Publicerat
Kategori: Novell

Albin

Albin

”Så, det är klart nu” sa Ola och torkade av sina oljiga händer på den grå trasan som hängde på mopedens styre.
”Är det klart? Hur fort går den nu?” frågade Simon ivrigt. Han såg ut som om han när som helst skulle börja hoppa upp och ner, och Ola drog på munnen.
”Ja, din mätare räcker nog inte till. Men jag tror att du kan få upp den i sådär en 80-90.”
Simon såg nöjd ut och Ola kände sig lika nöjd. När han satte sig upp på mopeden och vred på gasen vrålade motorn, och det var det enda ljud som hördes förutom havets ständiga dånande. De enda hus som låg i närheten, förutom Olas och Viktors, var sommarstugorna som såg som mest övergivna och sårbara ut nu på senhösten.
Ola klappade Simon på axeln. Fjortonåringen hoppade upp på sadeln och for iväg i vansinnesfart på den lilla grusvägen.
”Det är OK” tänkte Ola för sig själv och gick tillbaka mot stugan. ”Det finns ändå absolut ingen som tar den här vägen så här års.”
Han gick längs den lilla krokiga grusvägen som skyddades från havsvinden av låga klippor och nerböjda, deformerade träd. Längs stigen mellan havet och stugan hade Simon satt upp små skyltar där det stod ”Havet 100 meter”, ”Havet 200 meter” och så vidare. Hans pappa Viktor hade inte trott att markägaren skulle låta skyltarna stå kvar, men ingen hade sagt något om det.
Efter stigens sista krök tog klipporna slut, och en stor öppen plats tog vid. Det var ingen särskilt bördig mark, men Ola och Viktor hade lyckats plantera äppelträd och etablera ett potatisland mellan stenarna i trädgården. Den två våningar höga stugan fick lä av en liten vindpinad skog där stigen löpte in mellan rönnarna.
”Var har du varit?” frågade Viktor när Ola öppnade ytterdörren och trampade av sig leran på dörrmattan.
”Ute och meckat med Simons moppe. Vadå, vad är det som har hänt?”
Viktor satt och skruvade i en uppfläkt förstärkare som såg mycket död ut, men om någon kunde rädda katastrofdrabbade tekniska prylar så var det Viktor. Han gjorde en menade gest med skruvmejseln mot Olas sovrum.
”Eva-Lena är här.”
”Skojar du? På mitt rum?”
”Ja, och hon…” Viktor tittade ner i förstärkaren och sen upp på Ola igen.
”Vadå?”
”Gå och titta själv. Jag tror hon sover, men du kommer att se vad jag syftar på.”
Ola insåg att han var tvungen att ta reda på det själv, och gick med leriga stövlar rakt in i sitt rum. Det var nersläckt, men han såg att någon låg i hans säng.
”Hej! Eva-Lena?”
”Ja” hördes det svagt från sängen.
”Får jag tända?”
”Ja, det kan du göra. Jag sover ändå inte.”
Ola tände den stora IKEA-golvlampan, och Eva-Lena satte sig upp i sängen och blinkade mot ljuset. Hon var gravid, i åttonde månaden gissade Ola.
”OK. Du är gravid” sa han dröjande.
”Verkligen?” Hon tittade ner på sin mage. ”Ja, det är jag faktiskt. Herrejävlar!”
”Allvarligt talat, det ser ut som om du snart ska föda.”
Hon tog tag i sänggaveln, reste sig med viss svårighet ur sängen och svajade fram till Ola. Han tog tag i henne och de höll försiktigt om varandra.
”Du kunde väl ha sagt nåt” mumlade han i hennes hår.
”Du har inte hört av dig på mer än ett halvår.”
Ola satte sig ner på sängen och Eva-Lena satte sig bredvid honom. De satt tysta en liten stund och sen kunde hon inte hålla tillbaka ett litet skratt.
”Är du orolig för att du inte ska kunna försörja barnet? Du har väl fortfarande inget jobb?”
”Jo, deltid. Jag har en utvecklingsstörd kille, eller jag är hans personliga assistent, så jag hjälper honom några kvällar i vecka. Lagar mat, tvättar och diskar och sådär du vet. Annars sitter jag mest här ute.”
”Tråkigt eller?”
”Nääh… det är… rätt meditativt. Jag har skrivit en del, men det är inget som förlaget vill ha.”
”Varför inte?”
”Jag vet inte. Jag är väl inte ung och arg storstadspoet längre, som skriver om spyor och sprit på Linnégatan.”
Eva-Lena skrattade och Ola skrattade också, lite bittert ville han att det skulle låta men han kunde inte hålla tillbaka känslan av att det var rätt kul att sitta här och skratta med Eva-Lena.
”Så vad tycker du?” frågade hon efter en stund.
”Ja, det är väl bra. Att du kommer hit, menar jag.”
”Att jag stannar här ett tag?”
Ola vände sig mot henne. ”Ja, du kan stanna här. Men ska du inte föda barn, snart alltså?”
”Inte riktigt så snart. Jag vill bara veta hur du reagerar på det.”
”Ja, hur ska jag reagera? Jag menar, är det mitt barn så är det ju kris. Eller inte kris, men det är ju rätt omvälvande. Jag menar, att bli pappa… ja, herregud.” Han skrattade, men ensam den här gången. ”Så… är det mitt?”
Eva-Lena reste sig och gick ut ur sovrummet. Ola satt kvar och önskade att han tagit med sig gitarren in, så att han kunnat sitta och plinka lite. I stället lutade han sig tillbaka i sängen och funderade. Han var dålig på att fundera när han inte hade något att sysselsätta händerna med.





Medan Ola satt och rullade tummarna på sitt rum bjöd Viktor Eva-Lena på juice och sig själv på hembryggt äppelvin. Det var fredagkväll och på något sätt skulle man väl fira det tyckte Viktor, även om man befinner sig flera mil från närmsta stad. Och när den staden dessutom är Strömstad. Ja, det kanske är just i det läget som en rejäl bläcka på fredagkvällen faktiskt är påkallad.
”Men varför flyttar du inte till stan då?” invände Eva-Lena. ”Är du fortfarande, vad ska man säga, bränd efter det här med Louise?”
”Jag har absolut kommit över Louise, jag inrättar inte mitt liv efter henne längre. Nej, det är faktiskt ett bra ställe att bo på, tro det eller ej. Jag har ju mitt lärarjobb men det har ingen betydelse i sammanhanget. Det är mera Simon det handlar om. Han har det väldigt bra här. Faktum är att det vore svårt att hitta en bättre skola åt Simon, han går på Montessoriskolan i Skee och han trivs väldigt bra. Jag tror inte att han skulle hävda sig så bra i en vanlig skola. Nu håller han dessutom på att komma upp i den mest vedervärdiga av åldrar…”
”Hur gammal är han då?”
”Ja, han är fjorton. Kommer du ihåg när du var fjorton?”
”När jag var fjorton”, sa Eva-Lena och log besvärat, ”Så gick det inte en dag utan att jag funderade på hur folk skulle reagera om jag tog livet av mig.”
”Exakt. Och jag söp mig full på min brorsas HB varje helg. Så jag försöker minimera antalet kassa influenser för Simon.”
I samma ögonblick kom Simon nerför trappan. Viktor tystnade lite generat och Simon presentererade sig själv för Eva-Lena och satte sig ner vid köksbordet med dem. Men han var lite rastlös och var snart på väg ut till sin nytimmade moped.
”Ta det lugnt med mopeden nu då” sa Eva-Lena och Simon nickade stilla.
'Jag kommer snart tillbaks' ropade han till sin pappa, redan halvvägs ut genom dörren.
'Du vet att Luuk börjar om en halvtimme?'
'Ja det tänkte jag se, jag är här till dess!' Ytterdörren slog igen med ett brak av det häftiga korsdraget.
Viktors glas fylldes på med äppelvin och Eva-Lenas med druvjuice.
'Jag tycker Simon är så fin', sa Eva-Lena. 'Han verkar så harmonisk, så liksom i fas med sig själv. Jag tror aldrig jag har sett en så lugn fjortonåring förut.'
'Han är väl bara sån i sig själv antar jag', sa Viktor.
'Nej, jag tror det är nåt med det här... stället. Landskapet, stugan, att det är så långt till närmsta hus. Det är som i Öppna landskap!' Hon rynkade pannan och imiterade en lidande Ulf Lundell. 'Daaar brenner ja mitt brennvin sjelv...'
Viktor skrockade glatt. 'Ja, fast här brygger vi bara vårt eget äppelvin.'
Det hördes steg i trappan och Ola kom ner med en spelat förskräckt min.
'Sitter ni här och dricker vin? Utan att säga till?'
'Ja, eh...' svarade Viktor skamset.
'Gimme dat!' rosslade Ola och ryckte till sig vinflaskan. Efter en snabb blick på det välfyllda diskstället lyfte han flaskan till munnen och halsade ett par klunkar.
'Men herrejävlar Ola! Har du ingen uppfostran alls!' skrattade Eva-Lena och kastade en disktrasa rakt i ansiktet på honom. Ola tog sig åt ansiktet med båda händerna och sjönk ner på knä medan han gav ifrån sig ett kvävt ylande.
'Nej nu jävlar ska vi supa!' skrek Viktor och sprang ner i källaren efter mer vin.
Ola reste sig och vacklade fram till stolen bredvid Eva-Lena.
'Jag kan inte fatta att jag ska få barn' sa han med betoning på 'jag'.
Eva-Lena läppjade på druvjuicen utan att svara.
'För det är väl mitt barn? Det har jag förutsatt! Men det är det kanske inte?'
Eva-Lena svarade fortfarande inte och Ola rev sig i sitt rufsiga hår.
'Du menar väl inte att du har gått och blivit med barn med någon annan? Den där... Gabriel kanske?'
'Du tror väl för helvete inte att jag skulle låta Gabriel göra mig med barn? Nån jävla måtta får det vara. Gabriel skulle klara sig som pappa i fem minuter, sen skulle han bli `rastlös´ och `kluven´ och gå och leta upp nån popstar-groupie att trösta sig med.'
'Är det jag som är pappa då eller?'
'Ja! Du är far till detta barn!' Hon gjorde en högtidlig gest mot magen.
'Säkert?'
'Hundra procent.'
Ola stirrade tomt framför sig och tog sedan en rejäl klunk äppelvin. Eva-Lena betraktade honom noga.
'Tänker du... ställa upp?'
'Som pappa?'
'Nej, i Melodifestivalen! Tänker du vara pappa åt mitt barn?'
Ola tvekade och tittade ängsligt på Eva-Lena, och i samma ögonblick kom Viktor med triumferande steg uppför trappan, med två flaskor vin i varje hand.
'Nu jävlar...' började han men han avbröt sig när han såg hur drastiskt stämningen sjunkit den senaste minuten. Han gick fram till bordet, ställde ner vinflaskorna och korkade upp den första utan ett ord.
'Det är ingen fara, Viktor. Det är bara Ola som försöker fly från sitt ansvar som vanligt.'
'Jaha?' sa Viktor klentroget och plirade mot Ola.
'Fråga mig igen om två flaskor vin, vid det laget ska jag ha bestämt mig' sa Ola och förde sin flaska till munnen.
”Visst”, sa Viktor. ”Men om du ska försörja den där lille parveln så får du nog ta och skriva på. Varför kan du inte bara ta och skriva en jävligt lättillgänglig bok, roman kanske, eller deckare, som säljer grymt bra. Du kan bli Bohusläns svar på Henning Mankell!”
”Men det finns ju redan en sån, vad heter han som skrev Polisen som vägrade ge upp?”
Viktor la pannan i djupa veck. ”Nej, ingen aning. Där ser du! Han är inte speciellt känd. Västkusten är ett oskrivet romanblad. Där är det läge för dig.”
”Nej, jag tror inte att deckare är min grej direkt.”
Under små grymtanden och hummanden drack de metodiskt av äppelvinet, medan Eva-Lena berättade om jobbet på Stadsteatern i Göteborg. Inget nytt direkt, men Ola tyckte om att höra detaljer från en värld som han frivilligt övergett, men ändå längtade tillbaka till ibland.
Snart tog Viktor fram gitarren och började plinka lite förstrött på några Taube-melodier.
En stund senare kom Simon in, upprymd efter sin terrängkörning på skogsstigen, och fann den äldre generationen sjungande Briggen Bluebird av Hull, komplett med Thåströms fraseringar. Han suckade djupt och smög upp på övervåningen och slog på TV´n.
'Vad tycker ni barnet ska heta?' ropade Eva-Lena och skakade ur de sista dropparna ur den aktuella vinflaskan i Olas glas.
'Ola Junior!' föreslog Viktor.
'Ola W Junior tycker jag nog, det låter mer som en lämplig efterträdare' sa Ola.
'Nej, då blir det som att han lever på pappas namn fast han är inkompetent och dum' sa Eva-Lena. 'Vad tycker du Ola, allvarligt?'
Ola funderade lite. 'Albin.'
Viktor skrattade och Eva-Lena såg chockad ut.
'Albin? Det är ju den här psykedeliska barnprogramsfiguren...'
'...med utsvängda brallor och svampmössa' fyllde Viktor i.
'Jag tycker Albin är rätt fint' sa Ola. 'Min farfar hette Albin.'
'Men vad är det som säger att det blir en pojke då? Vet du det?' frågade Viktor.
Eva-Lena drog handen över magens spända rundör. 'Ja, det är en pojke, jag känner det.'
'Albin', fortsatte Ola. 'Inte så dumt. Albin Svensson.'
'Nej, inte Svensson' sa Eva-Lena. 'Lindahl ska han heta, efter mig. Det är ju mitt barn.'
'Det var ju mitt barn också, sa du!'
'Ja, men du har ju inte sagt om du vill vara pappa än!'
Viktor viftade avvärjande med händerna mellan dem. 'Hörni, lugna- öh, lugna ner er va? Drick och var glada! Ja, du Eva-Lena kan ju dricka juice. Hasch går inte heller bra, va?'
'Skulle inte tro det' sa Eva- Lena och smålog.
'Nä, nä' sa Viktor. 'Just checking, funderar själv på att ta mig en liten holk. Ola?'
'Nja, inte i dag. Inte i morgon heller, tror jag. Jag föredrar en rejäl fylla vilken dag som helst.'
'Okej renlevnadsmänniskor. Hänger ni med ut på verandan då?'
Syrsorna var vid det här laget inte en del av bakgrundssorlet ute på verandan. Med hösten kom det riktigt mörka mörkret och den riktigt tysta tystnaden. Det fanns förmodligen inte en vaken människa på flera kilometers avstånd, men det var som om träden hade ett eget liv. Ett ganska monotont liv av svängande fram och tillbaka i vinden.
Ola satte sig i gungstolen och kände sig som en mycket gammal svart kvinna i det inre av Mississippi. Fyllan låg och brusade i öronen, men ett oerhört lugn hade sänkt sig över honom. Han vände sig till Eva-Lena och bara log mot henne. Viktor tände sin pipa och Eva-Lena tänkte säga något men Ola hindrade henne.



En skarpt solig morgon avlöste den fuktiga natten.
Eva-Lena satt vid köksbordet med en stor kopp te och ett Aftonblad när Ola kom in. Han satte sig mittemot henne vid fönstret som släppte in det svala morgonljuset, och rullade en cigarrett med metodisk långsamhet.
'Ola', sa hon efter en liten stund. 'Ola, vad skulle du säga om barnet inte är ditt? Skulle det göra nån skillnad?'
Ola stirrade på henne en stund, tills hon slog ner blicken.
'Nej... jag tror inte det' svarade han sedan dröjande. 'Egentligen spelar det ju faktiskt ingen roll vem som har utfört själva befruktningen eller vad man ska säga, det viktiga är ju vem som verkligen tar hand om grabben.'
'Vadå grabben? Det är väl inte säkert att det blir en pojke?'
'Men... vi enades ju om Albin... och förresten sa du ju själv att du kände det. Vadå kände det förresten, har du inte kollat upp det?'
'Nej, jag har inte kollat nånting. Jag vill inte veta något om barnet förrän han kommer.'
'Ha, nu sa du `han´ ändå! Men du, tänk om barnet har Downs eller nåt sånt, det kunde du väl i alla fall...'
'Håll tyst!' Eva-Lena kastade teskeden rakt i pannan på Ola och han kastade sig bakåt och föll i golvet med ett brak.
'Argh...'
'Du säger inte så! Ta i trä, genast! Du kan knacka i ditt dumma jävla huvud!'
Ola tog sig långsamt upp på stolen igen och muttrade att hon var helt galen.
'Okej, förlåt då men sådär kan man ju inte säga.'
'Nej, jag fattar. Förlåt.'
'Ja, det är ditt barn också.'
Ola rullade färdigt cigarretten och la den i etuiet tillsammans med de andra färdigrullade. Han rökte aldrig på morgonen, det kändes lite väl ofräscht. Dessutom visste han just nu inte om det var så lämpligt med tanke på barnet.
Eva-Lena bläddrade i bilagan och slog näven i bordet, Ola ryggade tillbaka på stolen.
'Åh, vad jag hatar de här så-får-du-bättre-sex-artiklarna!' utbrast hon och sopade söndagsbilagan åt sidan.
'De här nuckorna får det att verka som om man kan förbättra lusten med särskilda knep och tricks. Alltså, för min del finns det inget som gör mig så upphetsad som ett riktigt bra samtal.'
'Ett samtal? Om vad som helst?'
'Nej, det ska vara ett personligt samtal fattar du väl. Jag blir ju inte direkt upphetsad av att diskutera tabelläget i Allsvenskan.'
Viktor kom stapplande nerför trappan. Han tog sig fram till kylskåpet och tog fram två ägg och en liten flaska Baileys.
'Tycker du inte att det där är lite väl dekadent?' skrattade Ola.
'Vadå?'
'Det där med återställare? Mycket vatten brukar hjälpa.'
'Inte mot den här', sa Viktor sammanbitet och rörde ihop sin kur. Sen vände han på toffelklacken och gick in i TV-rummet.
Efter frukost gick Ola ut i skogen. Han brukade ta en särskild stig som ledde genom den djupaste delen av skogen när han behövde fundera över något. Nu hade han inte gått den vägen på nästan ett halvår, men det berodde inte på att han inte hade haft något att fundera över, snarare hade han löst det genom att analysera sönder det hela tillsammans med Viktor. Nu ville han inte plåga Viktor med det, så han promenerade iväg som han brukade, i riktning mot djupa skogarna.
Det fanns några klara, tydliga alternativ. Antingen stannade han kvar i stugan, hjälpte till att uppfostra Simon och skrev på sina noveller. Lugn och ro och tillräcklig social stimulans i form av Viktor, hans bäste vän.
Eller så antog han utmaningen från Eva-Lena, flyttade ihop med henne i Göteborg och underhöll kärnfamiljen genom att ta något jobb, vad som helst. Det vore onekligen en nystart. Eva-Lena kunde fortfarande få honom att svälja rena förolämpningar och glömma sina egna smarta kommentarer. Med henne var han på sätt och vis helt fri. Han slapp underhålla den distans till omvärlden som han haft så länge han kunde minnas.
Och var inte hans karriär som författare egntligen över innan den egentligen hade börjat? En diktsamling som fått några positiva omdömen på kultursidorna men som kanske sålts i 700 exemplar runt om i landet. Det fanns nästan ingen som visste vem han var. Var det inte dags att satsa på något nytt? Eller var det dags att verkligen sätta in de stora kanonerna, när han kanske kunde få publicera något som han verkligen kände för personligen?
Han gick förbi det stora nedfallna trädet där han brukade sätta sig och bara dra in lukten från dagen. I dag skulle han gå längre.


Efter att Ola gått satte sig Eva-Lena och skrev dagbok, och sen försökte hon hålla sig sysselsatt genom dagen.
”Har du inget jag kan syssla med?” frågade hon Viktor.
”Nej, inte om du inte vill hugga ved” svarade han. ”Men du är nog inte riktigt i skick till det i det här tillståndet. Hur är det med dig egentligen, du ser rätt sliten ut?”
”Tack ska du ha. Jag mår väl sådär, inte så värst bra faktiskt. Jag tror jag ska sätta mig ner en stund.”
Men hon satte sig inte ner och slog sig till ro på ett ställe, utan gick från plats till plats i huset och satte sig i en halvtimme i sänder.
Viktor hade en känsla av att hon förberedde något, men han kunde inte sätta fingret på vad det var och han var lite tveksam till att fråga henne. Viktor var inte den finkänsliga typen, men det här var något han inte riktigt förstod sig på och han lät Eva-Lena vara i största allmänhet.

Eva-Lena hade haft en riktigt besvärlig värk i magen de senaste morgnarna och hennes mamma hade antytt på telefon att det började bli dags nu. Men hon hade avfärdat det med att det nästan var en månad kvar till planerad nedkomst. Nu var hon inte så säker på det längre. Barnet hade en febril aktivitet igång inne i hennes mage och för första gången hade hon egentligen insett att den där människan därinne var på väg att försöka ta sig ut ur henne, vare sig hon ville eller inte. Egentligen var hon inte säker på om hon verkligen ville ha ut barnet, fram till sjunde månaden när det började bli tungt hade hon tyckt att det var riktigt mysigt att vara gravid. Ungar var så snoriga och uppkäftiga. Men Albin därinne verkade så fridfull. Sparkade ibland, men snarare som rekreation än aggression.
När klockan var elva på kvällen och Ola fortfarande inte kommit hem började Eva-Lena vanka runt huset och leta efter ett bra, lite avskilt men mjukt och bekvämt ställe att lägga sig på.
Djupt inne i sina egna tankar gick hon och la sig bredvid den sovande Viktor i hans säng. Hon behövde verkligen känna en annan människas kropp bredvid sig just nu. Det var något som höll på att hända med henne och hon ville inte vara ensam när det hände. Hon la armen om Viktor och några minuter senare sov hon, och hon vaknade inte förrän tre timmar senare. Genast visste hon att det var dags.



Personerna i Viktors dröm, hans mamma och pappa och bröder, bleknade bort när Eva-Lena ruskade honom. Hon kved på något sätt, nästan djurisk, och Viktor förknippade den typen av kvidande med sex och han blev ganska förvirrad. Vad hade de gjort?
'Viktor!' väste hon. 'Viktor, vattnet har gått!'
Viktor vaknade snabbt ur sina funderingar, kastade täcket åt sidan och sprang upp ur sängen.
'Ring min läkare! Han står i min adressbok!' sa Eva-Lena, lite lugnare nu.
'Du ska väl inte föda förrän om tre veckor, eller vad sa du?' frågade Viktor medan han bläddrade genom den fullskrivna adressboken.
'Varför tror ingen att jag talar sanning här? Ola tror inte att det är hans barn, du tror inte ens på att jag ska föda...'
Till slut hittade Viktor numret under 'L' som i Läkaren. Åtta signaler hann gå fram innan en sömndrucken röst svarade 'klockan är elva, det är söndag kväll' och Viktor sa 'förlåt, förlåt men det här är en nödsituation, det är Eva-Lena, hon... ja, hon ska föda helt enkelt och det är alldeles för tidigt men om du kunde komma ut hit genast så vore det utmärkt' och medan läkaren gnuggade sömnen ur ögonen så öppnades ytterdörren där nere.
Ola kom in, gick uppför trappan och möttes av en rasande Viktor.
'Vad i helvete tror du att du håller på med, grabbjävel? Du har varit borta hela dan, och däruppe ligger din kvinna och ska föda ditt barn!' Han kom på att han fortfarande pratade i mobilen. 'Ursäkta, doktorn, men... kom hit! Du vet adressen? Bra! Kom hit! Och du Ola, gå upp till Eva-Lena!'
Ola lommade upp till sovrummet och Viktor stängde av mobilen och satte sig i trappan. Han funderade på att väcka Simon men han hade inte någon bra ursäkt att komma med för att göra det.


Ola ville inte vara handfallen just nu, men han hade ingen aning om vad han skulle göra.
”Vad ska jag göra? Kan du inte säga något” bad han men Eva-Lena bara fnös där hon låg som en jättelik matrona i Viktors säng.
”Gör inget! Säg ingenting, du behöver bara finnas här och hålla min hand när det gör ont… aj, nu kommer det en värk till!”
Hon andades häftigt och Ola tänkte herrejävlar, hon hyperventilerar ju.
”Nu är det ju bara femton sekunder mellan de senaste…”
”Tyst Ola! Hjälp mig nu… ropa på Viktor också!”
Ola sprang ut och hämtade Viktor.
”Hon ligger fanimej däruppe och föder barn! Kommer inte läkarfanskapet snart?”
”Nej, det verkar inte så” sa Viktor med ett plötsligt lugn. ”Vi får ta och fixa det här själva.”
”Är du inte klok?”
”Har du något bättre förslag?”
De tittade på varandra ett ögonblick, sen sprang de ut i köket och medan Ola hettade upp en stor kastrull med vatten, samlade Viktor ihop rena handdukar, saxar och knivar och ett salladsbestick som kunde användas som tång. Ola sprang upp med vattnet. Eva-Lena låg och kved i rätt svåra smärtor och allt Ola kunde göra var att hålla hennes hand.
”Ola, det kommer nu. Barnet kommer” mumlade hon.
En liten stund senare kom Viktor upp och han gav Ola tio paket kondomer. Utan ett ord började han själv dra kondomerna över sina fingrar. Han fäste dem med gummiband längst ner på fingrarna.
”Fråga inte Ola, bara dra på dem. Jag hade inga gummihandskar eller nåt sånt, så det här får duga.”
Då ringde det på dörren och Ola störtade nerför trappan och öppnade. Det var läkaren som stod där iförd en vit rock, med en sköterska bredvid sig, och Ola hade nog aldrig varit gladare att se en människa. Han föll honom om halsen.
”Doktorn, du är fantastisk! Skynda dig, hon ligger och föder precis just nu! Kom igen då!”
Läkaren fann sig snabbt och tillsammans med sin sköterska sprang han uppför trappan och in i sovrummet, där en skräckslagen Viktor just observerat att barnets huvud var synligt. Därifrån tog läkaren över.
Förlossningen tog inte mer än tjugo minuter. Ola satt i ett hörn av rummet och tittade på när en välskapt liten pojke drogs fram i ljuset och skrek ett ynkligt litet skrik. Läkaren gjorde några undersökningar och sen verkade det hela vara klart. Det var ett fullt fungerande människobarn.
”Du kan komma fram nu”, sa läkaren till Ola.
Med tvekande steg gick Ola fram till sängen och tog barnet i händerna. Han la försiktigt kinden mot den lilla röda pannan och viskade, tyst så att bara barnet kunde höra det, samma ord om och om igen:
”Du heter Albin och du är mitt barn.”




Skriven av: Jakob Simonson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren