24 timmar

24 timmar

Jag gick med långsamma steg ner från den långa smala stigen. Kände den ojämna marken under mina bara fötter. Jag höll min handduk hårt om mig. Det var kallt, och tyst nästan för tyst. När jag nådde slutet av stigen, var där en sjö. Nere på bryggan vid det röda huset satt du. Du hörde mig inte. Jag gick sakta mot dig, bryggan var kall och blöt. Du vände dig om när du hörde mig, du reste dig upp. Dina kalla hände lekte med mina bara axlar. Jag lutade mig mot dig och kände en tydlig doft av tvättmedel. En väldigt stark doft som trängde sig ner i mina lungor. Jag kände ditt sträva tyg från din vita t-shirt mot min kind. Plötsligt mitt i allt detta hörde jag ett irriterande ljud, där jag stod med dig blev allt suddigare, allt försvann i bakgrunden. Jag fokuserade mig mera på det irriterande ljudet som började likna snarkningar och som ibland blev upprepade dunkande ljud. De dunkande ljuden började låta som tänder som slog i mot varandra.

Plötsligt vaknade jag upp ur min dröm, men snarkningarna var kvar lik så ljudet av tänderna som slog i mot varandra. Jag kände att jag inte kunde vända mig om. Jag låg pressad mot den kalla väggen. Satte mig upp. Där låg min pappa Rune och sov. Det var han som hade trängt in i min dröm med de irriterande ljuden av tänderna. Hade förstört min dröm. Plötsligt hör jag ett högt ljud, låter som någon som tar i enda från tårna. Borta i soffan ligger pappas tjej, Anja och snarkar högt. Jag sitter kvar, bara sitter. Försöker att vakna. Men det blir inget bättre. Jag är nere i en källare hemma hos mina döende farföräldrar i Kävlinge. Vi ska äta kalkon idag som Anja ska tillaga. En av min kusin kommer, Nils. Det ska bli kul och det ser jag fram i mot för jag har inte träffat honom på två år. Min faster är där uppe. Jag är så sur på henne, Yvette det är pappas äldre syster. Hon kan verkligen gråta på beställning. Sedan kommer Nils mamma och pappa min pappas syster är Monika, Nils mamma (Hon är mellan barnet och Yvette är äldst och min pappa är yngst av dem). Hans pappa heter Rickard. Plötsligt vaknar Anja upp borta i soffan. Hon tittar på mig, och ler. Jag tittar runt i rummet, när man kommer in från dörren. På vänster sida så finns där en matsal och sedan en soffgrupp. På högersida är där lite kartonger och en byrå. Sedan är där två sängar som är ihop fösta och där sitter jag nu. Framför sängarna är där en liten tv. Längst borta finns en väv. En jätte stor där brukande min Farmor Irene väva förr när hon kunde. Men nu har hon opererats för hjärtat, hon kan inte gå själv. Ingenting.
– God morgon. Säger hon och tar upp en bok från bordet.
– God morgon på dej med, sovit gott? Jag gäspar högt och drar täcket om mina axlar.
– Jo då. Rune flytta på dig så att Joanna får plats! Ropar Anja högt. Han vaknar till och flyttar på sig.
– Är det inte lite kalt här? Säger han. Jag och Anja bara tittar på varandra. Jag reser mig upp, har täcket runt mig. Känner det kalla golvet igenom mina strumpor. Jag öppnar dörren, stänger den försiktigt igen. Jag går vänster och öppnar två dörrar sedan är jag inne på toaletten. Jag tar upp min tandborste där det står med stora bokstäver ”rör ej”. Sedan sätter jag mig på toalettlocket och borstar dem. Sitter där länge, tänker inte. Är alldeles för trött. Bara sitter, sedan spottar jag i vasken. Känner mig fräsch och ren i munnen. Inte någon hemsk andedräkt som man får när man vaknat. Jag öppnar dörren där är spegeln den är utanför toaletten, tycker jag är konstigt. Tittar i den. Ser mig, mitt mörka hår står åt alla håll. Mina blå ögon är trötta och det är svårt att hålla dem öppna. Jag känner mig röksugen. Kan inte röka, inte här hemma. Det går inte. Jag går in till pappa och Anja som sitter och tittar på tv. De pratar om något, jag orkar inte lyssna. Lägger mig i sängen. Bara ligger där. Mina ben hänger utanför sängen, men orkar inte göra något åt det.
– Nej, Joanna. Du får följa med mig upp nu och hälsa på farmor och farfar och hjälpa mig ta ner kaffe till Anja. Säger pappa. Jag reser mig från den mjuka härliga sängen. Vi går upp från källaren till övervåningen. Det är bara en våning, med källare och vind. Så vi kommer upp och där sitter farmor vid köksbordet. Hon tittar på mig, inte för länge utan ner i sin mat igen. Känns som om hon skäms, att jag ska se henne på det sättet. Så jag tittar inte, kollar på vad pappa gör. Bredvid farmor sitter Yvette. Hon pratar tyst med farmor, så att jag inte hör. Pappa räcker mig kaffet ber mig springa ner med det till Anja. Jag gör det. Bara går där ifrån. Det känns jobbigt att behöva se farmor på det sättet. Väldigt jobbigt, gör liksom ont i ens själ. Känns ända in i benmärgen, men jag ler bara när jag är runt dem. Vill inte visa vad jag känner det är onödigt. Jag kommer ner till Anja, hon sitter och tittar på hem till gården eller något åt det hållet. Jag räcker över henne kaffet.
- Redan klart?
– Ja, det var lite kvar. Jag hoppar in i duschen snart. Måste fixa mig innan Nils kommer.
- Ja, men jag går in innan dig måste upp och fixa med kalkonen snart.
– Du får ropa på mig om du behöver hjälp sedan. Jag är arg, på Yvette, hon kommer nu efter en månad. Farmor och farfar åkte båda in på sjukhuset. Jag fick veta att farfar hade skället, för han gick och bröt lårbenet, ett år innan andra benet. (Innan de hade han prostata cancer, som var borta och det vanligaste man kan få efter det är skället cancer). Nu kommer hon Yvette, hon hälsade inte på hos dem på sjukhuset, det gjorde jag tog ledigt och bara åkte ner hit till Skåne. Sket i skolan i Kalmar för dem är viktigare. Hon har inget jobb men kunde inte åka. Hennes barn i Värmland var viktigare som är trettio år. Hon kunde inte lämna sina barn hemma i Karlskrona, Hennes äldsta Sussie är 21, Fridolf 18 och Tanja 15. Nej det gick ju inte, sedan hade hon varit förkyld och hade problem med armen. Hade liksom en inflammation i armen, sedan sa hon att läkarna rådde henne att inte komma. Jag orkar inre med henne mera. Hon är bara för mycket. Så kommer hon nu, hon vet ju inte vad som kunnat hänt.
– Jag vet hur du känner. Hon påminner så mycket om min egen syster. Jag vet exakt hur du känner dig. Jag orkar inte ställa mig och göra den kalkonen. Men jag måste, du får hjälpa mig skala potatisen vill ju inte ha mina händer i vattnet så mycket nu när jag har eksem på dem.
– Ja, det är klart jag kan. Har ju inget bättre för mig sedan ändå.
– Jag går in och duschar nu. Säger Anja och ger mig tv tryckaren.
– Okej, jag duschar efter dig då. Jag sitter kvar själv. Känner hur tröttheten sväljer mig, i ett enda nafs. Sitter stilla tänker inte så mycket. Tittar mest på skärmen som är där borta, så långt borta. Jag känner hur mina ögon sluts allt mera. Hur jag ser allt mindre och hur det blir svartare och svartare framför ögonen.

Jag vaknar upp, hör en dörr slås upp. Min pappa kommer in igenom den.
– Hej, sover du? Säger han och rufsar till min frisyr.
– Nej, du väckte mig. Jag ser hur han lyfter glaset med whisky i. Hur han för den mot sin mun.
– Nej, sluta. Drick inte mera idag. Snälla. Säger jag bedjande.
– Jag måste. Jag tittar på han, och tänker för mig själv. Det var inget bra svar. Måste, det måste man inte. Inte när ens syster kommer och ens mor och far är döende, då ska man vara nykter, inte dricka. Men vad kan jag säga till honom så att han lyssnar. Inget, och det vet jag. Anja kommer in.
– Du kan duscha nu. Säger hon. Vem har tagit whiskyn som var i mitt glas? Jag tittar på henne och pekar diskret mot pappa. Hon vimlar med ögonen. Jag reser mig upp ur den bruna soffan. Tar med mina kläder jag valt ut och går in i badrummet. Jag sätter på vattnet och börjar klä av mig min pyjamas. Känner hur den glider av min kropp och lägger sig på marken. Sedan kliver jag in i duschen. Känner hur vattnet följer med längst kroppen. Nuddar varenda millimeter. Jag tänker ofta när jag duschar. På en massa konstiga saker, sådant som vanligt folk inte brukar göra. Det är bara jag som gör sådant. Tänker ofta på vad som händer efter döden. Vart tar min själ vägen? Inte till någon Gud i alla fall, det är jag säker på. Vist jag tror på någon Gud men inte han som sitter uppe i himlen och tittar ner på en. Utan en annan Gud, men vad kan jag inte säga. Men jag tror att när jag dör lämnar min själ jorden. Den åker till en plats så långt borta, men ändå så nära. Där man väljer ett liv, sina närmaste vänner. När man valt det så börjar en resa, den tiden jag har här på jorden är dyr bar. Jag ska klara ett uppdrag, jag kommer att välja mina egna vägar att klara uppdraget på. Om jag dör i morgon är det meningen, jag vet att jag lärt mig något av den resan jag fick denna gång. Men jag vet att dem jag lämnar kvar här på jorden kommer jag åter igen att få träffa förr eller senare. Att man någon gång måste vara som Hitler, att man måste få den erfarenheten att man kanske inte alltid är så extrem. Men att man måste. Att det är så. Jag vet ju inte om det är mitt sista besök här, men det kan vara, och ibland hoppas jag. För jag känner mig trött, på något konstigt sätt väldigt trött. Att jag skulle vilja somna in i en lång och evig dröm. Aldrig vakna det tror jag händer när jag fått all den kunskapen man ska ha, att fullfölja alla uppdrag. Människor som tar sitt liv. Dom har valt det uppdraget, dem vet att det kommer dem göra. Det är vad jag tror händer.

Jag kliver ur duschen, står länge med min handduk runt mig. Bestämmer mig för att klä på mig. Fats jag vet att det kommer bli kallt. Tycker det är hemskt när man ståt i en dusch och går ut den, allt är så kallt. Jag sätter på mig mina nyaste jeans, och ett vinrött linne med vit spets på sedan sätter jag på mig en röd munkjacka där det står ”höst” på engelska men vita bokstäver. Rätt snygg är den. Jag kammar igenom mitt hår. Har många knutor, hade för lite balsam i.
Jag sminkar mig sedan, inte för mycket det är inte snyggt. Lagom, det är oftast best. Sist jag träffade Nils var jag blond, som min engelska mormor brukar säga ”Bubbel blond”. Såg så fejkat ut på något sätt, det var ej snyggt. Jag går sedan in i källarrummet igen. Där sitter Anja.
– Vad skönt det var att duscha. Så, när ska du börja med maten då?
– Snart, ska bara upp och röka. Följer du med?
– Jo visst kan jag det. Vi går upp för trapporna, tar på oss min farfars trätofflor. Dem är inte små direkt. Vi ställer oss utanför garaget, jag ställer mig in till ett hörn. Lutar mig där.
– Ska du ha? Hon tittar på mig och räcker fram en.
– Nej, jag kan inte. Tänk om dem ser. Jag får upp bilder om att farmor ska titta ut stå i fönstret och se mig, få en hjärta tack. Jag vill inte orsaka henne den.
– Men lägg av nu Joanna, hon ser dig inte. Man ser inte där inne ifrån i hörnet där du står. Om jag ställer mig framför ser ingen. Här ta en nu. Jag tar den, sätter den farliga giftpinnen mot min mun. Tänder den, känner röken samlas i munnen sedan hur jag drar ner den i min hals ner i min kropp. Där den samlas, hur jag håller nere den i mig. Vill ha det där nere, känner mig bra. Blir avslappnad av den. Sedan hur jag släpper ut den igen, befriar den från mig hur den åker ut igenom munnen. Det känns bra, nästan för bra.

Vi går sedan in igen, vi går till köket där min farfar sitter på sin stol. Där han alltid sitter.
– Hejsan Farfar! Säger jag och ger honom en kram.
– God morgon.
– sovit gott?
– Ja, det har jag väl. Så gott det har gott. Jag hoppar in i soffan sitter där, tittar på honom. Märker hur smal han har blivit. Hur tydligt man ser hans nyckelben. Hur hans handleder har blivit så små och hur händerna blivit så otroligt stora. Hur hans ögon set så trötta ut, ingen glädje i dem. Bara trötthet, ren trötthet så vill jag inte ha min sista tid.
– Rune, fixar du potatisarna? Säger Anja. Jag tittar upp, märkte inte att Rune kom in. Var så inne i min värld. Jag ser hur han inte kan stå stilla, hur han druckit för mycket, och det är inte förta gången det händer i heller. Det gör mig arg, en ilska jag bär inom mig. Hur han tror att andra inte ser, att han kan dölja det så väl. Fast han inte kan det. Han tror han kan så mycket som han inte kan. Jag reser mig upp.
– Joanna, fixa potatisarna i stället. Gå och hämta andra i garaget med. Dessa är för dåliga. Anja tittar vädjande på mig. Jag går, tyst och sakta. Tänker inte, jo lite på pappa. Varför måste han idag, varför måste han varje dag. Det finns inget svar ibland önskar jag att jag hade det. Jag önskar att jag hade facit i handen. Men det går inte, man kan inte alltid vet allt så är det bara.
Jag tar tag i potatisarna som ligger på den vita Oplen. Det är farmors och farfars och dem kommer aldrig att kunna köra den igen. Farmor höll att förblöda inne på sjukhuset, men dem räddade henne. Gjorde så att hon fick leva, leva i ett skal inte ha några känslor bara vara ett skal som vandrar om kring. Ingen tänker på vad hon känner. Hon bara fick leva. Men ingen frågade vad hon kände vad hon ville vad hon orkar. Alla bara säger vad dem vill, vad dem känner. Det är fel, så fel. En dag när hon låg på sjukhuset sa hon till Anja att hon ville dö, varför skulle dem rädda henne.
– Joanna! Varför står du här, kom in med potatisen nu. Säger Anja. Jag skakar på huvudet och återkommer till verkligheten. Jag går in i köket, jag tittar mig omkring. Det har alltid sett ut som det gör här. Det känns så lustigt att dem kan försvinna ur ens liv. Att plötsligt ska huset säljas och någon annan ska flytta in. Det är fel, det går ju inte här bor min Farmor och Farfar. Jag skakar av mig tanken, idag ska jag vara glad. Inte tänka för mycket, men det är lätt att man gör det. Det är inte svårt att plötsligt koppla bort allt. Jag tar tag i potatisskalaren, börjar skala potatisen. Hör min pappa dra några ”roliga” skämt, som är så dåliga. Men alla skrattar, alla gör det. Han är så taskig och rå mot farmor och farfar. Att det gör ont i mig, så ont. Kan han inte bara sluta, dem är gamla. Dem vill bara ha lugn och ro. Evig vila.
– Vill du ha några frallor? Säger Monika. Hon kommer in igenom dörren. Hon tittar på mig och ger mig en kram. Så länge sedan jag såg min faster, och det känns så kul. Man ser att hon har börjat bli gammal, hennes hår börjar bli lite grått. Det syns men hon gör inget för att dölja det i heller. Hennes man Rickard kommer in han ler, han har rynkor i ansiktet, ser gammal ut med.
– Ja, tack men jag tar när alla andra är klara. Vill inte stressa och så får alla inte plats. Jag lägger i den sista potatisen i kastrullen. Tar och slänger alla potatisskalen.

Jag går ner i källaren. Lägger mig i min säng och plockar fram min bok som heter: Svalan, katten, rosen, döden. En jätte bra och spännande bok. Älskar att läsa den, jag älskar att läsa. Jag älskar att skriva med, då är det jag som bestämmer vad som händer i livet på personerna.
Jag hoppar till plötsligt kommer Anja in igenom dörren.
– Nu ska jag bara kolla till maten lite då och då. Säger hon, sedan sätter hon sig ner i soffan.
– Vad pappa är jobbig. Eller vad säger du? Vi måste gömma spriten ifrån honom. Jag gömde igår ett glas bakom Manglern där ute. Säger jag och skrattar lite. Anja reser på sig hon tar whisky flaskorna och lägger dem i en kartong med garn. Sedan sätter hon sig i soffan igen, hon tittar på mig.
– Jag är trött på att Rune, dricker som han gör. Han är full redan och det är jobbigt. Säger hon.
– Jag vet, vill verkligen inte att han dricker idag. Han kan dricka när han vill, hur han vill men varför idag. När vi ska vara glada, farmor mår inte bra. Det är jobbigt när det blir så här. Just i det tillfället ville jag bara skrika, ville synas. Säga till honom att sluta, men det sorgliga är att han skulle inte märka mig. Kanske fem minuter sedan skulle det vara glömt. Så brukar allt vara, jag vill inte ha det så. Jag vill att han lyssnar, inser att han dricker för mycket, alldeles för mycket. Men vad kan jag göra åt saken. Han måste ta tag i det själv.
– Kom med mig nu, här kan du inte sitta.
– Okej då. Men vart ska vi?
– Röka så klart! Jag skrattar lite och tar min jacka sedan går jag upp för trappan. Sätter på mig ett par skor som står där, blev farmors sedan går vi ut. Man ser trädgården, den är ganska fin. Ett växthus och sedan ett land där dem brukar plantera massa grönsaker. När man kommer ut så till vänster ligger garaget, och det är baksidan man ser. Massa minnen dyker upp, som man aldrig uppskattade förr. Vi går bak bakom garaget och jag får en cigarett tänder den och känner hur lugn jag blir igen. Slutar frysa, står där. Känner mig lugn och fri. Allt känns bra, och jag är lycklig.


Jag ligger i sängen tittar på tv:n, det är något musik program ” Up North” ganska tråkigt. Men dem har inget bättre på tv:n, bara ettan, tvåan och fyran. Ettan funkade inte nu, men det var något svartvit i alla fall, men bättre en detta. Jag lägger huvudet ner i kudden. Blir trött igen, men ska inte sova Nils kommer ju snart. Han kommer snart, inte sova…
– Joanna är du vaken? Joanna? En dörr går upp och jag hör Nils stämma.
– Joanna, inte ligga där och slöa. Kom nu vi ska till Lund och fixa din billjett hem. Jag vände mig om.
– Wow! Säger han och tittar på mig.
– Hej, kan man också säga. Jag reser mig upp och ger honom en kram. Han blir tyst tittar lite i smyg på mig, som om jag inte skulle se det. Jag tar min jacka och min mobil sedan följer jag med honom upp. Där uppe står min pappa och ska fixa till julgransbelysningen till farmor och farfar. Nils och jag går ut och sätter oss i hans föräldrars bil. Han har blivit ganska snygg, tänker jag för mig själv och tittar lite på honom.
– Vi ska in till byn och fixa farmors hästar först bara, och några andra grejer. Säger Nils och startar bilen. Jag bara nickar och ler, sedan bär det iväg. Vi sitter ganska tysta först, vi vet inte riktigt vad vi ska säga. Det var ju två år sedan vi sågs.
– Jaha, så vad ska du och din tjej göra sedan? Frågar jag, visste det redan men man kan ju inte sitta här alldeles tyst.
– Vi ska passa hennes syrras unge. Han är jätte söt, har precis lärt sig att prata. Men min flickvän är sjuk idag så jag får väl passa henne med. Haha, han skrattar lite.
– Vad heter hon då? Jag tittar på honom, han är sig lik på något sätt. Han har sina drag kvar och han är lika go och glad. Det känns bra, min käraste kusin sitter bredvid mig igen, plötsligt slår det mig hur otroligt mycket jag har saknat att vara runt hans sällskap.
– Asta, vi har varit tillsammans i fyra månader nu. Rätt länge.
– Nils? Jag är förlovad, har varit tillsammans i 13 månader. Det är länge.
– Jo, det har du rätt i. Får jag se ringen? Jag sträcker fram min hand och han skådar den länge. Sedan hoppar vi av bilen och jag stannar vid ingången till Ica och tänder mig en cigarett, där står jag och känner röken i mig. Den äter upp mig inne ifrån, tar kol på mig. De säger att en cigarett kortar ner fem minuter av ens liv. Jag vet inte riktigt om jag ska tro på det. Tänk på de som röker hela sina liv, nästan och blir jätte gamla, tänk om de aldrig levt. Då ska man ta att de röker kanske tre paket i veckan, då måste man räkna hur många minuter blir ett paket sedan måste man gånga det med alla år. Nej, det är alldeles för jobbigt, men tänk. Jag tror nog inte riktigt det stämmer. Hur gamla skulle inte människorna bli helt plötsligt. Jag lyfter på mitt huvud från marken där jag kollat in mina skor ser att Nils kommer ut igen.
– Kom nu, vi ska lämna dessa sedan ska vi till Lund och fixa din billjett och köpa godis. Jag ler, jag är ett godismonster älskar allt som har med sötsaker att göra. Det är inte bra, men jag är inte tjock. Men vem vet det kan komma en dag.

Vi sitter i bilen igen på väg mot Lund, vi pratar på.
– Jag hörde att du satte Yvette på plats. Det är rätt åt henne.
– Jag vet, är ju inte den lilla Joanna mera. Det känns bra för jag har ryggen fri och det har inte hon. Hon sa inga bra svar utan bara mera pratade i skägget. Om du förstår.
– Jo, hon brukar ju det, sedan är hon sådan som bara gråter, och slutar lika fort igen. Nej, jag gillar inte henne. Hon sätter bara massa griller i folks huvuden.
– Men, hon försöker sätta in sig hos allt och alla. Men här lyckas hon inte i alla fall. Ibland kan jag förstå att hennes förra man slog henne, hon proviserar folk att slå henne. Men visst är det samtidigt synd om henne, men hon kan ju inte alltid tjata om det.
– Håller med dig. När vi väl var framme i Lund fixade vi min biljett, sedan åkte vi runt i kanske tjugo minuter inne i stan och försökte först hur man kommer in på Ica affären, men till slut kom vi in och fick en parkering och köpte vårat efterlängtade godis.

När vi kom hem igen, kände jag lukten av kalkonen, det lukade jätte gott och jag kände hur min mage kurrade till. Åt aldrig någon fralla insåg jag.
– Det är mat nu! Ropar Anja. Jag går in och sätter mig ner längst borta mot fönstret. Bredvid mig blir det Anja och Nils. Sedan sitter Rune bredvid Nils. Farmor sitter också på långsidan på andra sidan bordet, jag ser henne hela tiden. Tittar, bara ser. Det hugger till i hjärtat, ser henne tittar länge. Hon sitter där, bara sitter kan nästan inte göra något själv. Har en stor haklapp, blir ledsen. Ser hur hennes bruna stora ögon är inte glada, dem är inget visar bara trött het. Hon sitter där med uppspärrade ögon. Ser ut som ett barn som precis kommit till världen är rädd för allt, som bara vill gömma sig vara för sig själv. När någon pratar om Åsljunga där pappa har sin stuga och där hon brukar vara i bland när hon hade orken. Hon får ett litet leende på läpparna. Ett litet, då kan jag inte rå för det men få en tår i ögat. Sedan när alla pratar då förstår hon plötsligt inte vad som händer, vem som pratar. Jag ville bara be alla vara tysta att tänka på farmor. Sedan vänder jag blicken mot farfar, han sitter tyst och äter sin mat. Det känns som om han inte är närvarande, han sitter där. Han ser ledsen ut, jag kan inte äta, inte mera. Vill bara krama dem vill säga hur mycket dem betyder. Men jag gör det inte, sitter tyst och stilla kvar. Rör inget bara sitter, tyst.
Sedan när alla ätit dukar jag ut alla tallrikar och glas. Sedan dukar jag in nya till kaffet och tårtan. Som Monika köpte med sig hit. Den är god, farfar är lik mig älskar allt som ä sött och gott. Farmor vill inte ha. Jag kan förstå, jag vill ha henne kvar på jorden med mig, men samtidigt som jag ser henne vill jag bara hjälpa henne ner i marken. Hjälpa henne att få sin eviga frid. Tycker det är hemskt att se henne lida på det sättet, tycker det är så fel. Hon får dricka rött vin av läkarna, för det ska vara bra. Hon dricker och hon gör en rolig liten min.
– Vad sur det var. Säger hon och alla skrattar. Hon har blivit så mager, så liten och tun så genomskinlig. Så mins jag inte henne, jag mins henne som farmor som lärde mig att räkna, lärde mig mycket. Som lagade världens bästa stuvade spenat. När vi väl ätit upp dukar jag åter igen ut allt, farmor går in och lägger sig. Vissa sitter kvar och pratar, men det gör inte jag. Går där ifrån ner i källaren. Sitter stilla tänker. Ser bilderna av farmor och farfar. Sedan kommer pappa ner, han frågar mig vart whiskyn, men jag säger inte. Vill inte att han ska få dricka. Vill att han ska gå upp och vara trevlig, vara nykter. Anja kommer ner, hon tittar på honom.
– Vart är Whiskeyn? Han tittar otåligt på henne börjat att leta runt sedan tar han fram en vodka flaska. Dricker ur den. Klunkar i sig stora klunkar slutar inte förens Anja kommer fram och rycker den ur handen på honom. Då blir han sur och går där ifrån. Han mumlar något väldigt otydligt på vägen ut. Anja ser trött ut, ser att hon skulle vilja sova. Eller bara ligga och titta på tv. Helt enkelt bara ta det lugnt. Jag tar vodka flaskan ställer den bakom soffan, hoppas på att han inte ska hitta den där.
– Jag är trött, säger jag. Har dem inte åkt hem ännu. Jag står och håller tummarna. Vill så gärna, vill inte att pappa ska skämma ut mig mera.
– Tyvärr inte, Anja suckar och hon försöker le. Jag ler mot henne med. Säger till henne att vi ska gå upp till dem andra. Då kommer Nils fram till mig och ger mig en kram. Jag tittar på honom som ett frågetecken.
– Jag ska åka till min flickvän nu, men lova att du ringer mig då så vi får ses?
Jag nickar och vinkar av honom. Hans pappa kör honom till stationen. Jag sätter mig på en stol i köket, vad skönt det var att sitta ner, känna den hårda under laget mot min rumpa. Ju längre jag sitter där ju mera tveksam blir jag av att det är skönt att sitta ner. Jag reser på mig tar ett glas med kall mjölk. Det var gott tänker jag och tar återigen ett.
– Joanna kom så går vi ut. Jag följer med pappa och Anja ut, dem röker men inte jag. Tittar på pappa hur full han är, att han inte inser hur hemskt det ser ut. Jag får dörren plötsligt i ryggen och Monikas ansikte sticker ut.
– Vi ska åka nu så stanna där så ska vi säga hej då. Jag står kvar.
Dem kommer ut, jag ger dem en kram var och sedan pratar pappa och Monika.
– Rune, du rör inte Yvette, du vet hur hon kan använda det mot dig och deffentivt inte inför farfar. Ju mera du håller på som du gör nu och blir för banad. Det är just det hon vill.
– H-Hon vill inte det. Jag vill bara S-säg till henne på s-skarpen. Ska inte röra henne.
– Nej, stanna här och lugna ner dig. Bry dig inte om henne.
Hon ger mig återigen en kram sedan åker dem iväg. Jag tittar länge efter dem, fast jag inte längre ser dem. Jag pustar ut, äntligen skulle jag få lägga mig.
– Anja du lovade mig en promenad innan. Mins du det? Kan vi inte ta den nu?
– Jag lovade ju dig. Vi börjar att gå, upp för en backe vi tittar på alla dem fina husen med julbelysningen. Det är så fint, jag älskar julen när man pyntar och har sig. Det är så tråkigt ute när alla träden har tappat sina löv. På hösten går det för då finns det så många fina löv i alla färger och nyanser. Men på vintern, det är så tråkigt. Jag tycker helt enkelt inte om det. I december går det bra också för då finns massor med julbelysning och så är det jul och nyår. Men efter det är det bara tråkigt och hemskt. Just då vill man bara gå och lägga sig och dra täcket över huvudet, ligga där tills det blir vår igen. Tänk då vad skönt det är att vara en björn, som kan gå i ide. I mitt nästa liv vill jag vara en björn.


När Anja och jag kom tillbaka från vår promenad, går vi ner i källaren och hoppas på att min pappa sover. Men när vi är på väg ner för trappan hör vi att han kommer ifrån köket. Han ser arg och är röd som en kräfta i huvudet för det blir han när han dricker.
– Rune vart har du varit nu? Skulle inte du sova?
– Jag är så sur på far. Han kan inte bete sig på det sättet och att Yvette är kvar. Mumlar han och några ord är man tvungen att fylla i själv. Anja tittar hastigt på mig, hon behöver inte säga något. Jag förstår. Hon och pappa pratar och jag kutar ner i källaren tar fram vodka flaskan och lägger den bakom soffan. Hoppas han inte ser den försöker jag intala mig själv, sedan öppnar jag dörren sakta och lyssnar lite på vad dem säger. Hör att pappa ska röka, sedan hur Anja kommer ner från trapporna. Jag skyndar mig upp i sängen sitter stilla och låsas läsa i boken.
– Joanna, kom vi måste gå upp och prata med din Farfar nu. Jag nickar och följer med upp. När vi kommer in i köket där han som tur sitter ser jag hur hans ögon glänser lite, det ser ut som tårarna ska börja rinna ner från ögonen snart.
Jag säger inget låter Anja prata, han lyssnar mera på henne. Jag tar upp en penna och sitter och leker med den.
– Hasse du ska inte lyssna på vad Rune sa till dig. Han har tagit lite väl mycket.
– Jo, men det gör ont, och jag tar det hårt. Men han kan väl inte ha blivit så full på ölen? Eller hur många drack han egentligen. Jag tittar i bordet. Tar tag i servetten som ligger där, den är vit och jag börjar göra ett litet flygplan av den. Sedan skriver jag på sidorna ’’flygmaskin to haven’’ på andra sidan ’’Love the life you had, not the life you vasent had.’’ Jag tittar upp och ser Yvette komma in.
– Nej, ska väl gå och lägga mig snart. Säger farfar
– Nej, men fortsätt prata ni jag ska inte störa. Men jag måste säga dig en sak Anja.
– Ja visst.
– Jag är så rädd, jag är jätte rädd för Rune. Jag vågar inte gå och lägga mig. Det känns jätte jobbigt. Han brukar ringa mig på nätterna och vara arg men då är jag så långt borta. Nu är jag i samma hus som honom. Anja jag är så rädd. Plötsligt utan någon varning gråter hon, och skakar i hela kroppen. Jag blir rädd, tror att hon ska kasta sig ner och bara ligga och skaka på golvet. Man vet ju inte vad hon kan få för sig.
– Nej men Rune gör inget, det vet jag så pass länge jag har levt med honom. Du kan sova gott. Vi tar hand om honom, inte sant Joanna. Vi vet, du behöver inte vara rädd. Jag nickar bara och ler lite lätt med läpparna.
– Men jag är så rädd, Mats slog mig. Jag vill inte att det ska hända igen.
– Men du behöver inte vara rädd att Rune skulle röra dig, för det skulle han aldrig göra. Inte sant Joanna.
– Ja, han skulle aldrig röra dig gå du och lägg dig.
– Får jag ställa en fråga till? Men plötsligt upphör gråtandet och skakningarna.
Jag vänder min blick mot Anja, bara tittar och hon gör det samma. Jag vänder sedan blicken mot farfar. Han gråter, det ser jag han är ledsen han ska inte behöva genomlida detta hans sista tid på jorden.
– Mats har haft övergrepp på barnen som du vet, har det hänt dig Joanna?
Jag bara tittar på henne. Blir plötsligt arg inom mig, varför ska hon fråga mig detta. Jag känner mig så, så jag vet inte hur jag ska beskriva detta. Jag har varit och pratat med en när jag var sju år gammal med en psykolog eller vad hon föreställde att vara. Där satt jag sju år gammal i min gamla skola i ett rum, med henne framför mig antecknande hela tiden vart enda ord jag sa. Ställde sådana lustig frågor, jag förstod inte varför jag skulle gå dit och prata med henne. Jag ville aldrig, kände att det var lika tungt och jobbigt varje gång att gå dit. Alla kompisarna undrade varför jag pratade med henne. Jag kunde inte ge dem svaren för jag viste dem inte själv. Min mamma fixade dit mig så jag fick prata med någon för hon ansåg mig ’’konstig’’ efter jag varit hos mina kusiner hos Yvette och Mats. Men jag förstod aldrig inte förens många år senare. Jag blev arg då jag fick veta det, om det hade hänt mig något sådant hade jag visat någon slaks symptom på det. Men det gör jag inte nu, och har aldrig gjort. Jag far inte illa av det, jag mår bra. Men när alla frågar mig hela tiden om och om igen. Då börjar jag undra. Börjar tro att det kan vara sant. Men inners inne vet jag att det aldrig har hänt. Men Ändå frågar alla jämt, hela tiden. Det är irriterande. Om jag sakta nej så är det ett nej, jag vill inte att alla ska gå runt och dalta om det.
– Nej, hur många gånger ska jag behöva förklara detta för människor?
– Nej, Joanna och jag har pratar om det, men hon säger att det inte är sant hon har berättat mycket för mig, och jag vet att hon skulle berätta detta med.
Vi till och med byter böcker med varandra. Vi pratar jätte mycket med varandra och har det trevligt ihop.
– Jo, jag har sett det att ni trivs tillsammans men jag måste ändå fråga. Nej, nu ska ja dra mig till kojs. Men god natt på er.
– God natt Yvette! Säger jag och tittar ner på mitt flygplan jag gjort.
– Jag ska nog också gå och lägga mig. Säger farfar. Anja och jag nickar sedan går hon och jag också ner.

Anja och jag kommer ner till Rune, han sitter och pratar i telefon som han alltid gör när han har druckit. Han sitter uppe hela nätterna och pratar med folk. Han lägger på sedan och då börjar sagan om ringen. Vi sätter oss ner för att kolla på den, han är sur riktigt sur. Jag förstår inte vad det är med honom. Vi säger inget bara Anja och jag som kommenterar att det ser svart vit ut. Då briseter helvetet ut. Han blir så arg och sur, jag vet inte vad det är som händer riktigt vad som händer och jag går vi går upp. Är tysta bara tittar på varandra. Räknar för oss själv tio minuter. Vi ser ut som frågetecken båda två. Sedan sätter jag på mig farfars jacka och en gammal sliten mössa han har Anja tar en arbetes mössa och drar över huvudet Sedan går vi ut, jag har på mig ett par röda mys byxor och ett snyggt vinrött linne med vit spets på sedan ett par alldeles förstora tofflor. Vi går en bit bort upp mot vägen och tänder oss vars en cigarett och röker. Vi förstår inte vad det är med pappa, hur kan han bära sig åt på detta sättet, hur kan han bli så när jag är här av allt. Vi röker upp sedan går vi ner och in igen. Då sitter han där igen i telefonen. Pratar med någon och har hittat en flaska med vodka. Hällt upp i ett glas. Jag sätter mig på kanten av soffan. Tittar på honom följer han med blicken när han lägger på telefonen, sedan hur han går ut jag tar tag i glaset ställer det bakom mina ben, sedan sätter jag mig upp igen. Han har med sig en flaska med sockerdricka. Han tar tag i en kapsyl som han försöker att öppna läsken med.
– Ge mig en kapsylöppnare! Sluddrar han fram.
– Nej, säger jag. Han vinglar farm och försöker hitta en. Sedan ser jag hur han söker sig mot min väska och börjar att lyfta på min saker.
– Du rör inte mina saker det är privat! Skriker jag högt. Han slutar genast och letar igen jag vänder bort blicken och sedan tillbaka då ser jag att han är på min väska igen.
– Hörde du inte vad jag sa? Säger jag med en bestämd röst. Han går sin väg och mumlar något. Sedan försvinner han upp. Jag ger Anja glaset och tittar på henne.
– Jag vill inte vara kvar här längre. Säger jag och börja packa mina saker.
– Inte, du det vill inte jag heller mera. Vi börjar packa våra saker. Sedan hör jag pappa komma. Han tittar på oss.
– Vi går nu! Säger Anja.
– Va? Är ni dumma eller? Han tittar på oss. Det är du som får min dotter att följa med, det är ditt fel.
– Det var din dotter som ville följa med själv. Det var hennes idé att åka, hon vill inte vara här längre.
– Du håller käften.
– Du säger inte sådant till henne. Säger jag. Jag vill åka själv, jag står inte ut av att vara här längre, inte när du är som du är. Jag ville att du inte skulle dricka i dag, men du gör det. Du lyssnar inte på det jag säger utan det går in igenom ena örat och ut igenom andra. Du lyssnar inte på det jag säger, gör det du vill. Bryr dej inte om någon annan än dig själv.
– Där hör du Rune.
– Du pratar inte med mig när jag pratar med min dotter.
– Du bara dricker, du vet att du sårar mig, mitt hjärta. Just i den stunden då jag tittar på honom ser jag hur han tar åt sig hur han verkligen förstår. Då vill jag bara säga förlåt, men jag vet att han förtjänar det.
– Jag tar åt mig.
– Det ska du göra. Sedan fortsätter jag att packa ner mina grejer, går ut och hämtar min sminkväska. Jag tittar på klockan som visar kvart över elva på kvällen. Jag står där, bara tar ett djupt lugnande andetag. Känner efter vill jag verkligen gå här ifrån lämna pappa här, åka och sova någon annan stans. Jag vill hellre det än att sova under samma tak som honom. Jag samlar mig och går sedan in igen ser pappa sitta på en stol. Han är arg, sitter i en stol bara sitter tittar på oss. Jag säger inget, går där känner mig som en fånge som inte får göra eller säga vad den vill. Det är en lustig situation. Jag har så många känslor inne i mig att jag till slut inte vet vad jag känner längre. Kan inte reda ut vilken känsla som hör till vad, utan allt blir som en stor klump som samlas inom mig. Jag känner mig som en sten som inte känner något, men ibland kan en känsla bli starkare än de andra. Så blir jag orolig för så känner jag aldrig mera och då tror jag det är något som är fel. Vill bara stå i skuggan bakom alla andra. Inte synas bara vara osynlig.
– Kom nu Joanna så går vi. Jag kollar runt mig och ser att jag fått med allt.
– Joanna, du veta att du ska tåget från Lund? Han sitter full och desperat på en stol. Jag lyssnar inte kopplar bort det på något sätt.
– Joanna, du är dum som åker. Vet du det? Du ska ju ta tåget här ifrån. Jag tittar på honom ser hur han ser desperat och ledsen ut. Jag lyssnar inte utan går ut ur dörren orkar inte med det mera nu har det nåt sin botten.

Jag har min jacka på mig som inte går att knäppa så det är lite kallt. Anja och jag håller i vars ett handtag och vandrar fram i Kävlinge. Det är tyst och dött ute. Vi stannar och tänder oss vars en cigarett sedan tittar jag på klockan som visar halv tolv. Jag undrar om vi hinner till sista pågatåget. Om vi kommer till Helsingborg kanske vi ska bo hos Anjas dotter Theresia i hennes lägenhet och sova där. Om vi får tag i Marina som har hennes nyckel för hon passar hennes hundar. Theresia är i sthlm och hämtar sin nya hund. Hon kommer inte hem föres sex på morgonen.
Där vi går i den tysta byn, det är mörkt och jag är orolig över hur jag ska komma hem från Helsingborg eller Åstorp. När vi är inne i byn så tittar vi oss omkring som om vi vore i utlandet, för vi vet inte åt vilket håll hållplatsen är. Men Anja har en liten aning så jag litar på henne.
– Vad konstigt det känns, att bara gå så från pappa. Men samtidigt som en väldigt lättnad det känns skönt att åka när han är som han är. Jag kom och tänka på en gång när jag var hos hans gamla tjej. Vi hade grillat hemma hos henne i Svalöv och de hade druckit och pappa hade då blivit väldigt full. Jag la och sov, men vakande av att de bråkade och pappa ville köra hem mig i det tillståndet. Men hans tjej Asta sa att han inte fick det. Så han kan få för sig ganska farliga saker när han druckit.
– Jo, han kan bli ganska aggressiv när han druckit. Du vet innan jul hade vi varit och handlat för tvåtusen kronor på bara jul mat för mina pengar. Dagen innan jul kastar han ut mig. Precis innan jag ska gå tar han ett tag runt min hals och står med knytnäven och tänker slå mig. Han gör det, men jag rubbar mig inte utan slår till han så hårt att han flyger över golvet in skåpet hemma sedan tar jag mina grejer och går. Jag fick inte ens smaka på jul maten jag betalade. Förlåt att jag pratar som jag gör, för det är ju trots allt din pappa men det är inget annat än sanningen.
– Jag vet, jag blir inte arg eller ledsen över det du säger det känns så naturligt för mig. Problemet för mig är att jag vet inget annat. Det är det värsta, för jag ska inte behöva ha det så här. Ingen ska ha det så här, men tyvärr är det så och jag blev en av dem.
– Jag förstår dig, jag hade inte heller en speciellt lätt uppväxt. Så jag vet hur du känner dig.

När vi äntligen kommer fram kommer vi inte över spåret. Vi står där som två frågetecken. En sextonårig tjej och en annan i förtiårsåldern. Vi bara tittar på varandra.
– Vi kommer inte över. Säger jag
– Jo, på något sätt måste vi komma över. Jag står stilla med väskan tittar mig om kring då säger Anja:
– Men här är en trappa som man ska gå ner under. Sedan skrattar både hon och jag.
Jag tittar på en klocka som visar fem i och vårat tåg skulle komma in femtioåtta här. Vilken tur vi hade att vi hann. Tåget kommer in och vi kliver på det.
När vi kommer in på tåget och sätter oss på säten som är vända mot varandra, ser jag massa ungdomar som är fulla och uppkläda. De dricker och en kille är så packad att han inte har riktigt koll över vad han gör. Jag blir mer och mer av skräckad av att dricka själv när man ser hur människor blir när de dricker. Visst det är härligt när man får den fyllan då allt är bra. Man har sina vänner skrattar och bara är lycklig men när man druckit för mycket vill man bara bli nykter. Det är en så hemsk stund, speciellt när man vaknat nästa morgon och känner hur törstig man är och hur många glas vatten man kan få i sig och fortfarande vara törstig.
Den dagen är man så trött på allt och vill bara dra täcket över huvudet och sova. Man känner sig äcklad med allt som har med mat att göra.
– Joanna, vet du vad jag fick med mig? Jag hoppar till och åter kommer till verkligheten.
– Nej, det har jag ingen aning om.
– En vodka flaska du gav mig. Så jag bara la ner den i min ryggsäck.
– Va bra det är rätt du betalade hälften av spriten så det är klart det är din han brukar ju dricka upp din hälften med. Vi sitter där länge och pratar och har trevligt men när vi närmar oss Helsingborgs slut station reser sig en kille och slänger en flaska mitt i gången och häller ut sprit över en tjej. Jag bara tittar och är glad att jag inte dricker så och jag är stolt över det.
– Smart nosarnas paradis. Säger Anja och ungdomarna bara mumlar någonting. När vi kommer av tåget går vi upp ur stationen till Helsingborgs gator och där är fullt av träd med massor av belysning på. Hela vägen så långt ögat kan se. Människor i alla storlekar och former är ute och promenerar. Det är en sådan härlig känsla. Det brukar vara så tomt i Kalmar. Anja försöker ringa Theresia och hon får tag i henne. Hon berättar hela historian och hon ska försöka få tag i Marina. Jag tänder mig en cigarett sätter mig ner på min ryggsäck och lutar mig mot vägen. Blundrar och bara drar in den giftiga röken ner i mina lungor. Känner hur den äter upp mig inne ifrån, tar bort en bit av mig varje gång. Men jag tycker om känslan av att dra ner den varma röken i mina lungor ha kvar den där nere och sedan få ut den ur mig. En skön och härlig känsla, men hellre röker jag bort några liv på det än att hålla på med en massa andra farligheter. Men jag kommer nog också till en tidpunkt i mitt liv då jag inser att det är fel men jag är inte där ännu. När folk tjatar på en människa om någonting oftast har man som reaktion att göra tvärt om eller att inte lyssna till slut om den håller på och tjatar jämt.
– Joanna, jag pratade med Theresia nu och vi ska få ta oss hem till Åstorp. Vi får sova i min lägenhet för Rune tog nycklarna hem till huset.
– Okej, hoppas att det går ett tåg nu då snarast. Jag tittar på klockan som visar halv ett.
Vi går ner till busstationen. Det har hänt en olycka där nere någon som tände på så det brann upp. Så det ser ut som en byggarbetsplats. Det sitter människor längstbort och närmast en blondin. Hon ser väldigt packad ut, hon sitter där med sin pucko i handen. Har en brun väska som är lite indian stil på och riktigt fejkad blondin. ”Bubbel blond” som min mormor hade sagt. Anja och jag tittade när våran buss gick och såga att den tidigast gick tjugo över två.
Vi sätter oss fem bänkar ifrån henne. Anja vet att det ska gå en tidigare så hon letar upp en busstidtabell och tar fram och visar mig att det ska gå en fem över ett. Jo, det står det så visst det ska väl gå en. Jag tittar bort mot blondinen och ser att hon plockar upp sin mobil. Hon slår något nummer sedan ropar hon högt över hela perrongen.
– Din jävla fitta. Jag ska döda dig. Du tilltalar mig inte på det sättet.
Alla människor som sitter där bara vänder på huvudet. Jag bara skakar på huvudet själv. Jag har varit precis som hon och det känns så hemskt och behöva se sig ”själv” i en spegel. Jag blonderade mig, och jag är absolut inte blond. Kunde ta en färgningsburk som blekte ner det sex nyanser och sedan lika samma dag där på. Jag kan inte förstå att jag har hår på huvudet. Jag var riktigt vit i håret, och sedan gult i topparna. Jag har fortfarande blont i topparna. Sedan drack jag, så mycket att jag inte visste vart jag var eller vad jag gjorde. Men jag tyckte om det. Jag mådde bra just då. Jag älskade känslan av att tappa kontrollen, att bara släppa alla fästen och följa med strömmen långt borta. Men morgonen då man vaknade var det inte alls lika roligt. Då ville man bara att det aldrig hänt, sedan hade man så många minnes luckor så mycket information som felade i hjärnan. Att man var helt borta, man kände sig så liten och osäker för att man inte visste vad som hänt. Alla visste utom en själv, satt där på sängen med glas vatten i handen och lutade sig mot vägen och försökte få fram den informationen som inte fanns. Så jag är glad att jag inte dricker mer, inte på det sättet i alla fall. Jag kunde gå ner i källaren ta en petflaska och hälla i 40 % sprit och massa likörer och vad som fanns sedan bara hälla i mig det när jag var ute. Jag hade ingen smak, jag siktade på att bli full det var mitt mål. Jag är så glad att det inte är jag som är hon och sitter där, det värmer lite i hjärtat. Men det höll på att gå väldigt fel för mig med. Jag är så otroligt glad att jag hittade stigen igen, men just när jag gjorde det var jag både rädd och osäker. Kände mig så obetydlig så liten mot alla andra. Jag var dum, det hade jag alltid varit enligt min lärare i skolan. Jag var en dum elev kunde inget i skolan. Var bara en börda för dem, jag ville vara som alla de andra. Lika duktig lika begåvad och kunna räcka upp handen utan bli pionröd i ansiktet. Veta svaren utan att kolla vad personen bredvid mig hade svarat. Men när jag började på skolan i Åkrahäll förändrades det att jag var dum. Jag insåg på vägen att jag var ganska duktig på det jag gör. Jag får äntligen beröm för det jag kan och inte negativa kommentarer det jag inte kan eller gör. När vi satte oss i Aulan för att skriva om en uppgift man fick välja mellan, jag valde en mörk natt. Jag älskar att skriva men jag kan inte bara skriva. Men jag hade inget val, jag satte mig ner och funderade sedan började pennan skriva ner massa på pappret, till slut blev det tolv sidor, och jag hade bara suttit i 40 minuter sedan lämnade jag in det. Jag var så rädd, ville inte veta svaret ville inte se det där icke godkänt. Men dagen kom och jag såg det. Innan jag fick det så kollade jag bak vad min vän fick och det visade godkänt. Hon är så duktig tänkte jag, att hon kommit in på glas. Om hon fick godkänt då kan man lika gärna kasta ut mig i skolan och säga direkt till mig hur dålig jag är i skolan och jag aldrig kommer få ett bra jobb och framtid. När pappret äntligen låg på min bänk vågade jag inte vända det, jag tog mig mod och gjorde det. Där stod det… det stod.. Mycket väl godkänt. Jag viste inte om jag skulle ramla av stolen eller om jag skulle springa ut och bara ropa hur glad jag var. Mitt första mvg, vad stolt jag var och alla andra tyckte det var lite jobbigt förutom min vän som går på glas, hon är en riktigt go vän Mimmi. Hon är en riktigt go tjej som kommer från Gnislinge i Skåne, jag vet inte hur jag hade klarat mig utan henne. En annan tjej som går Möbel i min klass My, hon är en jätte duktig tjej som kan det mesta. Men när jag fick mitt mvg sa hon till mig.
– Ja men jag fick inget minus i alla fall som du. Rent mvg i skillnad mot dig, då blev jag sårad. Man fick inte vara glad för henne. När vi är nere i verkstaden hon är alltid vresig och sur på mig. Hon snäser åt mig och jag försöker alltid göra henne glad. Så mycket av min energi gå åt på det. Visst hon är snäll så, men jag kan tycka det blir lite för mycket ibland. Jag tänker mycket på vad andra människor tänker i min omgivning och vill inte att någon ska vara utanför. Jag ser oftast när någon är ledsen på grund av att inte ha några vänner. Då kan jag förstå hur hon/han känner sig för jag har varit i samma situation som hon/han. Därför berör det mig väldigt hårt vad en människa säger till mig. Jag försöker oftast se glad ut och skrattar väldigt mycket. Så alla andra mår bra men ibland orkar jag inte vara det alltid. Jag vill bara ligga hemma i min säng och bara ligga och tänka. Känna att jag lever och är mig själv. Därför mår jag bra av att vara med Mimmi för hon accepterar mig för den jag är som My inte gör. Hon ska alltid vara bättre än mig i allt. Jag vill inte visa mig bättre utan jag är bara glad för det jag kan.

Jag vänder blicken mot blondinen och tittar att hennes väskar ligger sex bänkar ifrån henne. Jag tänker vem som helst kan ta den så jag reser mig upp och börjar gå mot henne. Hon pratar i telefonen när jag kommer fram. När jag kommer så pass nära henne ser jag vilken dålig hy hon har och jag tänker hur har hon sminkat sig. Jag är nära på att skratta lite.
– Ursäkta? Men din väska ligger där borta och jag tänkte kanske att någon kan ta.. Hon tittar på mig och reser sig och går iväg. Jag bara skakar på huvudet, jag försökte i alla fall mera kan jag inte göra. Jag går tillbaka till Anja, som sitter borta på bänken. Hon ser trött ut, hon har stått och lagat mat hela dagen.
– Hon bara gick när jag försökte säga om hennes väska. Säger jag och sätter mig ner bredvid.
– Jaså, men här kan vi inte sitta ska vi hitta ett ställe där vi kan fika.
– Så här sent? Finns det verkligen någonting som är öppet?
– Ja någonting måste finnas. Kom nu så går vi upp. Tar du tag i ena handtaget på väskan?
– Okej, men kom ihåg att bussen går tjugo över. Jag tar ett stadigt grepp om väskan sedan börjar vi gå upp. När vi passerar blondinen hör vi hur hon tar ifrån tårna och loskar efter oss.
Anja vänder sig om och tittar på henne där hon går. Hon ställer ner väskan.
– Vad tror du att du håller på med? Blondinen vänder sig där hon står vid sin väska och pucko (choklad mjölk).
– Va? Vad snackar du om. Hon som står bakom dig går ju bakom ryggen på mig och snackar massa skit.
– Va säger du? Jag har väl inte pratat skit om dig. För det första känner jag inte dig. För det andra så ville jag säga till dig att din väska låg där borta. Men du lyssnade inte på mig. Bortsprungna unge vräker jag ur mig. Blondinen blir så arg att hon kastar sin mobil rakt in i sten väggen och kastar puckon ner på marken så att glasskärvorna yr runt henne. Smart tänker jag och lyfter blicken mot en kamera. Som sitter en bit borta på väggen.
Anja går fram i mot henne, hon är kanske tjugo centimeter längre än den blonda tjejen. Jag står kvar vid väskorna.
– Du, det är inte dig jag vill något, det är den andra där borta.
– Du rör inte min dotter utan du tar det med mig. Blondinen tittar på henne.
– Jag vill inte dig någonting din sopa.
– Ursäkta, vad menar du med det ropar Anja högt. Du ska inte komma här och anklaga folk för saker dem inte gjort. Du hade inte speciellt fint språk till dem i telefonen.
– Oh, du lukar sopa. Den blonda tjejen viftar handen framför ansiktet.
– Den enda som gör det är du. Sedan går blondinen i väg.
– Men Grattis, du har just vunnit en cykel. Fritt val i cykelstället. Sedan vänder jag på klackarna och går. Folk kommer från alla håll och kanter för att se vad det var som hände.
Jag bara skrattar lite mot henne.
– Anja, jag din dotter. Häftigt, det hade jag ingen aning om. Säger jag och ler.
– Ja, när du är med mig är du det. Vi går upp och träffar två par killar de är i min ålder kanske lite äldre.
– Vet ni om det finns något ställe där man kan fika? Säger Anja.
– Nej, jag tror inte det finns det. Kanske Seven eleven är öppen nu. Säger den ena killen.
– Ja, tack då. Vi börjar gå och längre fram träffar Anja någon hon känner. Hon släpper väskan och kramar om honom.
– Moster Anja.
– Dennis hur är det med dej nu för tiden då? Hon strålar upp som en sol.
– Jo tack det är bra med mig. Sedan tittar han ner på mig.
– Ja detta är Joanna, Runes dotter.
– Jaså, hej. Jag tror jag har träffat dig en gång innan. Han ler och då ser jag att hans ena fram tand är avbruten. Han var med i en Dokusåpa på Z:tv. Han kallades tandlös på grund av tanden. Han kom tre i det och tjejen som van fick bo gratis i Stockholm i ett år bredvid två killarna Skarsgård. Ganska häftigt, SÅ Dennis har varit där två gånger och hälsat på tjejen.
– Vad ska ni göra nu då? Säger Dennis.
– Vi tänkte fika.
– Ja, men det är inget som är öppet. Vi kan gå in på puben snaps precis på hörnet här utanför.
Jag kan ta väskan om du vill.
– Ja det vore jätte snällt säger jag. Jag följer efter dem och Anja tar ett tag runt min arm. Sedan ställer vi oss utanför och Dennis snackar med vakten.
– Hej Olof. Detta är min moster. Säger han och ler stort.
– Men hur gammal är hon? Säger den andra vakten.
– Det är min dotter, och hon ska inte dricka något vi väntar bara på bussen.
– Då så släpp in henne.
– Olof vakta denna väska med liv och död.

Vakten nickar och jag går in i den rökiga baren där musiken är alldeles för hög för att vara en bar. Det är fullt med folk som såt upp och dricker öl efter öl. Anja och jag står och väntar medan Dennis beställer öl. Jag känner att jag inte är klädd för detta och killar som tjejer kollar in hur jag har klätt mig. Men jag bryr mig inte, orkar inte det. Min första erfarenhet av en bar. Anja hittar en plats där vi kan sitta hon tar fönster platsen och jag den yttersta. Det sitter en tjej och en kille mitt i mot oss. Han är fullare än hon, märks inte så tydligt att hon druckit. Hon är väldigt söt, han sitter som fastklistrad mot henne och hon puttar i väg honom lätt ifrån sig ibland. Han kommer lika snabbt tillbaka och viskar massa saker till henne. Tar händerna på henne, kan inte släppa henne med blicken. Hon söker sin blick bort precis som hon vill hitta någon som kan rädda henne från honom. Orkar inte med han, hon vill inte det han vill. Men han ger sig inte, ser inte att hon inte vill. Märker inte hennes känslor, ser bara sina egna. Hon har inte rört ölen, vill inte ha. Hon vill där ifrån så hon reser sig, går iväg till någon annan, men han kommer efter. Vakar över henne som en hök. Det är hans byte, han är som fastklistrad. Jag vänder på huvudet och Dennis sätter sig i mot oss, jag tar en klunk ur min coola flaska och känner den efterlängtade drickan åka ner i min hals och släcka törsten.
Jag tar upp en cigarett ur jackan sätter den mot mina blöta läppar och sedan tänder den. Jag tittar ut ur fönstret, där står folk som inte kommer in, dem är sommar klädda och jag fryser med tanken att gå ut så. Det är snart jul och jag skulle aldrig kunna gå ut så, inte denna årstiden. Jag tittar sedan på Anja och Dennis hur de håller en livligt samtal så jag vill inte avbryta dem. Jag tittar i stället runt i baren, ser att människorna är väldigt lika på klädseln. Ser inte många med varma jackor, de flesta har sommar kläder på sig. Inte ens en varm tröja har någon, och dem ska visa så mycket bar hud som möjligt. Speciellt brösten måste de visa annars får de ingen kille, och killarna ska ju bara ha dem med mest urringat. Det kommer in en kille, han är väldigt lik någon jag sett, men jag kan inte riktigt placera honom. Jag kommer på mig själv att jag sitter och stirrar på honom och märker att han gör lika dant. Jag tittar snabbt ner i bordet och känner hur mina kinder hettar till. Sedan märker jag att någon ropar Dennis namn och kommer fram till vårat bord. Han sträcker fram handen. Dennis pressenterar Anja för honom.
– Det är min moster. Säger han stolt. Jag beskådar killen som står där, han har långt ljust hår i en häst svans. Hård stil på kläderna med massa nitar på och pircingar i ansiktet. De står och pratar en stund sedan försvinner han i mängden.
– Joanna? Har du en cigarett jag skulle kunna få? Säger Dennis.
– Ja visst. Jag sträcker fram den till honom. Sedan en till Anja som har slut på sina och tar en själv. Jag tittar på klockan som är på min arm den visar ett. Jag känner hur tröttheten börjar att komma smygande. Jag tar en klunk Coca Cola. Sedan tar jag ett djupt bloss och känner hur det skavet till i halsen, jag märker att jag rökt alldeles för mycket. Jag hör mera musik än vad jag hör röster, Anja och Dennis försöker överösta musiken och det skär i öronen.
Sedan kommer en kille fram till bordet, han ser väldigt bra ut och har kort mörkt hår och fina bruna ögon. Han står och pratar med Dennis, lyssnar inte så mycket hör bara att de två är kusiner på Dennis pappas sida. Anja säger att de är släkt på något sätt. Jag orkar inte sätta mig in i det, önskar bara att dagen kan ta slut den har varit alldeles för lång och jobbig.

Äntligen kommer vi ut ur baren, vi går över vägen och de köper cigaretter. Dennis håller i min väska. Skönt för då slipper man släpa på den, har en massa böcker i den. Vi ska snart få sätta oss på den sköna bussen och åka hem. Jag ska upp snart igen för att ta mig till Hässleholm.
Hur vet jag inte ännu men det blir pågatåg vi ska kolla det när vi kommer fram till Åstorp.
Det ska bli skönt och kunna sova lite, bara få blunda.
– Joanna, skönt o få komma hem? Synd att din pappa tog nycklarna bara. Annars hade vi kunnat ha hans hus. Men nu får det bli som det blir.
– Ja, men bara jag får sova sedan så blir allt bra. Vi ställer oss vid bussen Dennis ställer ner väskan och jag tar tag i den. Han ger Anja en kram.
– Ja, det var trevligt att träffas.
– Ja detsamma. Sedan ger jag honom en kram. Vi hoppar på bussen. Sätter oss mitt i mot varandra. Sitter och snackar om allt. Det känns bra, skönt att veta att någon annan känner som en själv.

Vi kommer av tåget, det är tyst. Alldeles tyst i lilla Åstorp. Vi går och tittar när tågen går. Jag ska ta ett fem i ett. Det är bra, då kan jag vänta där i tjugo minuter. Det är inte alls för lång tid. Anjas lägenhet ligger bara femtio meter där ifrån. Hennes lägenhet ligger ovanför pubben. Folket kommer ut ifrån pubben. De står i en klunga som ungdomar, är lika lättklädda som dem också. Jag bara tittar på dem, killarna dreglar över tjejerna. Den ”snyggaste” killen får tjejen med mest urringning. Jag undrar vad det är för värld vi lever i. Är det så här han där uppe ville att vi skulle bli, skapade han oss för att vi skulle bli så här. Är detta meningen.
Jag tittar upp mot lägenheten där Anja bor, det är ett rosa hus. Det har varit hotell innan så det är rätt stora och fina lägenheter. Vi går mot porten, den är stor och mörk. Vi får upp den och går upp för trapporna längst upp. Det är tyst, jag har cigaretten i min mun. Man får nog inte röka här inne, men det är ingen som är uppe vid denna tiden. Anjas dörr ligger för sig själv, det är ganska häftigt för då har hon inga nära granar. Det borde vara jätte skönt.
När man kommer in i lägenheten så är det mörkt, hon har inga möbler för att hon har bott hos min pappa och har inte hunnit med det för allt som hänt med mina farföräldrar. Hon har inte öppnat upp elen i heller. Jag får en ficklampa i min hand. På högersida ligger hennes sovrum, på vänster en jätte garderob. Om man går lite längre så på vänster sida finns toaletten sedan kommer man in i köket. Det är stort och fint, sedan på höger matrummet och sedan rakt fram vardagsrummet. Där kan gå ut på hennes balkong som är fyrtio kvadratmeter. Det är riktigt maffigt, tänk o bo längst upp i en lägenhet med den balkongen och sådan fin utsikt över hela Åstorp. Vem skulle tacka nej till det. Inte jag i alla fall för den är riktigt fin.
– Joanna vill du ha te? Jag kommer in i köket där hon står, Anja har tänt några ljus och det är jätte mysigt.
– Kan du verkligen det du har ju ingen ström?
– Kom ska jag visa dig. Hon tar tag i sin vatten kokare och öppnar ytterdörren. Där ute sätter hon ner den och där finns ett uttag. Jag ler, ja det är fiffigt. Tänk människor som verkligen lever på det sättet, tänk vad hemskt det borde vara. Jag är glad för det jag har. Man ska egentligen inte vara så kräsen och bortskämd som man är, fast man vet det så är man det fortfarande.
– Rätt bra va? Nu får du te och jag mitt kaffe.
– Ja, billigt och bra med.
– Fast det hade varit mycket bättre med el. Jag går in tittar in i sovrummet, där ligger två madrasser Anja har fixat ihop och lagt täcken på. Lite ljust står på en hylla som ska sitta på en större hylla. Rätt mysigt men jag hade inte tackat nej till att haft tillgång till ström.
Jag går sedan ut i köket igen, väljer te och tar in min kopp till sovrummet, känner sedan att jag måste göra mina behov inne på toaletten. Tar tag i en ficklampa. Tänder den och springer in där. Jag är mörkrädd så jag skyndar mig att kissa. Jag går sedan ut och in i Anjas sovrum. Jag dricker ur mitt varma te. Vi sitter och tänker, på dagen. Sedan tar jag mig en sista cigarett. Känner den sista röken åka ner i mina lungor innan jag ska somna. Dricker ur mitt varma te, det är gott och uppfriskande. Anja ligger och läser ur sin bok, jag sitter och tittar ut ur fönstret reser mig upp och går ut till balkongen. Det är tyst i Åstorp, alla sover. Känns som hela landet har somnat, det vilar för den nya dagen att det är bara vi som är vakna. Snart igen kommer solen upp, det blir en ny dag och allt återfödds. Jag drar ner den friska luften ner i mina lungor, känner den kalla vinden runt mina bara ben. Är en skönt känsla, jag skakar lite av att det är kallt ute. Ska snart gå in igen.
Här står jag på balkongen Anjas lägenhet i Åstorp på en madrass, jag vaknade i morse av att min pappa tryckte in mig i vägen, i sömnen. Sedan träffade jag otroligt med folk, bråkade med en blondin och hamnade sedan på en pubb och nu sitter jag här. Jag borde ha sovit för länge sedan och inte somna här. Men jag vet inte vad han där uppe har planerat för mig. Det har varit en dag där det har hänt otroligt mycket saker. Det känns så overkligt och man har alldeles för mycket känslor och tankar i huvudet. Om jag skulle ta och berätta detta för någon och säga att det är sant, det du sitter och läser nu är alldeles sant, jag tror ingen skulle tro på mig. Du skulle aldrig tro att det skulle kunna hända, att någon människa skulle kunna uppleva detta på tjugofyra timmar. Men det är sant det har hänt, vare sig du tror det eller ej.


Av: Josephine Thornberg December -04

Författare:

Publicerat

Dela: