60 d

de trötta benen bär honom knappt, men han märker det inte. han går längs den långa ensamma vägen där lamporna inte fungerar längre. molnen drar ihop sig till en stor svart massa som täcker hela himlen. han går längre och längre bort och letar efter huset. ett gammalt grått trasigt radhus, som såg ut att vara helt obebott. 60 d, huset där den tomma kalla källaren hade varit hans hem när han fortfarande var ung. nu var allt en stor svartvit gröt av fabriker och radhus, allt ser ut som ett industriområde. på varje hus finns en bli och vit liten skylt med nummer och siffror på. han går förbi den gamla parken där han ibland tvingats sova. det stora trädet mitt i parken börjar skaka av att alla fåglar panikslagna flyger därifrån. över takhusen börjar han kunna se skogen i slutet av staden. han hade aldrig gått åt det håller och har ingen aning om hur det såg ut inuti. skorna är blöta av regnet. hela han är blöt men det var fötterna som kändes värst. han kommer äntligen fram till huset och stannar med huvudet nedåt asfalten, tårarna rinner ner på den trasiga jackan. han ställer sig på en bänk vid sidan av huset och tar tag i den lilla blåvita rostiga skylten, och rycker loss den. 'du finns inte' viskar han och slänger skylten på den blöta marken. han fortsätter gå, och att han går åt fel håll bryr han sig inte om. kanske det är nyfikenheten som driver honom eller så är det bara avsky som pressar honom ifrån staden. han kommer ut på en äng, men allt verkar ha tappat färgen. skogen är inte längre grön, och leran som täcker marken är nästan svart. han börjar sakta gå över ängen och kommer till slut in i skogen. regnet bryter inte in genom löven och luften glimmar av guld och gula löv. 'om du finns, visa mig vägen ut ur skogen' viskar han upp mot träden och stänger ögonen. hans fötter börjar röra sig igen och tårarna har slutat rinna från hans kinder. skogen börjar sakta svartna och blir mörkare och mörkare. den svala solen har gått ner och hans huvud somnar medans hans ben bara fortsätter vandra. han vaknar senare av att fåglarna sitter på hans kropp, det är samma fåglar som han skrämt iväg från trädet. han hör att någon pratar med honom som om de försöker väcka honom. 'stig upp. du är fri.' säger en av rösterna, medan de andra rösterna sjunger som änglar. hans fötter är inte trötta längre, han har nyktrat till, och han har en underlig känsla i hela kroppen. han är lycklig, för en gångs skull är han lycklig. skogen har ljusnat till, regnet har slutat piska i träden och luften är frisk och varm. marken han ligger på är mjuk och kläderna är inte blöta längre. fåglarna som sitter på honom stirrar honom rätt i ögonen och han hör att det är de som ljunger för honom. han ler och sätter sig sakta upp, sträcker ut armen åt fåglarna och tittar på dem. han ställer sig upp och fåglarna flyger upp på hans axlar. -vart ska jag gå? frågar han fåglarna. en av dem flyger framför honom och viskar till honom att följa efter. han stannar upp och vänder sig om. -gick jag så långt inatt? frågar han fåglarna och pekar in bland träden. en av fåglarna sätter sig på en stor gren framför honom. -vi bar dig, men dina ben ville hjälpa till ändå. när du gick förbi oss igår kväll, i parken, såg vi sorgen i dina ögon och beslutade oss för att ta med dig till skogen.
...Du kanske har förstått att du är död?

Författare:

Publicerat

Dela: