11 år.. Världen var min!

Januari 2001, närmare bestämt den 26 januari 2001.
Ingen snö låg på backen, ingen is glittrade på gatan, inget fint alls faktiskt.
Bara regnet som öste ner och skapade stora pölar där asfalten gav vika. Grått och dystert brukar det hela i folkmun, men grått var fel nyans denna dagen. I mitt liv var denna dagen helt kolsvart och är faktiskt än idag!
Åter till denna kolsvarta förbannade dagen den 26 januari 2001. Jag satt och rökte i balkongdörren i min alkoholiserade pappas lägenhet. Pappa hette Per, kallade aldrig honom pappa och kommer förmodligen aldrig att göra heller.
Ciggen tog slut och jag satte den på tummen och höll fast med pekfingret, snärtade iväg ciggen nån enstaka meter ut på gräsmattan. Hade där vart snö hade man nog sett rätt många fimpar ligga där, men jag brydde mig inte.
Pappan Per låg och sov i sin säng som han hade i köket då lägenheten endast bestod av ett vardagsrum och ett kök. Lägenheten gav ifrån sig en vidrig doft, en doft blandat med alkohol, spya, cigg och en liten förhormonell mini-tonårings försök att få det att lukta bättre genom att spruta spray-deo i hallen.
Telefonen ringde, pappan Per reagerade inte så jag sparkade till han med ena foten. Han gav ifrån sig ett grymtande läte och satte sig upp, tog telefonen, harklade sig och svarade "-Ja det var Per!" (nog fan lät han full även om han ansträngde sig för att låta "normal").
Jag satt spänt jämte med ögonen fastklistrade i dataskärmen och försökte se allmänt chill ut, inte visa att jag var livrädd. Så rädd att jag skakade hela den gamla datastolen. Färgen försvann ur mitt ansikte när jag hörde alkoholisten mumla något och sen lägga på. Per tittade på mig, han hade intorkat dregel i ena mungipan, han harklade sig igen och sen sa han "- Socialen kommer imorgon kl 13, du ska flytta igen, soc-kärringen sa nått om ett utredningshem i Uddevalla." Han avslutade andetaget med "- Det blir nog bäst så!".
Innan mina små vettskrämda öron hann ta in alla bokstäver han sagt och bilda dem till ord så hade Per tagit 3 stora klunkar av sin avslagna smuggel öl och lagt sig ner igen.

11 år, där och då blev jag till ytan en rädd, vilsen, ledsen 11 åring igen.. Ett barn!
Då var de dags att flytta .. igen!
Detta barnet, var hon som ingen orkade med. Hon som ingen förstod, hon som bara gjorde fel.
Hon som bara ville ha en vuxen som aldrig svek henne, som höll sina löften!

DET barnet skulle som 11 åring flytta för 4 gången, till ett utredningshem.
Vad nu det kunde vara för något ..

Författare:

Publicerat

Dela: