X Caliber

Om jag bara kunde vara som du, bäst på allt idrott, musik och brudar skulle ge allt för att som du stå på scen och motta flickornas trånande blickar, jag skulle ge min själ, min egen personlighet. Försöker att prata som du men jag tycks sakna den där känslan som du har, min lundensiska blir bara löjlig och patetisk, men ibland om än bara för några sekunder känns det som jag är du och inte mitt eget ointressanta jag.

Konstruerar egna förklaringar, varför har inte jag dina förmågor, varför måste jag förödmjuka mig själv varje gång som allas blickar är vända i mot mitt håll? Försöker intala mig själv att det är miljön som skiljer oss åt, vad är den skånska landsbygden med sina rapsfält emot en universitetsstad med medeltidskanor. Du fick ju ditt självförtroende i nappflaskan medan jag fick kämpa och slåss för mitt. Jag kan visst bli som du, det handlar om vilja bara jag kan utplåna min egen personlighet så kommer det vara mer än kläderna som förenar oss.

Du förstår inte hur jag försökt att gå, stå och vara som du, allt detta har bara resulterat i att jag glömt vem jag själv är. Mitt i bedrövelsen inser jag plötsligt att vi ska bo i samma kvarter, underbart jag svävar på moln än är det inte försent att bli som du, aldrig tidigare har jag haft möjlighet att studera dig på nära håll. Min puls stiger, har svårt att sitta still äntligen har väntat i flera år på denna möjlighet, ska kartlägga dig in i minsta detalj.

Det är någonting som inte stämmer du har blivit lite småfet, din dialekt är inte lika charmig längre och fast jag inte ens vågar tänka tanken, jag ser bättre ut än vad du gör. Missförstå mig inte älskling du är trevlig, det är fortfarande utvecklande för mig att träffa dig. Men känslan är förbytt, jag vill inte vara som du, vill bara förstå mig själv, är det du försökt säga mig hela tiden, är det möjligt att du bara ville vägleda mig?

Fem år har gått sedan den där märkliga och fantastiska vintern i Malmö, du har förmodligen glömt mig, vad du inte vet är att jag aldrig kommer att glömma dig. Du fick mig att förstå vem jag var, du var slutpunken för mina omtumlande tonår. Ibland brukar jag härma dina uttryck, för att minnas dig och vem jag är, du mer än någon annan symbolisera en av de lyckligaste episoderna i mitt liv den som handlade om hur jag blev jag.

Skriven av: Martin Cöster