Publicerat
Kategori: Novell

å så var vi tillbaka på Jorden nu då, sa Bertil Bertil & Bertil

Jaha och så var vi tillbaka till jorden nu då. Vi hade det bra på den där planeten, men vi saknade våra hem och familjer och hade ingen som helst aning om hur vi skulle ta oss hem igen. Plötsligt hörde de av sig, den räddande ängeln eller Guds sändebud, om man så vill: Allmänna Inkassobyrån. Jag hade inte kunnat betala en bok jag beställt, eftersom vi hamnade på en annan planet, och tack och lov hittade de oss.
Om ni inte kommer hem omedelbart, ska ni få se på andra bullar, sa Allmänna Inkassobyrån.
Det tyckte vi lät bra för vi var ganska trötta på de bullar som fanns där, bara smörbullar och krämbullar, som dessutom inte var färdiggräddade, hu så hemskt.
De flesta blev glada när vi kom hem och hälsade oss välkomna. De flesta på den andra planeten blev glada när vi lämnade dem, och önskade oss inte tillbaka. När jag väl betalat min skuld kunde vi börja leva normalt. Min fru ville att jag skulle börja jobba på parkförvaltningen igen, jag var skeptisk, men hade konstigt nog min anställning kvar, det trodde jag inte, men det hade jag alltså. Jag har inget mot att jobba, det är inte det, men det är obehagligt på något sätt. Långe Bertil har arbetsskräck, han får utslag och blir väldigt sjuk när han hör talas om arbete. Jag kommer ihåg för ett par år sedan, när långe Bertils fru ville att de skulle bygga om huset, han fick frossa och hög feber och några utslag. Han svimmade. Fete Bertil och jag fick bära långskånken de två milen till akuten. De tog in honom på ett rum och gav honom behandling. Framemot kvällen hade de behandlat honom klart och vi fick bära hem honom igen. Jag vet än idag inte hur det gick till, men det var en annan karl vi bar hem till långe Bertils fru, det uppdagades efter ett par veckor, då som av en slump långe Bertil ringde och frågade om vi inte skulle hämta honom. Fete Bertil och jag åkte hem till långskånkens fru och försökte slita med den felaktiga mannen, men hon vägrade släppa honom, han hade byggt om hela huset och målat och tapetserat, ja herre gud, vi fick slåss med näbbar och klor. Långe Bertils fru var stark och vi hade fullt sjå med att få med oss mannen – som presenterade sig som Andersson kort och gott - så vi kunde bära tillbaka honom till akuten och byta. När vi senare bar in långe Bertil i hans hus blev hans fru, trots allt, glad att se honom och slagsmålet var glömt. Jag begriper inte hur vi kunde ta fel, långe Bertil är över två meter lång medan Andersson kort och gott var högst 1,60. Ja så kan det gå när man inte är uppmärksam.
Tider komma tider gå, ny historia ni ska få.
Ja, vi hann inte mer än komma hem förrän vi hamnade i ett hemskt äventyr igen. Jag kan inte för mitt liv begripa varför vi hamnar i så konstiga äventyr.
Det började med att jag fick telefon från en läkare som kallade sig för doktor Äppelkaka med Kanel. Kanel var hans sekreterare, tillika fru. Han berättade för mig att en skurk börjat operera på Universitetssjukhuset. Polisen hade inte kopplats in. Då polisen blivit skjutgalna, vågade inte sjukhusledningen ta några risker att förlora både patienter och arbetskamrater. De menade att, ska de förlora patienter så ska det ske med läkarhjälp, där med basta.
Det här skulle ske helt och hållet hemligt. Det tog jag fasta på när jag senare tillkallade mina vänner, Bertil och Bertil. Vi skulle träffas hemma hos mig dagen efter.

Dagen efter samtalet med doktor Äppelkaka, satt Bertil, Bertil och jag hopträngda i bästa gåbortsfåtöljen i mitt vardagsrum och läste Morgondagens Tidning, där stod att vi, Bertil, Bertil och jag, fått fast den skurk som opererat på Universitetssjukhuset. Där fanns också en nytagen bild på oss, där vi höll fast någon skuggfigur. Glada av nyheten reste vi oss ur soffan och kastade oss in i en passerande Hemglassbil. Det var en otroligt läcker tjej som körde, och vi försökte få henne att köra till Universitetssjukhuset, men hon gav oss kalla handen. Vi tackade så mycket för det och började smaska på våra kalla handen, det var en underbar glass, smultron med en liten besk smak av citrongummi.

Vi sprang de fem kilometrarna till Universitetssjukhuset. Vi ramlade ihop framför entrén. Efter en stunds vila gick vi bort mot hissarna. Hissen gick inte direkt till den våning vi skulle till, vi var tvungna att byta i Hallsberg. Tyvärr var den hissen försenad en timme. Vad skulle vi göra då? Jo, som de intelligenta personer vi är, tog vi trapporna, de var bara försenade i tio minuter.
Väl uppe på avdelningen blev vi väl mottagna av doktor Äppelkaka som visade oss glatt in i sitt lilla kyffe.
Hur kan det komma sig att du heter Äppelkaka? frågade jag nyfiket.
På läkarhögskolan får en del öknamn, av något man gör eller kanske tycker om. På den tiden jag gick på läkarhögskolan åt jag massor av äppelkaka, och blev då tilldelad detta namn av professor Baltazar.
Doktor Äppelkaka tyckte att vi omedelbart skulle börja söka efter den opererande skurken. Han följde med och visade oss runt på avdelningen. Vi hann inte mer än in på en sal förrän en annan läkare, som var på dåligt humör, kom fram och pratade med doktor Äppelkaka. Han berättade för doktor Äppelkaka att han börjat blöda näsblod igen, det var samma visa ett par dagar varje månad. Doktor Äppelkaka tryckte upp blodstillande vadd i näsan på den andre läkaren, som sedan lämnade oss blängande.
Vilket konstigt skägg han hade, spretigt och glest, och dreglade lite gjorde han också, sa fete Bertil.
Det var doktor Mutta på kvinnokliniken, svarade doktor Äppelkaka.

Inne på en annan sal stod en helnaken karl på sin säng och spelade trumpet, en sjuksköterska kom i rasande fart och slet ner mannen från sängen, och tog ifrån honom trumpeten.
Jag har ju sagt åt dig att ge fan i doktor Lamberts trumpet, sa hon trumpet.
Den nakna mannen satte sig på sin säng.
Ingen förstår mej, sa han på finlandssvenska.
Varför? frågade långe Bertil.
Ja är både finne och homosexuell, fortsatte han.
Jaha, svarade vi förstående.
Ja, han är lite tokig också, vi ska lobotomera honom på fredag, sa doktor Äppelkaka.
Vi tyckte synd om bögen och tog honom i hand och presenterade oss som Bertil Bertil och Bertil.
Mitt namn är Antti Vitto, sa finnen och vi lämnade honom med raska steg till nästa sal.
Till nästa sal var det inte långt, bara ett par meter, där var det Grupp Sex som hade möte med Grupp Ingvar. Grupp Ingvar hette så för att alla i gruppen hette Ingvar utom sekreteraren, men han hade bott granne med en Ingvar Larsson på 1950-talet, sas det. Vi får väl tro på det.
Varför Grupp Sex hette just så, lämnar jag åt er fantasi.
Vi lämnade dem och bokade in oss på en tom sal, bara för att kunna hålla avdelningen under uppsikt. Doktor Äppelkaka skrev in oss under taget namn, doktor Rosenstjärt, bara för att ingen skulle känna igen honom.
Det var en trevlig sal vi hamnade på. Sal tolv, med utsikt över krematoriet.

2

Klockan 16.02 kom en kvinnlig läkare in till oss där vi låg i våra sängar och pratade om fruntimmer. Hon presenterade sig som doktor Nutricia, och frågade hur vi mådde, hon trodde att vi var sjuka och hade letargi. Hon undersökte oss och föreslog en stor dos av brödernamarxicus humoristicus. När hon lämnade oss, ridande på en struts, vred vi oss av skratt i våra sängar, tills jag helt plötsligt började sjunga ett skillingtryck som hette, ”I en sal på lasarettet,” den var så sorglig att våra skratt fastnade i halsarna och vi började gråta i stället.
Klockan 16.30 kom maten, vi fick kokt fisk med ris och någon näringsdryck, som smakade gräsligt. Fisken och riset smakade ingenting. De hade serverat ris i flera veckor, och det ryktades om att det skulle finnas kineser i köket. Senare under kvällen gick vi in till dagrummet. Vi hittade lite kakor och saft som vi stoppade i oss. I bokhyllan hittade vi lite litteratur som: I dödens väntrum, Livet efter döden – fantasi eller verklighet, Mord på sjukhus, Sjukhusmördaren slår till igen. Sedan fanns det lite artiklar urklippta från tidningar: I läkarnas våld, Folk dör utan läkares hjälp – läkarfacket upprörda. Och några broschyrer fanns det också: Sjukhusprästen sörjer för dina anhöriga, Med sjukhuskyrkans hjälp kan dina anhöriga glömma dig snabbare. Stöd kampen för medicinsk forskning och du dör med hjälp av professionell personal.
Vi hade hemskt tråkigt och av den opererande skurken syntes inget, vi började misstänka att han var påhittad. Klockan tolv på natten släppte allt, det skratt som fastnat tidigare under dagen släppte med ett öronbedövande dån. Vi skrattade så vi skrek, ja, det var underbart att verkligen få skratta av sig lite, men i all glädje och lycka, dök sorgen upp, jag började sjunga ”I en sal på lasarettet” igen. Vi grät och klappade om varandra. Plötsligt där i all omfamning, dök en läkare upp, han var kort och hade svart mustasch och glasögon. Han talade med egen röst.
Du ska på operation, sa han till mig och kastade ner mig i sängen, han körde mig sedan i ilfart till operationssalen. Jag hamnade på ett bord. När jag så låg där och väntade på att läkaren skulle sätta en infart i min magra arm, slets dörrarna ner från gångjärnen och kavalleriet störtade in, trodde jag, med det var bara fete Bertil och långe Bertil ihopsatta med ett antal läkare och sköterskor som snubblade in. Operationsläkaren och jag tittade på den oformliga massan som kravlade omkring på golvet, sökandes sina egna kroppar och lemmar. Vi väntade otåligt. När de trasslat sig ur den något svåra situationen, ställde de sig i en ring runt operationsläkaren och mig.
Spelet är slut! röt, öh, Äppelkaka eller Rosenstjärt?
Äppelkaka, viskade Äppelkaka eller Rosenstjärt till mig.
Ni får aldrig tag på mig, sa operationsläkaren och skrattade så mustaschen fladdrade.
Du är ju här, sa fete Bertil.
Ja, det har du rätt i, sa operationsläkaren och gav sig.
Dra mustaschen och glasögonen av honom, sa en annan läkare.
Jag kastade mig upp från sängen, och tog tillsammans med mina vänner ett stadigt tag i operationsskurken. Pressen fotograferade. Långe Bertil slet mustasch och glasögon av operationsläkarskrället. Under mustaschen och glasögonen dolde sig hans riktiga mustasch och glasögon.
Doktor Hackenbush! skrek alla, utom Långe Bertil, fete Bertil och jag, vi kände inte karl`n.
Det slutade lyckligt. Doktor Hackenbush lovade att aldrig mer operera på Universitetssjukhuset, han skulle börja jobba på ett sanatorium i stället. Vi fick inte veta varför han opererade, det enda svar han gav var: Hästar. Han viftade med ögonbrynen när han sa det. Jag vet inte alls vad han menade.
Alla tackade oss för att vi ställt allt tillrätta. Vi fick en medalj av Doktor Jackripper, som också önskade oss all lycka och vara rädda om oss, tills vi möts i någon gränd, sa han. Det var en trevlig läkare, och precis som alla läkare, kunnig och viljestark att göra allt för sina patienter.
En riktig hedersknyffel och förtroendeingivande läkare, den där Jackripper, sa fete Bertil.
Vi gick tillbaka till avdelningen och vår sal, där vi kastade oss i våra sängar, och somnade med omedelbara bums.

3

Vi vaknade på eftermiddagen, hungriga som Rödluvan, mormor och vargen. Vi gick in till matsalen och åt upp all mat som fanns i kylen, det var filmjölk, mjölk, saft, juice, pålägg av allehanda slag, och i skafferiet tog vi en limpa som vi åt upp, utan att skämmas. Långe Bertil provsmakade lite ur en påse med kaloridropp, det var en kvinna som kom med en sådan påse och tillhörande ställning, långe Bertil skruvade ur slangen från hennes infart och satte slangen till munnen och sög i sig med elegans och frenesi. Han fick i sig en halv liter innan en sjuksköterska kom och slet honom därifrån, och bannade honom. Han tog henne på brösten. Hon tackade, ingen hade tagit henne där sedan 1969 då en man av misstag ramlade mot henne. Den mannen var gift vid det tillfället, men fick lämna hus och hem på grund av denna tragiska händelse. Han flyttade senare till Australien, och gifte om sig med en inneboende.
Vi lämnade avdelningen mätta och belåtna, men tyckte att det hela var en ganska onödig uppgift, från och med nu skulle alla få klara sig utan vår hjälp, det kom vi överens om. Vi är tre män med äventyr i blodet, och så ska det förbli. Inga fler uppdrag.
Utanför universitetssjukhusentrén kröp en liten karl omkring på alla fyra. Långe Bertil gick fram till honom.
Har du tappat något? frågade långe Bertil.
Nej, jag har inte tappat något, jag är universitetssjukhusdirektör, och jag gör vad som faller mig in, så det så, vad säger du om det, gubbe?
Han skulle inte ha sagt så, långe Bertil blev jättearg, och lyfte upp universitetssjukhusdirektören på raka armar, och kastade i väg honom med sådan våldsam kraft att universitetssjukhusdirektörens skelett flög ur kroppen och landade på månen. Tio meter från oss låg universi..ja, ni vet, hans skelettfria kropp. Han försökte säga något när vi var framme hos honom, men vi hörde inte vad han sa. Vi kom överens om att gå in på en avdelning med mannen och fylla hans kropp med någon typ av gas. Sagt och gjort, och när vi kom ut hade fete Bertil mannen i ett snöre och mannen seglade en meter över honom, det såg ut som om fete Bertil hade varit på tivoli och fått en gasfylld ballong. Universitetssjukhusdirektören såg faktiskt ut som en ballong där han seglade omkring över oss. Vi råkade fylla honom med för mycket gas, han blev ganska rund, men söt. Vi lämnade universitetssjukhusområdet och gick vidare till Hamnplan, där träffade vi farbror Svensson. Farbror Svensson har varit tulltjänsteman, men fick sparken vid 57 års ålder för att han sjöng en låt som inte föll alla på läppen:

Ja är tullare ja,
Å de tycker ja är bra
En tullare
En tullare
Å ja
Blir fullare
Å fullare

(Stycket som följer tyckte min fru var lite för vulgärt, så jag har censurerat det, det som finns kvar av det finns bara i er egen fantasi)

Censur

Farbror Svensson hade hunnit fylla 87 år när vi träffade honom utanför Hamnplan.
Vad gör farbror Svensson här? frågade jag. Han tittade på mig.
Va? sa han sedan.
Han hör inte så bra, jag försökte igen.
Vad gör farbror Svensson här? skrek jag nu åt honom.
Vad du skriker, pojkjävel, tror du att jag är döv? sa han, jag ska in till ett riktig fruntimmer som bor här, ni kanske vill följa med?
Vi nickade till svar. Farbror Svensson var ganska liten till växten, omkring 1,65 och mager. När vi kom in i trappuppgången mötte vi en kraftig dam i 60-årsåldern.
Är det dig jag ska ligga med? frågade farbror Svensson.
Vet hut karl, sa hon och slog mig i magen med sin hund, en mops vid namn Dolly. Damen satte hakorna i vädret och gick med beslutsamma steg ut på gården, och den väntande forden, nej, det gjorde hon inte, men det rimmade. Nåja, vi kom in i rätt lägenhet, i alla fall. Innehavaren av lägenheten var en rödhårig 22-åring vid namn Jeanette.
Jaha, är ni fyra, då blir det dyrare.
Nej, det är bara farbror Svensson som ska få lite fett på sylen, sa långe Bertil.
Jaha, sa hon och tog med sig farbror Svensson till sovrummet. Efter en stund hörde vi henne ropa efter oss. Vi rusade in till sovrummet, där låg hon naken på en säng, 90 centimeter bred. Farbror Svensson låg på golvet, och gjorde samlagsrörelser, med kläderna på.
Ni får hjälpa honom, sa Jeanette. Vi lyfte upp farbror Svensson och klädde av honom, och hjälpte honom fram till Jeanette. Hur han än försökte så kom han inte upp på sängen, han gled långsamt ner på golvet och utförde samma rörelser som tidigare.
Vi får nog lyfta upp honom på dig, sa jag till Jeanette.
Ja, det får ni nog göra, jag har inte tid att ligga här hela kvällen, sa hon. Långe Bertil och jag tog farbror Svensson i varsin arm och varsitt ben för att lyfta honom. När vi började lyfta honom, gjorde han våldsamma samlagsrörelser, och vi höll på att tappa honom. När vi fått honom över Jeanette juckade han så våldsamt att fete Bertil måste hålla hans ben. Fete Bertil hade förankrat sin ballong i en stol, då ju ballongen var mest i vägen, vid detta tillfälle. Vi försökte få farbror Svensson i rätt position, men hans rörelser gjorde det hela svårt. Ett tag var hans ansikte tjugo centimeter ovanför hennes ansikte.
Heeej du, sa farbror Svensson då med hög gammelmansröst.
Å gud, nej, sa Jeanette uppgivet och tog sig för pannan. När allt var ordnat och han var på plats, med lite hjälp av Jeanette, lämnade vi dem, men hon protesterade.
Ni måste hjälpa honom, sa hon, han rör bara händer och fötter. Långe Bertil och fete Bertil grabbade tag i farbror Svenssons skinkor och hjälpte honom in och ut. Fete Bertil och långe Bertil samtalade över farbror Svenssons bak om tobakens betydelse för rökning. Efter några minuter började farbror Svensson grymta högre och högre, sedan blev allt tyst en stund, ännu mera sedan hördes ett kraftigt puffande läte från nederdelen av farbror Svensson, följt av ett litet rökmoln, som följdes i sin tur, av ett dovt gutturalt läte. Med ett floff flög hans löständer ur munnen och landade på Jeanettes haka.
Å, nej, usch, sa Jeanette och försökte slå undan de bitska sakerna.

(Ja så kunde det ha gått till om stycket funnits kvar)


När vi åkte hem låg farbror Svensson i baksätet och bara stirrade. Vi sade ingenting under hela resan. Vad skulle vi säga?
Universitetssjukhusdirektörsballongen fladdrade häftigt i vinddraget från bilen, där han satt fast i radioantennen. Vi visste inte vart vi skulle göra av honom.
Jag vet vad vi gör med ballongen, sa fete Bertil.
Vad? frågade långe Bertil och jag med samma mun. Fete Bertil svarade inte, han bara stirrade. Vi upprepade frågan, utan resultat.
Nu håller han säkert på att bli tokig, igen, sa jag.
Nej, det håller jag inte alls på att bli, jag hade bara något mellan tänderna som jag försökte få bort. Jag tycker att vi lämnar ballongen till Ove Långnäsa på Alntorps ö, sa fete Bertil.
Det tyckte vi var en bra idé. Ove Långnäsa har en dockteater och massa troll och annat på Alntorps ö. Jag kan stolt meddela att jag sågat ur tre troll ur masoniteskivor, samt målat dem, allt efter Oves ritning, det var ett hedersuppdrag som jag förstår att Ove och arbetsledaren på Servicecentralen, Eje, ansåg att jag var den mest kapabla till denna MYCKET SVÅRA uppgift.

När vi kommit till Nora åkte vi ner till strandpromenaden och tog Plaskus (en båt) till Alntorps ö. Den låg ju bara där utan förare, och bra män reder sig själv.
På Alntorps ö, hittade vi Ove Långnäsa i ett träd där han satt och ugglade. Han hoppade ner när han fick se oss. Vi gav honom ballongen, han blev så glad att han genast gav ballongen en ny röst och namnet Trollebollen Rundqvist. Ove Långnäsa blev också förtjust i farbror Svensson och gav även honom en ny röst och nytt namn, Farbror Trolle. Farbror Svensson som hörde dåligt, hörde inte vad som sades, men vid upprepad information, blev farbror Svensson glad att någon skulle ta hand om honom, även om det inte var ett fruntimmer.
Vi lämnade ön springandes på vattnet, det var inte alls svårt, som man kan tro, har man bara stark tro så kan man allt.
På strandpromenaden mötte vi en andfamilj med små duniga ungar.
Såg ni barn vilken tjock gubbe, sa andpappan. Det skrattades i den lilla gruppen.
Fete Bertil blev arg och sparkade iväg andpappan ända ut till Alntorps ö, där han genast fick ny röst och nytt namn.
Andmamman spöade skiten ur fete Bertil. Långe Bertil och jag satte oss på en bänk och tittade på skådespelet, ätandes varsin glass. Det var ingen noraglass, men det gick bra ändå.

En timme senare.
Hur är det med dig fete Bertil? frågade långe Bertil.
Jag fick in några rejäla smällar i alla fall, sa fete Bertil och torkade sin blodiga näsa.
En fiskmås flög ner till andmamman och hennes ungar.
Åh, älskling, nu kan vi ringmärka oss, när din man har försvunnit till teatern, sa måsen.
Barn, jag vill att ni ska få träffa er riktiga far, sa andmamman och presenterade måsen för sina ungar.
Pappa! sa de i näbben på varandra, de små fjuniga sakerna. De var inte alls ledsna för att andpappan hade försvunnit. Jag fick höra långt senare att han skulle vara homosexuell och haft ett förhållande med en älg, men det kan ju vara rykten. Han var visst spelgalen också och hade spelat bort både pengar och ägg.
Om du inte saknar din man, varför spöade du då fete Bertil? frågade jag andmamman.
För att jag ville det, svarade hon. Hon berättade att hon varit professionell boxare, och bland annat sparrat Mike Tyson. Fete Bertil blev stolt att han fått stryk av en and med så fina referenser. Vi lämnade fåglarna och vandrade mot järnvägsstationen. Det var en underbar dag, solen lyste högt på den förmörkade himlen, det skulle snart bli sen kväll. Vi satte oss på en bänk utanför stationshuset, för att sova. Vi orkade inte gå hem. Bilen hade Ove Långnäsa tagit hand om, och gett både nytt namn och motorljud.

4

Vi blev väckta av att någon skakade oss våldsamt, vi tittade upp och såg en stor otäck björn med resväska.
Jag ska med 11,50 tåget och jag vill sitta här, om inte herrarna misstycker, sa han vänligt.
Nej då, absolut inte, svarade vi. Björnen satte sig bredvid oss. Han tände en cigarr och drog ett djupt bloss, han lät röken långsamt lämna lungorna. Han stödde armarna på bänkens ryggstöd.
Klimatet hårdnar, sa han sorgset.
Hur? frågade fete Bertil och trodde att snön snart var på väg.
Ja, man är en jagad art. Jag har flytt från norrland och har varit på lufsen sedan sex år tillbaka, nu är jag på väg till Järle för att träffa några vänner som är i samma situation som jag.
Är det också jagade arter? frågade jag.
Ja, polisen är oss på spåren.
Polisen?
Stöten på Elbolaget i Wilhelmina för sex år sedan, det kanske ni har läst om?
Det hade vi inte, men nickade ändå jakande.
Det var jag och Bäverkalle som hade slagit oss ihop med några skummisar från skogen. Det var Rävingvar, Älgrune, Mörtharry och Snoken. Det började ganska bra men Mörtharry dog efter några minuter. Fan, vi glömde hans vattenskål! Han kippade efter vatten och vi kunde inte rädda honom. Jag försökte med konstjord bevattning, men förgäves, sa björnen och torkade bort en tår.
Hur gick det med stöten? undrade långe Bertil.
Vi kom över 46 000 kronor, och vi skulle dela lika sa vi. Rävingvar blev tagen av polisen, men hann gömma pengarna, han fick fem år. Vi kom överens om att mötas i Järle den här dagen, för att dela bytet. Jag har inte haft någon kontakt med de andra, de har väl levt under flykt de precis som jag, kan jag tro, fortsatte björnen.
Vad ska du göra med pengarna? frågade fete Bertil.
Jag ska resa till Argentina och bosätta mig för resten av livet, sa björnen.
Tåget äntrade stationen och björnen klev på, vi sa adjö till honom och önskade honom lycka till.
Det var en sorglig historia, vi kände oss lite vemodiga när vi ramlade in på ett kondis. Vi åt köttbullsmörgåsar och kaffe. Vi åt under tystnad. En underlig känsla kom över mig, det kändes som om vi hade gjort exakt samma sak tidigare.
Efter avslutat fikande lämnade vi konditori Deja Vu, och fortsatte gatan ner mot Karlsängskolan, vi gick till vänster och fortsatte cykel/gång vägen uppåt. Vi stannade på bron och tittade ner i vattnet.
Hallå där gubbar, sa en röst. Vi tittade uppåt ån, där vinkade en gädda till oss. Vi vinkade tillbaka.
Jaså, är det du Hilbert, sa fete Bertil.
Känner ni varandra? frågade jag.
Vi har bott grannar, sa fete Bertil.
Jaha, sa jag.
Hur är det med familjen då? frågade fete Bertil.
Jodå, det är bara bra, svarade gäddan, Torsken och Silla ska börja skolan i höst.
Ja, tänk vad tiden går, sa fete Bertil.
Nej, jag måste sticka nu, det är lite för mycket drag här, sa gäddan och pekade bort mot två fiskare.
Vi gick hemåt.

På kvällen satt vi hemma hos mig och tittade på Aktuellt, de visade bilder på ett skelett NASA hade hittat på månen. Programledaren som påannonserade inslaget sa att månen troligtvis varit bebodd av människoliknande varelser som knappt kunnat gå upprätt, de har mestadels krupit, det visade de utslitna knäskålarna på. Fyndet hade varit sensationellt och skapat debatt om att mänsklighetens vagga låg på månen. De hade daterat skelettet till 46 år, men troligtvis hade ett komma kommit bort och rätt datering skulle säkert vara 4,6 miljarder år, sa vetenskapsmännen som vet och kan allt.
Jag stängde av tv:n.
Det är fantastiskt vad de kan hitta, sa långe Bertil. Fete Bertil och jag höll med.
Mörkret föll och tryckte ner oss på golvet, där låg vi som fastklistrade tills gryningen kom som en ny dag.
Denna dag som vi skulle ut och campa. Vi packade bilen full av allt vi behövde, långe Bertils bil, alltså, min var ju borta. Med en rivstart lämnade vi hus, mus och hem och fru.
Efter dagar av hård körning hittade vi det perfekta stället att campa på. Vi hade inte mer än fått ur vår utrustning, förrän någon dök på oss och började slå oss något så fruktansvärt med en tältpinne.
Där fick ni för att ni har slagit mig så många gånger, men nu hann jag före och det känns förbannat skönt, skrek Läger åt oss och sprang sedan som ett jehu över stock och sten. Han hamnade sedan på Alntorps ö, där han fick ny röst och nytt namn. Vi suckade och kom på att vi skulle åka någon annanstans i stället. När jag hade tråcklat ner mig i baksätet på långe Bertils bil, satt där trollet Klafsa.
Du har gjort mig arbetslös din jävel, sa hon.
Det har jag inte, sa jag oskyldigt.
Det har du visst det, sa hon och började slå mig med handflatorna. Jag slog tillbaka och på något sätt lyckades jag lura henne ur bilen. Jag tog hennes svans och drog den flera varv runt hennes kropp, tills hon satt fast som i ett skruvstäd.
Jag ger mig, sa hon.
Jag sparkade henne så hårt att hon flög hela vägen till Alntorps ö, där hon mottogs (censur)juckande av före detta farbror Svensson. De skulle säkert bli ett fint par.
Vi åkte vidare och vart den resan blev av, berättar jag senare.

Hej så länge…………………….






Skriven av: Mats Henriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren