Aldrig igen.

Jag ligger i min säng, tårar rinner nerför mina kinder. Min mage har dragit ihop sig och mina armar är krampaktigt korsade framför bröstet. Nu eller aldrig tänker jag och reser på mig.
Det är fredag morgon och jag sitter vid köksbordet med min mamma.
”Ska jag följa med dig?” frågar hon oroligt, jag skakar på huvudet och ser på henne, hon är helt förstörd. Jag önskar att jag aldrig hade fötts så hade hon sluppit smärtan.
”Nej, det kommer bara bli svårare att berätta”
Klockan är tio i åtta och jag sätter mig i bilen, mamma startar och vi åker på den hala vägen till skolan.
Tio över åtta, allt börjar.
Konstigt nog går jag till klassrummet ensam men strax hör jag springande steg bakom mig.
”Klara, vänta” Hanna flämtar och stannar för att hämta luft. ”Vi måste prata” Hanna ser oroligt på mig. Hon är min allra bästa vän och jag skulle aldrig kunna ljuga för henne, men just nu kan man säga att jag ljuger.
”Vad är det som har hänt? Jag märker att det är något” Hon blänger lite på mig och jag andas lugnt.
”Hanna, det här är min sista dag i skolan”
Plötsligt börjar hon skratta, ”Ja visst. Kul där Klara” Hon ler och går in i klassrummet. Jag går efter med tårar i ögonen.

Första lektionen är svenska och hela klassen är för en gångs skull samlad, det var den här lektionen jag skulle berätta. Jag tar ett djupt andetag och sätter mig på min plats bredvid Johan.
Idag är det läsning men jag kan inte koncentrera mig, att det här är min sista dag gör mig sorgsen. Jag älskar min klass, alla som går i den är mina bästa vänner.
Nu är det dags, jag harklar mig och reser på mig, Linda vår lärare kollar frågande på mig.
”Går det bra om jag säger en sak till alla?” Hon nickar och sätter sig längst bak i rummet. Jag går fram och sätter mig på stolen, jag skulle inte klara av att stå.
”Ja, jag vill bara säga att det här är min sista dag i skolan. Jag slutar den här klassen idag”
Hanna ser på mig, ”Men sluta Klara, det är inte kul” Johan nickar instämmande.
”Hanna, det är sant. Jag kommer inte gå i skolan de kommande två månaderna” Linus skrattar och hans ögon lyser, ”Vad härligt, så ska det vara!”
Jag ser allvarligt på honom och han hejdar sig, ”Vadå?”
”Jag har bara två månader kvar att leva, jag och mamma ska resa runt så att jag hinner uppleva saker som det egentligen inte är meningen att jag ska hinna se eller göra”
Nu kan jag inte hejda tårarna längre och de rinner ljudlöst nerför mina kinder och droppar ner i mitt knä.
Hanna gapar chockat, resten ser ungefär likadana ut.
Jag böjer huvudet och plötsligt hör jag hur någon börjar gråta högt, jag kollar upp och ser att det inte är Hanna. Det är Linda.
Ingen säger ett ord, de bara sitter där och tittar på mig som om jag var ett djur i en bur.
Jag andas tungt när jag går ut ur klassrummet, alla var för chockade för att säga något men det behövdes inte. Ingen trodde egentligen på mig men det gjorde ingenting. Jag skulle aldrig träffa dem igen, mitt hjärta börjar värka och jag stänger snabbt av mina känslor för att slippa smärtan.
Jag skulle aldrig igen träffa de personer som har förändrat mitt liv, jag skulle aldrig igen se deras ansikten eller skratta tillsammans med dem. Mina två sista månader skulle jag inte tillbringa i Sverige.
Sista gången jag såg dem, aldrig igen.


Läs gärna:
minabrutnavingar.blogg.se

Skriven av: hatehatehate