Ålen II

Vi skulle åka på en helgkurs i Vagnhärad för att lära oss fotografera i skymningsljus. Allt var perfekt förberett och hela familjen packade in sig i Axelssons-bussen tillsammans med fyrtionio andra fotointresserade från Västmanland. Just Vagnhäradstrakten är känd för sina otroligt vackra ängsmiljöer som ska vara fina att fotografera under den 'blå timmen'.

Bussen for iväg och stämningen var på topp. 'En busschaufför, en busschaufför...', liksom. Innan Enköping svängde vi av på Vela-vägen mot Strängnäs där det skulle bli ett litet stopp för att kunna gå ut på den höga bron över sundet och fotografera utsikten.

Strax innan stoppet fick bussen punktering och störtade ut från Hjulstabron och ner i Mälarens virvlande avgrund. Paniken var total och bussens fönster blev som ett panorama mot den nya värld av vätska som forsande tryckte på utanför. Fönstren började knaka och bågna inåt, vi skulle implodera!

Plötsligt såg alla den jättelika ål som virade sig smidigt kring bussen liksom för att skydda den mot det ofattbara tryck som tilltog ju längre ner i djupet vi singlade. Var ålen vår vän och räddning? Hur kom det sig att en ål kan bli så stor i Mälaren? Hur djupt är det egentligen under Hjulstabron? Och varför vill den rädda oss? Frågorna for runt som ilskan bin i skallen.

Bussen ryckte till och vi kastades ur våra säten, det kändes som om vi for iväg i sidled med bussen. Vart skulle ålen föra oss?

Efter cirka en kvarts valiumlugn resa stannade bussen till med ett ryck och en stor duns, och ålen släppte sakta sitt fasta grepp runt Scanian. När jag torkat bort imman från rutan såg jag någonting bekant. Vi hade hamnat på Aspuddens tunnelbanestation i Stockholm. Bussen var placerad på rälsen som vore den ett tunnelbanetåg. Helt skruvat. Jag slog ut fönstret med busshammaren och hoppade ut på perrongen. 'Norsborg, åtta vagnar', hörde jag en metallisk kvinnoröst meddela. I samma stund fylldes hallen av oväsen då Norsborgståget dundrade in på det andra spåret. Vilken tur att vi inte hamnade på den sidan, tänkte jag samtidigt som det slog mig att alla i bussen svävade i livsfara, Ropstentåget kunde ju komma farande när som helst.
Jag tog fram min Leatherman och micklade upp bussdörren och lyckades efter en heroisk hjälteinsats bärga alla fotoentusiaster ur bussvraket. Min äldste son fick hela västen full av ålslem, han stank verkligen.
Vagnhärad är nog inte att tänka på, sa jag till fotosällskapet när de pustat ut och torkat av sig det värsta slemmet. Men hur ska vi ta oss härifrån, undrade en av de mest rutinerade av fotograferna.

Då kom det ur tunneln fram en liten man med någon form av sköld fastmonterad på ryggen. Den var grön och han var mycket lik en sköldpadda; en sån där heroturtle. Han berättade att om vi var villiga att planka på Tvärbanan så kunde han fixa gratisbiljetter till Toner För Miljoner-galan i Globen samma kväll. Jag samlade gruppen och efter en andra omröstning vann ja-sidan med 29 röster mot 25. Globen, here we come!

Plankningen på tvärbanan gick förvånansvärt bra och vi kom bra överens med lokalbefolkningen i sina lustiga skrudar. Framme vid insläppen på Globen visade det sig att sköldpaddsmannen gett oss falska biljetter och det var bara att vända på klackarna. Fan också, sa jag, men tyst så att inte de andra skulle bli modfällda.

Det var bara att börja knalla mot Västerås igen. Första sträckan var väl ganska okej, men efter Stäket började det blåsa upp till storm, och klockan var ju en bra stund efter tolv på natten. Vi slog läger nere vid strandkanten och jag bröt några granruskor som vi bäddade ner oss med.

Under natten hade det snöat cirka tre decimeter och det var tur att jag hade fixat granriset. Plötsligt kom sköldpaddsmannen gående mot mig med en stor yxa i handen. Jag hoppade genast upp och intog kampställning. Det visade sig att han var vänligt sinnad, yxan hade han fått i present av en köpingsbo han träffat under Globen-galan kvällen innan. Han sa förlåt för biljettblåsningen och erkände att han visste om att det var falska biljetter han gett oss. Tydligen så hade han hittat dem i köksfläkten hemma hos en kille i Borlänge vars enda föremål i hela lägenheten var en gipstomte med krökt luva. Han hade legat vaken hela natten och tänkt på oss och att vi aldrig skulle kunna ta oss förbi Stäketskogen utan rejäla doningar.

Med hjälp av yxan så röjde vi upp en väg in i skogen. Efter ungefär tio timmars promenad var vi framme vid Skrapan. Alla tog farväl och vi lovade att maila varandra. Men man vet ju hur det blir med det.

Några veckor senare fick jag dock ett mail. Det var från Göran, sköldpaddsmannen. Han erkände att det var han som fixat med spikar på Hjulstabron och sedan lindat in bussen i jättelika algruskor med hjälp av en liten ubåt och tagit med hela ekipaget till Aspudden. Den resan hade inte bara tagit en kvart, han hade nämligen sprutat in sömngas i bussen så att vi tuppat av ett par timmar. För att sedan få in bussen till perrongen hade han använt en gammal tunnel som byggdes på 60-talet när man ville förbinda Hägersten och Smedslätten med en tunnelbanelinje och sedan baxat bussen med en gaffeltruck den sista biten.

Jag säger bara, vilken jävla grej!

Författare:

Publicerat

Dela: