innerligt att få träffa dig, nu med en gång igen. Önska att få vara två centermeter alldeles för nära dig. När jag sedan pratar med dig per telefon och du säger så underbara saker, sådant som låter såå rätt i mina öron. Sådant som jag verkligen suktar efter. Sådant som jag verkligen behöver höra. Ja, då blir jag så, så riktigt glad.

Du uppskattar de allra minsta handlingar som görs, och jag förstår därigenom hur lite du fått uppleva sådan omtanke innan. Jag förstår hur mycket du längtar efter det och söker dig till det. Jag har förstått att du vill ta dig fram sakta, känna efter riktigt ordentligt, så att inget förhastas. Jag vet att du vill få allting rätt denna gång. Vet att du inga misstag vill göra. Vet att du vill reda upp det liv du lagt dig till, och för detta tycker jag så bra och så mycket om dig. Uppskattar dig för att du tar dig en ordentlig funderare så att inget begås som inte ska. Samtidigt vill jag ha hela dig nu med en gång. Jag vill uppleva hela ditt du, hela ditt innersta, hela ditt väsen. Känna dig riktigt nära mig. Jag vill så mycket men inser att jag har för bråttom. Inser att ingen kontroll finns att finna i mitt jag.

Jag inser att även jag, antagligen varit utan kärlek och omtanke alldeles för länge. Detta inser jag eftersom jag vet att jag kan bli alldeles för mycket i mellan åt. Jag vet att jag kanske kan tyckas krama dig alldeles för hårt och alldeles för mycket och alldeles för länge. Jag är rädd att jag kan säga dig alldeles för mycket, alldeles för ofta hur mycket jag uppskattar dig. Kanske så ofta att du snabbt tappar intresset. Kanske till och med tröttnar och ber om paus eller att jag ska dra något gammalt över mig… försvinna ut ur ditt liv. Jag försöker, kanske lite för halvhjärtat, lugna ner mig och tänka logiskt, men tycker liksom att ingen kärlek i världen kan bli logisk nog att kunna resonera i.

Ibland kan jag undra vad det är för något som gör att man fastnar för just den person som man gör. Kan undra varför vissa, helt underbara och snälla människor inte faller en i smaken tillräckligt för att man ska vilja fortsätta hel hjärtat. Jag kan undra hur vissa, de med alla tusen egenskaper som man uppskattar inte räcker fullt ut. Sedan finns de människor som knappt har två rätt och som faktiskt inte är så underbar som man fått för sig. De som glider sig in på ett bananskal och hamnar på toppen av ens lycka och får all uppmärksamhet och all kärlek personen i fråga inte ens förtjänar. De som begär alldeles för mycket och alltid får sin vilja fram. De som slår, spottar och har sig. Varför är det så att det är de som lyckas få all den kärlek som många andra som snällt står och tittar på sällan ens får smaka på.

Varför får vissa tusen falt och vissa noll.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på mig själv och mitt trånande efter dig. Samtidigt vet jag också att det är just sådant du varit utan såå länge. Inser att du faktiskt behöver höra det, även om det är många gånger om, som det sägs. Det är vad jag fått för mig, kanske vad jag hoppas på. Det bästa med det hela är dessutom att du förtjänar varje uns av kärlek, varje uns av omtanke jag kan ge. Din personlighet gör dig helt klart förtjänta av precis allt.

Jag har insett att det här med att du är så bäst, skrämmer skiten ur mig. Det får mig att inte tro på mig själv tillräckligt mycket. Dessutom har jag upptäckt att denna osäkerhet inom mig tar så stor plats att jag knappt ens kan se att du känner precis likadant. Du sa mig en gång att jag hade alla bollarna till att bestämma. Du sa att, som du såg det så hade jag alla fördelarna med min låga ålder och att jag därför hade övertaget. Jag ser det inte som så; men det fick mig att inse att du är lika rädd som jag att inte göra bra intryck. Du kämpar på ditt håll för att visa en bra sida och jag kämpar på mitt håll. Det vi knappt kan se är att osäkerheten spirar oss i mellan tillsammans med alla lyckokänslor och allt hopp. Jag vill så otroligt mycket med dig och detta får mig att tycka eller i alla fall få för mig att du håller i alla trådar, men som sagt var, ser inte du det som så.

Borde inte detta medföra att något alldeles bäst kommer att utvecklas genom detta? Borde inte något mellan oss bli som jag hoppas… som till och med du kanske hoppas? Borde inte detta bli riktigt bra om vi tar det lilla lugna och sköter våra kort väl? Jag hoppas, jag drömmer… och jag vill. Jag vill så väldigt gärna.

Skriven av: karenina