Äjl Igen 3 - sammankomsten

- Ni måste omedelbart ringa in besättning för en ny rymdresa. Säger Rymdstyrelsens högsta chef, Karl-Gunnar, väldigt upprört till de andra två som var på mötet.
- Hur ska vi få en ny besättning, de vill ju aldrig mer göra några rymdresor efter den de varit med om? Säger Sven-Gunnar, Karl-Gunnars bror.
- Vi får väl annonsera i tidningar och TV. Säger Gunnar, Sven-Gunnar och Karl-Gunnars halvbror.

Sagt och gjort och tro det eller inte men de fick in många (med hjälp av polisen) sökande till detta rymdäventyr.

Efter läkarundersökning, konditionstest och psykologisk undersökning där de gallrade bort alla personer som hade en IQ över 25 var de redo att iscensätta denna i svensk historia tredje rymdresa.

Vem är nu dessa nya besättningsmedlemmar? jo, det ska jag tala om men först ska jag lyssna på Sofia Källgren, hon har en underbar röst, välklingande och vacker.

Som sagt, en presentation av besättningen var det ja:
Professorn i vad som helst, Sune Mört.
Kapten Maria Ding.
Styrman Styrbjörn Rattarättinen.
Doktor Lumumba Balanit.
Kommunikations.....ja..hon...som pratar med markpersonalen, Anne Thenn.
Sjukvårdsgruppen Bo Rehlia och Per Istaltik är med också.
Sen har vi en kvinna, lite hemlig, från Irland. Hon är forskare och heter Anne O´ Nymh.

När de kommer in i rymdfärjan tänder de lamporna, det är släkt överallt, det är mormödrar farmödrar farfäder morfäder syskon sysslingar bryllingar kusiner morbröder farbröder fastrar och Fans moster, men hon lämnade dem ganska snabbt när hon förstod att det var en religiös tillställning.

Det är en stor avskedsfest som börjar bra men spårar ur fullständigt, men ni ska inte tro att de lyssnade på mig inte, nej då. Jag varnade dem:
- Ta inte med moster Ingrid när ni vet att hon inte kan hantera spriten.
Vem sitter där till höger om ingången när jag kommer in om inte moster Ingrid?!
- Vad gör du här? Frågar jag henne vresigt.
- Arne sa att jag skulle bli med. Svarar hon.
Arne! Alltid den där Arne. Han bara styr och ställer inom släkten. Men att ta med moster Ingrid på den här festen, det var droppen tycker jag och då spelar det ingen roll att de varit gifta i tio år.

Undrar just vad hon ska hitta på den här gången? Jag glömmer aldrig då Ella och Sigrid gifte sig. Moster Ingrid klädde av sig naken och åkte på ledstången gång på gång trots att vi sa åt henne att sluta.
- Det går inte att åka naken på en ledstång, den måste smörjas först. Säger prästen.
Moster Ingrid går fram till honom.
- Gubbe lilla, det är på gång, det är på gång. Viskar hon fram, och då ska ni veta att det var före middagen, vad som hände sedan är inte lämpat för tryck.

Festen på rymdfärjan började bra, det gick lugnt tillväga och moster Ingrid skötte sig exemplarisk, de första tio minuterna, sen var det i full gång. De hann inte mer än fylla glasen med den alkoholfria cidern förrän moster Ingrid började pilla på alla knappar och spakar i rymdfärjan. Det tutade och blinkade. Det small och knattrade. Hon kramades och pussades.

Jag satte mig i ett hörn och flåsade:
- Att de aldrig lär sig! Men jag visste att det skulle bli så här! Men det är sista gången jag är med på samma som fest moster Ingrid. Jag beslutar mig för att inte vara kvar längre, jag rafsar åt mig mina kläder och tar med mig min uppblåsbara Barbara och går.

Nu är festen slut och jag skickar upp dem i den svarta oändliga rymden där allt är kaos på ett meningsfullt sätt.

Åh, nej! Vad har jag gjort? Jag har ju inte haft något uppdrag åt dem innan jag skickade upp dem i den oändliga rymden. Jag skäms. Nej jag skäms egentligen inte, för moster Ingrid blev kvar på rymdfärjan och det var bra. Jag måste fundera.......Hm......vad ska de göra?

Nu vet jag, men helt ovetande om mina planer sitter besättningen i rymdfärjan och småpratar om lite allmänna saker, hem, familj och TV och så vidare..............
- När vi kommer tillbaka till jorden kommer vi att bli mottagna som hjältar. Säger Sune Mört.
- Vi kommer att bli rika. Säger Maria Ding.
- Rika är ordet. Sa Bull.
- Ordet är rika. Sa Bill.
- Mmmm. Säger de andra drömskt.

Resan går längre och längre ut i universums utmarker, de ska resa till platser ingen sett förut, platser som bara finns i min fantasi, därför låter jag dem resa länge länge...........

KABLAMM KRASCH BOM BANG EN BUMERANG RITSCH RATSCH DONK
Hoppsan! Här tog visst min fantasi slut. Men var är de?
Jaså, de har kraschat på en planet på andra sidan universum, ja men då så då är de ju framme.
Det var en märklig planet, gul och stor.
Besättningen går ur rymdfärjan och börjar utforska den gula planeten, den ser ut som jorden med allsköns djur och växter men det konstigaste av allt upptäcker sedan Bo Rehlia, är att det sitter tre gubbar i ett träd. Bo Rehlia går fram till dem.
- Varför sitter ni uppe i trädet? Frågar han.
- Jo, för att den där figuren som står bakom dig är tillbaka. Säger en av gubbarna.
Bo Rehlia vänder sig om och det han får se är en syn för Gudar, där står sotaren, från första rymdresan med tvättad hals och han ser inte klok ut. Bo Rehlia blir inte rädd men klättrar ändå upp i trädet i en ryslig fart, bara så där impulsivt för att det ska vara så.

Han sitter bredvid gubbarna på en stor gren, han tar dem i hand och de presenterar sig.
- Bo Rehlia.
- Bertil.
- Bertil.
- Bertil.
- Heter ni Bertil alla tre?
- Ja. Svarar de.
- Det var lustigt. Skrattar Bo Rehlia.
- Bo Rehlia det är inte ett lustigt namn då? Det är ju för fan en sjukdom. Säger den tjocka av gubbarna. De andra två skrattar rått.
- Var kommer ni från? Frågar Bo Rehlia.
- Vi skulle bara åka en liten tur med bilen när vi plötsligt kom in i en ljustunnel, det blixtrade och så där och sen föll vi ner på den här planeten. Bilen blev bara skrot men vi klarade oss helskinnade. Vi vet inte hur vi ska ta oss tillbaka till jorden. Säger den mellanstora Bertil.
- Hur klarar ni er med mat och så?
- De har en jättefin restaurang en bit härifrån, den ägs av en underbar kvinna som heter Rubella. Faktum är att den här planeten bara är bebodd av kvinnor. Säger tjocka Bertil.
- Det tycker jag är bra, då vill jag stanna. Säger Bo Rehlia.
- Jag tycker att vi ska stanna allihop, för vad ska vi hem att göra? Säger den långa Bertil.
- Får jag fråga en sak?
- Ja?!
- Varför står sotaren där nere med tvättad hals?
- När vi kom till den här planeten var han redan här och fjantade sig för Rubella. Han tyckte inte om att vi dök upp här, han vill ha kvinnorna för sig själv. En kväll kom han till oss och muckade gräl, vi började bråka lite lätt, men han var ju så smutsig så vi tog helt enkelt med honom till badhuset för att tvätta honom. Det gick inte så bra, det var bara hans hals som blev ren och det var då vi förstod att han var svartsjuk. Säger mellanstora Bertil.
- Jaha. Säger Bo Rehlia, jag tycker att det verkar vara en fin planet och jag funderar på om vi inte skulle bosätta oss här och skapa en ny framtid för oss alla. Jag ska ordna ett möte med de andra så får vi höra vad de säger.

Han hoppar ner från trädet, förbi sotaren och bort till rymdfärjan. Han tillkallar hela besättningen och moster Ingrid. Efter en stunds möte kommer de fram till att idén att stanna kvar på planeten är bra och de bestämmer sig för att det får bli så. Vad ska de annars göra? Jag hade då inte tänkt hjälpa dem hem.

De lever på den här nya planeten i frid och välmående, sotaren blev med tiden snäll och gifte sig med moster Ingrid, något straff ska han väl ha. Idag är han ren och snygg och av svart – och/eller mjältsjukan finns inte ett spår.

Den här rymdresan slutar lyckligt och det är bra, tycker jag.

SLUT

Författare:

Publicerat

Dela: