337

Läs och begrunda:

Jag har aldrig varit så nöjd som när jag satt innanför nattågets immiga glas lördag morgon klockan 3:31. Himlen är blå som de ögon jag såg igenom igår, den lille menlösa mannen vars enda mål verkar vara att sakta få glömma vem han en gång var. Han har mattats ut till ingenting. Han har krympt som blåjeans på ett år. Kanske är hans hjärna tumlad och tömd, t om urblekt och tvättad. Jag har varit på en resa sen i förrgår, jag har vaknat upp i en spökstad där alla vet att jorden är platt. Här har alla som längtar sin bokade plats.
När alla har växt ur sina mockasiner och klivit upp i den vuxna världen, är dem fortfarande kvar, dem har redan hunnit tänka alla tankar och druckit dem drycker som lugnar och söver.
Barnet mår bra, hon mår som hon ska. I den lilla världen långt utanför storstaden är barnen uppe på natten, där har man en annan mentalitet och behöver inte röka sina gul blend i smyg. Här har alla bromsat i tid i väntan på att någon ska ta dem därifrån. Här finns bara dammiga fönster och i grannskapet existerar inga standardkrav och, tur att jag gjort en blixtvisit. Jag lämnar allting kvar där, lämnar allt svalt som om det var en glömd dröm.

/JENS

Författare:

Publicerat

Dela: