Äjl Igen

Den helsvenska rymdfärjan SS Åseda är på väg mot Plejaderna för att göra något projekt, det är än så länge lite diffust, men jag tror att de ska bryta arm eller om det var mineralvatten, jag har inte bestämt mig än vi får se tiden ann.....marie.

Varför rymdfärjan heter SS Åseda är för att skroten i Åseda har tillverkat rymdfärjan av återvunnet material, därför kan man läsa här och var på och inuti skeppet bland annat: Bongs köttsoppa, Findus köttfärssås, Quaker State, IBM, Luxor och så vidare.

SS står för Space Ship och inte som i folkmun: skrotskepp.

Besättningen består av kapten Jan ”smockan” Bengtsson, styrman Reine ”tutan” Åkesson, andre styrman Åsa ”blåsan” Hansson, navigatören Åke Fransson, doktor Anton ”kanylen” Sturesson, professor Anna Bergman och de försökte få tag på en mörkhyad man, för de måste alltid vara med i sådana här äventyr bara för att dö, som en känd amerikansk mörkhyad skådespelare sa, men tiden var knapp och det fanns ingen mörkhyad i närheten så de var tvingade att ta med en sotare i stället. Han blev inte så glad men han fick välja mellan att dö eller lyssna på Berndt Staf när han sjunger hela sin repertoar om och om igen i all oändlighet. Sotaren valde rymdresan, han tyckte inte att den kommer att bli lika påfrestande.

Nu är de äntligen uppe i rymden och närmar sig Plejaderna, jag förstår inte hur, när rymdfärja, manskap och hela projektet blev uppskjutet. Nåja, strunt samma nu är de på väg i alla fall och det är det viktigaste.

När så besättningen sitter där i rymdfärjan i godan ro och pratar om än det ena och än det andra, vad händer då? Jo de blir påkörda av en obemannad rymdfarkost. Vad ska de göra? Jo de skickar ut sotaren och professor Bergman för att ta sig in i den andra farkosten. De sätter på sig sina rymddräkter och hoppar ut i den mörka rymden och svävar iväg mot farkosten, inställda på att göra mänskligheten en stor tjänst.

När de är inne i den tomma rymdfarkosten letar de runt överallt för att hitta spår av liv men icke ett spår. När de kommit in i förarkabinen rinner en grå sörja från taket, sotaren går fram till sörjan, tar av sig handskarna och hjälmen för att känna på det. Då plötsligt händer det! En figur som ser ut som en igel flyger in i munnen på sotaren, han hostar och ulkar om vartannat och tumlar runt i kabinen samtidigt som han håller sig för halsen. Professor Bergman som är en handlingskraftig ung kvinna, snygg dessutom, drar med sig sotaren och lyckas på något sätt få med honom in till SS Åseda.
- Vad har hänt? Frågar Smockan när de är tillbaka i rymdskrotet....färjan menar jag.
- Sotaren kände på en grå sörja och en igel flög plötsligt in i munnen på honom.
- Det är omöjligt, iglar kan inte flyga! Utbrister Tutan Åkesson.
- Vad vet du om sånt, är du nån insektsforskare eller? Frågar Åke Fransson.
- Nej! Svarar Tutan.
- Vi tar med oss sotaren till undersökningsrummet. Säger doktorn.

Sagt och gjort. Sotaren har förlorat medvetandet. De lägger honom på en brits och ställer sig en bit ifrån och diskuterar vad de ska göra. De kommer med många förslag, bland annat att de borde tvätta fötterna på sotaren som har en enorm fotsvett, man kan knappt vara i närheten av honom. Ett annat förslag var att helt enkelt kasta ut honom från rymdfärjan innan han smittar ner hela besättningen med sin otrevliga förkylning.

Utan förvarning börjar sotaren röra på sig lite försiktigt i början men sedan kraftigare och kraftigare. Han sätter sig spikrakt upp. Han ögon är svarta och grumliga. Han öppnar inte munnen men börjar ändå att prata.
- Hör upp nu jordnötter!
Besättningen börjar skratta och går fram till sotaren och klappar honom på axlarna.
- Fan vad bra du buktalar! Säger Smockan.
De andra instämmer.
- Hur får du den där basrösten och hur kan du prata i stämmor? Det är jättebra gjort. Berömmer doktorn.
- Jag har besatt denna kropp med mina krafter och ni ska ta mig till jorden så jag kan förinta alla jordnötter.
- Jaså det är igeln som pratar! Säger professor Bergman.
- Ja, det är det!
- Var är du någonstans i kroppen? Frågar Åsa.
- Jag hoppade in i hans mun och då borde jag väl för fan vara i magsäcken!
- Men blir du inte upplöst av magsyran? Frågar professor Bergman.
- Tänk för att jag inte blir det, vad säger du nu då?
- Vad händer när magsäcken drar ihop sig och skickar ut dig i tarmsystemet? Frågar Smockan.
- Det har jag inte tänkt på.
- Tänk vad mycket du kommer att få se, mat som har sugits ur all sin näring blandad med magsyra och galla. Och tänk om du fastnar i en gasbubbla, då får du hålla för näsan, nej det kan du ju inte, för du har ju inga armar. Tänk vilken lukt det är där i tarmarna och vem vet vad sotaren har vräkt i sig, det kan vara allt möjligt elände! Säger Åke Fransson.
-
- Varför svarar du inte? Frågar Smockan.
-
- Hallå igeln?
- Ni pratar så jag var tvungen att spy! Ni måste hjälpa mig ut härifrån. Jag befaller er att öppna hans mage, snälla! Jag vill inte vara här längre!
- Jag vet ett bättre sätt. Vi ger sotaren en halv liter ricinolja. Säger doktorn.
- Vad är det?
- Det är vätska som gör att du kommer ut med en rasande fart. Säger doktorn skrattande.
- Ja, men se till att ge honom det då innan jag får se nåt äckligt. Jag klarar inte det!!
- Okej! Säger doktorn och hämtar en flaska med ricinolja som de häller i sotaren. De hjälper honom in till toaletten och sätter honom där. De väntar med spänning och efter tio minuter börjar det att bubbla högt i sotarens mage, och senare kommer resten plus igeln med raketfart. Doktorn och Smockan lyfter bort sotaren från toalettstolen och slänger honom på golvet. De tittar ner i hålet, där ligger igeln och guppar i vattnet tillsammans med indirekt mat. Igeln tittar på dem med bedjande ögon. Besättningen håller för näsan.
- Farväl. Säger doktorn och spolar ut hela härligheten i rymden.
Ja, så blev de av med igeln och sotaren med förstoppningen.
- Min mjälte, mumlar sotaren och kramar om doktorn.
- Äsch, det var så lite så. Säger doktorn och rodnar sött.
- Min mjälte. Säger sotaren igen och tar sig för, ja där mjälten sitter. Han faller ihop och dör av mjältsjuka.
- Ja, så kan det gå. På händerna han fick sörja. Nu får vi sörja. Säger professor Bergman filosofiskt.
De andra ler.
Doktorn spolar ner sotaren i toaletten.
Det kackar på dörren. Åsa går för att öppna. Hon kommer tillbaka med en kvinna.
- Ni har sökt mig. Säger hon.
- Jaså, har vi? Säger doktorn.
- Det är jag som är Liv.

Resten av resan gick bra, de hamnade inte på Plejaderna utan de åkte hem istället. Bensinen hade i alla fall inte räckt så långt och inte min fantasi heller.

De landade med en rejäl fart i en liten sjö, där de plockades upp av en fiskare.

Fast beslutna att aldrig mer göra en rymdresa bestämde de sig för att byta namn - med varann.

De bor nu på hemlig ort. Man måste åka förbi det där gula huset som ligger efter vägen två kilometer innan Uppsala och svänga vänster direkt på första infarten för att sedan fortsätt in på en grusväg som går till en vändplats. Där finns skogsstig som man måste följa till det röda huset. Där bor de. Hälsa från mig.

SLUT

Skriven av: Mats Henriksson