Agnes

Agnes

Hatar att vara här, matsalen! Så otryggt. Sitter som vanligt och petar i maten så att det bara blir en gegga av moset och fisken. Sitter och undrar när det vanliga tjatet ska sätta igång, nu måste det väll komma? Och det gör det också….
- Å vad smal du är då!!!
- Ja det tycker jag också, har du gått ner ännu mer???
Håll käften, tänker jag medans vi sitter i matsalen. Men jag säger ingenting.
- Ja menar det, kolla bara på hennes lår, dom är ju minimala!!!
Men att dom aldrig ger sig, jag vet ju hur tjock jag är! Dom behöver inte säga så för att få mig att må bättre, tänker jag.
- Å, tänk om jag vore så smal…. Skulle ju vara underbart.
Det där var droppen! Jag går därifrån, jag hör deras prat och dom undrar vad som hände. Kan dom inte bara vara vanliga och inte låtsas om nånting. Men ingen förstår, nånsin ….

Jag går hem till min lägenhet först och lägger ur min väska och det börjar knyta ihop sig i magen på mig, jag rusar fort in på toaletten. Sedan lägger jag mig på soffan och vilar och försöker andas sakta och lugnt. När jag känner mig kry igen så drar jag ner på stan. Kanske kan jag hitta en vinter jacka, börjar ju bli ganska kallt. Nemen titta där! Där hänger ju M….. Det känns som att mitt leende är uppe i samma höjd som mina öron. Hänger där vid kiosken som vanligt med sina kompisar! Mmmmm så läcker med sin gyllenbruna kropp innanför dom röd/gula kläderna och värsta rutorna finns också där, det vet jag! Jag känner ett enormt starkt sug. På nått sätt känner jag en magnetisk kraft mellan oss och är bara tvungen att gå dit. Jag går dit och tar M….. i hand och går hemåt. I början när vi promenerar så känns allt underbart, men när vi går över bron strax innan vi är hemma hos mig, så känner jag att jag inte skulle ha något emot att knuffa M….. i vattnet, kanske skulle jag då bli kvitt M….. då. Men jag kan inte… Jag ser alla människor gå runt på gatorna och dom ser alla lyckliga ut. Men när dom får syn på mig så ser dom lessna ut, förstår inte varför. Det känns som att alla stirrar på mig. Kanske är det för att jag ser rädd ut, eller kanske inte. Jag på skyndar stegen lite. PÅ väg uppför trappan så får jag tillbaka samma känsla som vid bron, jag vill kasta ner M….. nedför trappan, men jag hindrar mig själv i sista stund. Jag låser upp dörren och går in. Jag känner mig ofräsch av allt spring på stan så jag går in på toaletten och fräschar upp mig och sen när jag kommer ut så kan jag inte längre motstå, utan jag går till M….. Men i samma stund som mina läppar nuddar den ljusbruna kroppen så får jag tillbaka min obehagliga känsla och vill bara bli kvitt M….. så jag knuffar ut M….. genom det öppna fönstret. Två våningar är det till marken, men jag bryr mig inte om det. Utan jag går till köket och gör en kopp te istället, precis som allt skulle vara normalt.

Dagen efter är det samma visa i skolan igen med allt ”snällprat” av mina ”vänner”, men jag genomlider hela dagen. Jag kommer hem och hinner inte ta av mig den andra skon innan det knyter sig i magen på mig, jag springer åter på toan å kväljer upp det lilla jag har i magen, sen lägger jag mig på sängen och lyssnar på musik och sover en stund. Men jag vaknar tvärt och kommer ihåg att jag glömde att kolla efter jackan igår. Så jag klär på mig ytterkläderna och går till staden. Jag ska nog köpa en svart ullkappa från HM istället för den bruna jackan på Vero Moda. På väg till HM så ser jag M….., jag känner obehag, och vill vända. Men jag känner plötsligt den magnetiska kraften och nästan svävar dit under hypnos. Men jag hinner undan och går fort därifrån. Jag är så törstig, jag går in på Pressbyrån och ska köpa en dricka.. Vem ser jag då? Just det, M….. Så jag skyndar mig ut från affären och känner fortfarande av obehaget och magnetkänslan. När jag sprungit ett tag och kommer fram till HM så har dom stängt pga. ombyggnad. Så jag går hemåt istället. På väg hem så tittar jag i alla skyltfönster, tycker att det är fint med alla dekorationer. Men när jag kommer till nästa skyltfönster så känner jag mig iakttagen och får syn på M…..! Jag springer så fort benen bär, bort därifrån. Innan bron måste jag hämta andan och tittar på ett skyltfönster utan dekorationer, affären är nedlagt och man ser bara mörker och sin egen spegelbild. Det börjar snöa och mörkret börjar falla, allt är fridfullt som det ska vara en sån dag som denna. När jag ser mig själv i skyltfönstret ser jag bara fett och alla valkar, blir äcklad. Vet inte vad jag ska göra, är så förvirrad. Tänker på M….., tänker eller VET att aldrig kommer jag att bli lämnad ensam. Motståndet är för starkt, vet att det har tagit många unga flickors liv. Har ingen vilja kvar längre. Också tittar jag på mig själv igen, missnöjt.

Jag börjar gå upp på bron, det iskalla vattnet ser plötsligt väldigt varmt och inbjudande ut. Jag gör det tänker jag.

Jag hoppade….

Jag berättade om nått som förföljde mig, det var Marabou chokladen bla.
Att vilja äta den men inte göra det gjorde mig stark, men på slutet orkade jag inte längre kämpa…..

// Agnes



Efterord: Den här flickan hade svåra ätstörningar. Och hon hade en helt annan bild av sig själv än dom andra flickorna i skolan hade. Själv tyckte hon att hon såg ut som en elefant men hon i själva verket såg sjukt mager ut.
Det jag vill ha sagt i denna novell är det att istället för att säga till folk med ätstörningar att dom är så himla smala, att man kanske kan försöka leva in i deras situation och tänka att dom är kanske sjuka och hjälpa dom. För att en del ser inte hur dom ser ut, utan dom ser en annan person som dom tror att dom är. Bilden av dom själva är förvrängd.
Våga hjälpa andra……
// Lisen

Skriven av: Lisa