Alena

Och när han stänger av teven är han ensam. Lika ensam som igår och dagen före, hela hans liv har varit ensamt och han vet om det.
Han är lika utsvulten som en varg, och en utsvulten varg får nöja sig med kvarblivna rester av byten som andra fällt.
När han lägger sig under täcket är han ensam.
Han är inte bitter. Det här är hans liv och man vänjer sig vid det mesta när det inte finns så många andra val.
När han blundar för att sova är han ensam.
Det har gått så lång tid nu att han på något sätt inte tänker på det längre, inte djuplodat och uppgivet som förr, då trånandet var som mest påträngande och ensamhet var skrämmande.
Då han vaknar på morgonen är han ensam.
Man tvingas lära sig att inte behöva andra människor när man är ensam, man tvingas att lära känna sig själv, finna en slags harmoni och bli ett med sin ensamhet.
När han äter frukost är han ensam.
Ibland längtar han efter att få dela vardagen med någon annan, diskutera politik och kultur, dricka kaffe och äta bullar med någon som kunde se in i hans ögon och le bara för att han var den han var och att någon tyckte om honom för det.
Ibland blev ensamheten jobbig och kall. Ibland ville han inte vara ensam alls.
Och ändå.
När han stänger av teven är han ensam igen.

Författare:

Publicerat

Dela: