Abels hjärta

Detta är en novelldikt. Eller en diktnovell. Eller något annat konstigt.

Personer:
Abel (porslinsdocka, ständigt 21 år, ständigt olyckligt förälskad; ganska inbilsk).
Träkatten: (svart, platt katt som jag med mycken möda sågade till på träslöjden en gång; ganska obehaglig).
Brigitte (hon är medverkar aldrig; hon räknas inte).


Brigitte,
förlåt min tystnad. Det ligger inte för mig att likt en hysteriker skrika eller pocka på uppmärksamhet genom att skriva ältande brev. Jag blir bara kylskadad i mitt inre och ger mig av. Tyst utplånar jag allt i mitt medvetande som påminner om om det som varit, lägger ifrån mig all smärta och går ut ur det som varit. Därav min tystnad.
Hälsningar
Abel


Vaknar av att Abel på sin hylla sitter och väter ned Nordeuropas insekter med
salta dockpojkstårar.
- Hallå där, Abel! På natten ska man sova, inte gråta, säger jag hurtigt. Och
nu får jag dessutom aldrig veta om jag cyklar ifrån fyllbulten eller inte.
- En dag vickar jag kanske, gnäller Abel hotfullt. Då får du drömma alla dina
drömmar i fred.
- Sss, inte vickar du, försäkrar jag.
- Ser du inte att jag står ganska ostadigt?
- För att vicka måste man våga vicka, fortfar jag min tankegång.
- Och? dockblänger Abel. Du har inte den blekaste aning om vad det vill säga
att vara något för ett allt och göra allt för att göra alltet till inget ...
- Om vi skulle försöka ge saker deras rätta proportioner, börjar jag.
- Jag gör ju det.
- Ursäkta, men du är händelsevis inte en inkarnerad porslinsherdinna?


Brigitte,
vad du gjort mot mig kan aldrig förlåtas. Mitt förslag är att vi gör det bästa möjliga av saken: upphör för evigt all framtid att ha med varandra att göra och går skilda vägar utan bitterhet.
Vänliga hälsningar
Abel

Tanken på att ha lämnat ut sin kropp till en människa som tänkte mer på någon annan än på mig får mig att vilja utplåna den, skriver Abel och jag läser över hans axel.
Jag frågar vänligt om man verkligen kan kalla människor för ”den”, och han försäkrar att man absolut kan det men att han i det här fallet syftade på kroppen.
– Såja såja, säger jag och mer behövs inte för att bringa hans rosenbladsunderläpp i skälvning.
– Den är inte min, jag vill inte kännas vid den! kungör Abel teatraliskt och återgår till dagboken, men nu håller han misstänksamt för så att jag inte kan se vad han skriver.


Brigitte,
Varför sade du i februari att jag påminde dig mycket om den där flickan som var så konstig och som du tyckte så illa om? Det sårade mig inte, men intresserar mig som psykologiskt fenomen.
Abel


– Tiden läker alla sår, Abel.
– Glöm inte att jag är en docka. Med fånig röst. Som ville han antyda att JAG låter så.


Brigitte,
varför sade du i december att du trodde att jag varit ett barn så ”konstigt, konstigt” att ingen ville leka med mig? Jag som nästan alltid utan svårighet funnit lekkamrater. Ingen har med ett ord antytt att jag skulle ha varit konstig. Varför trodde du det? Jag blev inte ledsen, utan är bara endast nyfiken.
Abel


Träkatten är ovettig mot Abel på ett lömskt vis som är svårt att sätta fingret på. Träkattens elakheter är som hala svansar och nyvässade klor på samma gång. Egentligen är allting Abels eget fel, eftersom han ibland tror sig veta ett och annat och börjar uppträda mästrande. ”En sonett har fjorton femjambiga verser uppdelade på fyra strofer som oftast rimmar i par, i kors eller kiastiskt”, säger Abel. På det svarar Träkatten, där den hänger på dörrpostshörnet, någonting i stil med: ”Idiopati”, eller ”Bönhas”, eller något annat som inte Abel förstår. Då blir Abel hysterisk och skriker: ”Bajskråka!”, eller ”Snorpäls!”, varpå Träkatten kröker svansspetsen en aning och tittar åt ett annat håll. Jag tittar också åt ett annat håll.


Brigitte,
Jag har glömt dig fullständigt. Endast med möda återkallar jag vad du heter. Jag saknar dig inte. Jag är som en tom, fridfull yta.
Vänliga hälsningar
Abel


Abel och jag var förkylda och satt och lyssnade på radion med händerna för öronen. Abel undrade varför en del måste bestämma över platser där de inte bor medan han inte ens får möblera sin egen bokhylla själv. Jag började förklara varför och då sa han att frågan var retorisk. Träkatten brast i skratt och då började jag också skratta.
– Självdistans är en beundransvärd egenskap, sa Träkatten.
– Jahaha, skrattade jag.
– Så länge man kan se på sig själv med lite humor har man alltid åtminstone ett uns värdighet kvar, sa Träkatten.
– Jovisst, fnittrade jag. Frågan är bara om Abel har det, kunde jag inte låta bli att lägga till.
– Abel? sa Träkatten.
– Ja, sa jag.
– Abel? sa Träkatten.
– Ja? sa jag igen.
– Kära vän, sa Träkatten, känn dig nu inte på något sätt kränkt.
– Varför skulle jag göra det? sa jag.
– Gläd dig åt hur långa åtminstone mina nio liv kommer att bli, sa Träkatten.
Sedan lyssnade vi på radion igen och Abel och jag grät och Träkatten fick ett hostanfall.


Brigitte,
det är en sådan enorm lättnad att att inte längta efter dig det ringaste.
Kära hälsningar
Abel


Abel och jag har numera allierat oss mot Träkatten. Svart och överlägsen rinner den oavbrutet över sitt hörn, och fäller små bitande klipskheter när det passar den, men vi bara stoppar bomull i öronen och vänder oss mot väggen.


Brigitte,
Jag har glömt dig fullständigt. Endast med möda återkallar jag vad du heter. Jag saknar dig inte. Jag är som en tom, fridfull yta.
Vänliga hälsningar
Abel


– Varför läser ingen goddagsagor för mig? sa Abel i ett meddelsamt ögonblick. Det är ju dem jag behöver.
– ”Goddagsagor”, sa träkatten i en ton som antydde att den tänkte något mycket klokt som den inte sa.
– På natten sover jag ju bara, sa Abel.
– Är det inte när man sover man behöver sagor, sa jag. För att drömmarna ska bli mindre otäcka.
– Men det blir de ju inte, sa Abel. Jag har inte hört en enda saga som inte varit skrämmande i hela mitt liv.
– Mörkret, sa Träkatten, bär vi själva med oss. Vem har sagt att det är mörkt om natten?
– Då kanske du också kan tänka dig att höra goddagsagor, sa jag samordnande.
– Tjaa, sa träkatten. Om de inte är för långa.
– Egentligen behöver jag ju inga sagor alls, sa Abel eftersom den sällsynta stämningen börjat blekna bort. Men låt gå för det då. Om det är så viktigt för Träkatten.


Brigitte,
jag har själv alltid tyckt mig stå ett par steg utanför mig själv, iakttagande mitt felaktiga uppträdande utan att kunna rätta till det, men ingen annan (bortsett från dig) har tyckt det. Det är en fascinerande iakttagelse.
Kära hälsningar
Abel


– Jag är sjuk, säger Abel. Jag kan inte gå till universitetet.
– Inte är du sjuk, säger jag.
– Jo, jag är sjuk, gnäller Abel. Du måste lägga ned mig.
– Igår var du minsann frisk, påpekar jag.
– Jag har feber, envisas Abel.
– Du sjåpar dig, säger jag.
– Jag tål inte ljus heller, underbygger han.


Brigitte,
Jag tänker aldrig på dig. Icke ett grand.
Abel


Brigitte,
det är en sådan enorm lättnad att att inte längta efter dig det ringaste.
Kära hälsningar
Abel





Författare:

Publicerat

Dela: