Publicerat
Kategori: Novell

5 akter

-1-

STOP
Ett ögonblick lämnas stilla. Allting stannar och håller andan, människorna, maskinerna, allt.
Nej, någonting rör sig, någonting andas.
Han ställer sig på golvet bredvid stålbritsen. Han backar några steg och sätter sig långsamt ned, lutandes mot väggen. Trots att stiltje råder känner han sjukhusdoften, intim och vaken. Han sträcker ut sin arm och hans hand landar på golvet. Handen vandrar längs plastmattan, sjukhusmattan och han nickar instämmande. Till och med ljuset är så där intensivt som det bara kan vara på ett sjukhus.
Han reser sig upp och går fram till den födande kvinnan. Han lägger sin hand på hennes panna och känner värme. Hon har kämpat i flera timmar nu, men snart kommer det hela att vara över.
Hans blick vandrar vidare till läkarens ansikte, det är svettigt och pannan är lagd i djupa veck. Vad betyder det? Är det komplikationer? De båda systrarna verkar också spända. Fast det är klart, de har alla arbetat länge.

INTE MYCKET TID KVAR NU

Han går runt britsen och fram till ett av de vita skåpen, han plockar ut en handduk. Försiktigt går han från läkaren till systrarna till mamman och torkar varsamt deras fuktiga pannor.

SNART…

Han sätter sig återigen, lutandes mot väggen. Om en stund är det dags. Han sluter ögonen men fortsätter att betrakta rummet. kvinnan blodet livet.
N u h ä nder det

-Hjälp mig här syster!! Nu kommer det!

Systern skyndar fram för att hjälpa läkaren samtidigt som kvinnan skriker och krystar en sista gång.

Det hade varit en problematisk födsel. Barnet hade kommit med fötterna först och med navelsträngen runt halsen. I åtta timmar hade de arbetat i skift för att rädda livet och till slut hade det lyckats. Kvinnan hade fött en underbar liten pojke.







-2-





Det kändes som om hon var helt själv, alldeles själv i hela världen. Världen var denna nya skola, ensamheten var ett osäkert steg ut i livet.
Visst, det fanns fullt av människor, ungdomar, vilka precis som henne var här för första gången. Men något skiljde henne från dessa andra. De andra var glada, pratade högt och sprang fram och tillbaka i korridoren. Hon kände sig bara… bara undrande.

Då plötsligt fastnade hennes irrande blick. Den fastnade på en pojke. Han var också själv, också helt ensam i detta sorl av röster. Han satt mittemot henne, på andra sidan korridoren. Även om det hela tiden sprang människor mellan dem och skymde hennes blick så såg hon honom klart, hela tiden. Smal och blek satt han där och undrade. Det kändes som om han satt närmare än vad han gjorde, nästan så att hon kunde vidröra honom med fingertopparna. Hans närvaro var absolut och hon upplevde deja vú.
Hon försökte se honom i ögonen men hans blick flackade, den sökte efter något bekant i denna för honom helt nya miljö. Hon kunde se att han var nervös. Så liten och så smal, det såg ut som om han skulle försvinna i folkströmmen, svepas med bort till något klassrum där han inte hörde hemma. Hon undrade om han alltid hade varit så där nervös. Så där sökande, kanske hade han varit sådan hela sitt liv, hela sitt unga liv.
Hon kunde se att han andades häftigt, han såg lite svettig ut, lite röd i ansiktet. Han sträckte ned handen i sin lilla ryggsäck och plockade upp en inhalator. Han förde den till sin mun och drog tre djupa andetag, därefter såg han lugnare ut. Hon hörde inte hans röst genom människornas sorl men hon kunde läsa hans tankar. ”Nu känns det bättre, Nu är jag inte lika nervös längre.”
Han blundade en sekund och öppnade sedan ögonen, och när han gjorde det var hans blick fäst på henne. Han såg rakt på henne. En blick, så genomträngande, så självklar, så självklar. Det var som om allt stannade, allt levande, allt dött.

När hon sedan gick därifrån tänkte hon på pojkens blick och det han ljudlöst hade sagt till henne genom sorlet: ”Visst är det du? Visst är det du?”. Och även om han inte hade lett sitt vanliga, osäkra leende, så visst hon att han var glad att se henne.








-3-






Tankarna snurrade, det hade gjort länge nu.
Försiktigt smög han ut på den lilla ljusa altanen, barfota så att han inte skulle höras. Det var fortfarande tidigt och hon sov ännu. Hon var så tyst när hon sov, man skulle kunna tro att hon var död ibland, att hon somnat in för alltid.
Han jäspade och sträckte på sig där han stod. Han kisade ut över morgonen och slogs av dess fulländan. Den var verkligen fullkomlig. Det var lite kyla i luften men man kände att det skulle bli en solig dag, man verkligen kände det. Havet låg stilla och speglade tusentals ljusreflexer åt tusentals väderstreck. Solen som man endast kunde ana, skulle idag lysa på ett annat sätt än på andra dagar. Den skulle lysa för honom, den skulle lysa för honom.
Han satte sig försiktigt ned på en av de två stolarna. Det var nästan som om de två smälte ihop, två tunna vita på väg att stelna samman.
Han gnuggade sig ihärdigt i ögonen och kliade sig i huvudet. Han tänkte för sig själv att kanske var detta det bästa han visste, morgnar, perfekta morgnar. Hans blick vandrade ned till sanden och han kunde känna att den fortfarande var sval, svalkande mot små fötter.
Handen gled ned från huvud och landade mjukt på magen, han klappade på den och andades ut. Ingen har någonsin varit så nöjd.

Små lätta steg nådde fram till honom. Hennes hand gled ned över hans bröst och kramade honom försiktigt. Hon var trött, det märkte han, hon hade ännu inte öppnat ögonen. Hon satte sig stilla i hans knä och lutade sig långsamt emot honom. Hon andades ut mot hans hals och viskade något ohörbart.
När hon satt där och värmde honom, kunde han inte annat än att tänka på allt det liv som hon hade givit honom. Som två tysta små ljus hade de funnit varandra. De hade båda varit vilsna, de hade bådat letat efter något bekant, något tryggt. Och när de nu satt där kunde han inte annat än att le, det där osäkra leendet som hon så väl kände till. Och även fast hennes ögon var slutna, och frågan var om hon inte sov, så log hon tillbaka. Hon log med allt det som hon var, allt det som hon hade givit till honom, allt det som hon hade givit till honom.







-4-




Kanske var det alkoholen, det lilla han nu hade druckit, kanske var det allt folk, musiken eller röken. Helt säkert var det en blandning av allt detta.
Han satte sig ned på en av de nedgångna utemöbler vilka hade flyttats in för att skapa fler sittplatser. Hur såg han ut egentligen? Uppknäppt skjorta, festdekorationer kring halsen, det här var verkligen ett avbräck mot hans sedvanliga timida karaktär. Men vad göra? Ibland var man helt enkelt tvungen, så enkelt var det, ibland krävdes det att man gjorde uppoffringar.
Hans dimmiga blick sökte osystematiskt av lokalen. Det hela var kvävande alldeles för mycket folk, för trångt, alldeles för mycket folk. Han måste ut, ut i frisk luft, bort från rök och människor och sorl, allt snurrade.

-Där staplar den iväg… sade hon, eller tänkte högt för sig själv. Om han ramlar går han nog sönder… Inte ens när han super säger han någonting… Inte ens efter att vi har jobbat ihop så länge… för länge… för… Hon svalde ned tankarna med halva sin Gin och tonic. Nu går han mot dörren, vinglar mot dörren… Hur kan någon var så blek? Så liten och så blek? Hon grymtade högt och skakade på sitt huvud.
-Jag förstår det inte… sade hon sedan
-Jag förstår det inte!
-Vadå gumman, vad förstår du inte!? Någon svettig röst emanerade från musiken och sorlet.
-Hur kan man kväva sig själv på det sättet…? svarade hon och lät sig svepas med i en fuktig svängom.

Utanför satte han sig ned, lutade sig mot väggen och drog djupa andetag. Skönt att det är så skönt med luft…
Han hade nästan kvävts därinne, men nu var det bättre, allt var bättre, hjärnan var bättre, luften var bättre, luften var bättre. Han knäppte upp en skjortknapp till och lät musklerna vila. Nu var det bättre, allt var bättre, människorna var bättre, bättre och bättre.

Innan han dåsade av tänkte han bara en enda tanke, och den varade knappt en tiondels sekund: VAR är det bättre?






-5-





Det var långsamma, tjocka tårar som rullade ned för hennes kind. Det var som för mycket målarfärg på ett allt för ungt hus. Hennes tunna händer var nästan genomskinliga. Man såg klart de gröna ådrorna och man kände lätt, om lade sin hand på hennes, det lilla hjärtats saktmodiga slag. Det slog för honom, det slog för henne, i evighet, alltid hade det gjort det.

Hennes hand sökte hans, varmt och kallt blir ofta varmare, men inte nu, inte här, här blev det vita vitare, det färgade av sig, och det stela blev stelare.

Långsamma tårar rullade ned för hennes veka kind. De rullade ned på golvet, där de blandades, de blandades med allt, ilska, kärlek, undran, undran, undran…

Varför hade du varit så liten och tunn?
Varför slog ditt hjärta så tysta slag?
V a r f ö r…

STILLA
Han reste sig från det plastiga golvet och gick bort mot ett av de vita skåpen. Han plockade ut en liten handduk och vände sig om mot henne. Varsamt torkade han hennes tårar, försiktigt strök han hennes hår bakom örat. Hennes svarta hår mot hennes vita hud, mot hennes tunna vita hud.
Han kände inget nu. Han var lugn nu. Han andades fritt och kände ingen smärta.

snart du lilla smala, snart…

Han lät sina fingrar vidröra hennes ansikte. Han satte sig nära, väldigt nära och försvann in i hennes stilla blick. Det var som om han försökte att säga det, försökte att trösta henne.
SNART
Trösta henne så att hon inte behövde vara ledsen.
Men hon hörde inte hans viskningar, inte än, inte ännu.
NU

När den redan mycket svaga pulsen slog sitt sista slag blev hon ändå sittandes kvar en lång stund. Hon stirrade länge på den ihåliga kroppen.
När hon väl reste sig och gick, log hon inombords. Ett kort leende knappt en tiondels sekund, men det var lättnad. Jag vet varför du var så tunn tänkte hon.

Jag vet varför du var så tunn…

Skriven av: Mathias

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren