Alfredius trollkarlen

Alfredius trollkarlen
Av Robin Björkquist 15 år
PROLOG

I ett stort hus bodde en familj med fyra barn. Frun i huset hette
Måna Fredrikson och herrn i huset hette Jan. Barnen hette Cornelius, Ville, Karl och Stina.
Huset var byggt av tegel och taket var gjort i koppar.
Det var lördag morgon och regnet slog emot rutan i Villes rum. Han hade ett litet rum och på väggarna fanns det en vacker tapet, i närheten utav dörren stod det en garderob som passade in med väggens färger.
Ville låg och drog sig i sängen men blev avbruten av att någon bultade på dörren.
Han reste på sig och gick iväg för att öppna. Han var fortfarande iförd i sin pyjamas och hans kastanje bruna hår spretade åt alla håll.
”Det är frukost, sade Cornelius när Ville hade öppnat dörren och dom mötte varandras blickar.
”Jaha, sade Ville och gäspade.
Cornelius gick bort till köket med Ville efter sig. Dom satte sig vid bordet där Måna, Jan, Stina och Karl satt och åt.
Bakom familjen Fredriksons hus fanns en stor skog och dagen där på frågade Ville om Cornelius och han fick gå ut i skogen och sova i tält, det fick dom men bara om dom höll sig i närheten av huset och plockade en korg full med kantareller, så nu var dom ute i skogen.
”Tror du att vi hittar några svampar? sade Cornelius medan dom gick längst en stig som var så full av löv så att deras skor inte sytes när dom traskade fram.
”Ja det gör vi säkert. Det är ju den tiden på året som man hittar svamp på nu, så det skulle inte förvåna mig om vi gjorde det. Efter att dom gått en rätt så lång bit stannade plötsligt Cornelius till.
”Titta där borta, svamp, sade han och rusade bort till foten av ett träd där det växte massor av kantareller.
Ville gick bort till Cornelius men fäste blicken på något annat. Han tyckte sig urskilja något i träd stammen.
”Cornelius.
”Ja, vad är det?
”Det står något skrivet här. Cornelius reste på sig och tittade på trädstammen.
”Det är bara lite svårt att tyda tycker ja.
”Mm, Sade Ville och tog av sig sin ryggsäck. Han öppnade upp den och tog fram ett förstornings glas, Men med den här kanske vi kan se va det står. Ville höll förstorningsglaset framför dom otydliga bokstäverna och nu blev texten mycket tydligare,
”Vad står det? sade Cornelius.
”Det står, Spaka på rot.
”Du menar väll ändå sparka och inte spaka, sade Cornelius och sparkade på trädet och innan dom ens hann blinka flyttade trädet på sig och marken öppnade sig framför dom.
Ett hål lika brett som trädets stam, Ville tittade på trädet med en förskräckt min och
Cornelius gav i från sig ett högt tjut. Cornelius gick bakåt några steg då trädets löv fria grenar
började röra på sig men trädets längsta gren var precis i räckhåll för att kunna putta
ner dom i hålet. Cornelius fick ett kraftigt slag i ansiktet så att han trillade baklänges och slog huvudet i en sten.
Cornelius reste sig upp, en kall vind lekte honom i ansiktet medan han försökte komma underfund med vad som hade hänt. Han tittade bort åt det träd som för någon stund sedan hade flyttat på sig men upptäckte att det nu stod på sin rätta plats. Han hade ont i hela kroppen lite blod från ett sår i ansiktet rann ner på hanns kläder, men Cornelius torkade bara av det med handen sedan gick han gick fram till trädet och fann Villes ryggsäck ligga där, han lyfte upp den och hängde den över axeln. Sedan började han gå längst den lövrika stigen som ledde till hanns hem. När han slutligen nådde fram till huset kom han att tänka på vad föräldrarna skulle säga om han kom ensam. Dom skulle inte bli glada det visste han, och om han berättade sanningen om varför han kommer ensam skulle de tro att han hade blivit knäpp eller tappat förståndet. Cornelius stod länge och funderade men bestämde sig sedan för att han inte skulle gå tillbaka och det var detta beslut som ändrade hela hanns liv.



Cornelius hade promenerat hela tiden utan att stanna, men nu stod han alldeles utanför sin skola.
Han öppnade en grind som ledde in till skolgården, sedan gick han fram och tittade in genom ett fönster som genom vilket man såg Cornelius klassrum. Klassrummet var fullt med folk, och bakom katedern satt det en lärare som Cornelius inte kände igen. Hon var mörk i håret och hade rynkor i ansiktet. Alla eleverna hade ett papper framför sig och en blyertspenna i ena handen.
Plötsligt reste läraren på sig och gick fram till svarta tavlan.
Eleven som satt bredvid fönstret tittade ut men Cornelius hann ducka innan han hann upptäcka honom.
Cornelius gick tätt intill väggen medan han hukade sig så gått han kunde för att ingen skulle få syn på honom. Han sprang in bakom huset och utan att tänka sig för sprang han rakt i famnen på skolans vaktmästare, han stod och penslade med något medel över ett klotter men lade ner penseln i en hink när han fick syn på Cornelius.
”Har inte du lektion nu? sade vaktmästaren och gick fram till Cornelius.
”Jo, men
”Vad heter din lärare?
”Janne.
”Okej, du har tur att din lärare inte är här för då hade du fått kvarsittning men det får du nog i vilket fall.
Vaktmästaren greppade tag i Cornelius handled och drog honom med sig in i det klassrum som Cornelius hade tittat in i.
”Du får hålla ordning på eleverna, Han här försökte rymma. Vaktmästaren släppte taget om Cornelius.
”De är du som är vikarie i denna klass va.
”Ja det stämmer och du måste vara Cornelius om jag inte tar fel? Cornelius nickade, gå och rengör ditt ansikte du ser alldeles förskräcklig ut, har du fått spö på vägen hit eller?
Vaktmästaren vände sig om öppnade dörren och gick ut.
”Det är nog bäst att jag ringer dina föräldrar, gå och tvätta dig nu så ringer under tiden. Cornelius gick ut från klassrummet och in på toaletterna men flämtade till när han såg att han gått in på fel toalett. En kvinna i nionde klass stod lutad över handfatet men tittade upp när hon fick syn på Cornelius. Cornelius backade bakåt några steg men kvinnan sprang fram och låste dörren. Hon puttade till Cornelius så att ha föll ner på golvet med en duns.
”Vart hade du tänkt gå då?
”U ut, stammade Cornelius.
”Inte fören jag har fått se din.
”Va vad menar du?
”Pitten fattar du väl!
”Ditt jävla äckel, skrek nästan Cornelius.
”Har du nåt emot det? sade hon glatt och lutade sig mot dörren, jag har en kniv på mig så det är best att du håller käft om du vill ha nåt att kunna pissa med i framtiden så fram med den nu och låt Sara göra det bekvämt för dig en stund och om du är lydig så kanske jag tillock med låter dig knulla mig som du vill.
Cornelius kände hur han började svettas.
-Vad skulle han ta sig till, om han bara knäppte upp byxan så skulle det va över. Cornelius knäppte upp byxorna och Stina hoppade på honom och började tafsa med sin vänstra hand under hanns kallsånger medan hon med sin högra hand drog av sig sina byxor.
Plötsligt öppnades en av toalett dörrarna och Sara trillade av honom.
Cornelius ställde sig upp drog på sig byxorna och sprang bort till dörren.
”Om du skvallrar så dödar jag dig, ropade Sara efter
Cornelius som vred om låset, öppnade dörren och stängde den med en smäll.
”Vad va det där om, sade en i Cornelius klass.
”De det var Sara som försökte.
”Hann det bli nåt? avbröt han honom.
”Nej, har ni rast nu eller? Sade han flåsande.
”Ja det har vi, och förresten, jag skulle hälsa från vikarien att dina föräldrar kommer snart.
Va det Sara som gjorde det där på dig? han menade såren i ansiktet, Cornelius tänkte efter en stund på vad han skulle säga men svarade.
”Ja det var de, och gick in på pojktoaletten.
När Cornelius kom ut igen stod vikarien utanför och väntade på honom och bredvid henne stod Sara, men Cornelius klasskamrat hade gått därifrån.
”Du har uppfört dig mycket illa Cornelius! Sade vikarien. Cornelius tittade på vikarien med ett stort frågetäcken i pannan.
”Va vad menar du?
”Sara säger att du försökte dra av hennes byxor och samtidigt så hotade du henne med den här kniven! Hon höll i en röd liten fickkniv.
”Det är en lögn, hon går ju för sjutton i nian, du tror väl inte på henne eller!
”Varför skulle jag inte göra det, hon är bara två år äldre en dig så det väll har betydelse.
Jag ska prata med dina föräldrar när dom kommer.
Cornelius sparkade till Sara på smalbenet och sprang ut ur skolan men på väg ut krockade han med sin mamma, Måna.
”Cornelius, vad har hänt, sade hon och tog tag i honom, varför kom du och Ville inte hem igår som planerat?
”Om jag skulle berätta det så skulle du tro att jag har blivit knäpp, sade Cornelius med en klump i halsen.
”Och jag vill inte att du ska tro det, Måna kramade om Cornelius och pussade honom på kinden.
”Ni har väll inte blivit överfallna? Men innan Cornelius han svara kom vikarien fram till dom.
”Hej, sade hon.
Det är jag som är Ulla Cornelius vikarie, hon sträckte fram handen till Måna.
Det är ni som är, Måna va.
”Ja, är Janne sjuk eller?
”Han är sjukskriven, lider av stress och kommer att vara borta ett tag. Här är din väska förresten, sade vikarien och lämnade över Villes ryggsäck.
”Är inte det där Villes väska, sade Måna när dom satt i bilen på väg hem. Cornelius hade suttit och tittat ut genom fönstret hela tiden men kastade en snabb blick på väskan och mumlade något i stil med ja.
”Men vart är Ville då?
”I, i skogen.
”Vad har hänt har han skadat sig, jag lovar att inte tro att du inte blivit knäpp men om du inte berättar så blir jag tvungen att ringa polisen, sade hon och suckade.
”Okej, sade Cornelius och tog ett djupt andetag.
”Det började med att jag hittade några svampar vid ett träd. Ville fick syn på en liten text på trädstammen. Han tog upp ett förstoringsglas för att kunna se vad det stod.
”Och, vad hände sen, blev du nedslagen, och Ville kidnappad eller?
”Nej, trädet började leva. Måna lade sin hand på Cornelius panna och tittade oroligt på honom.
”Nej, vi får nog åka till sjukhuset med dig.
”Jag har inte blivit knäpp, det är sant, trädet flyttade på sig och vad som hände sedan mins jag inte! Måna vände bilen och var nära på att krocka med en annan bil men klarade sig. Hon svängde av åt höger när hon kom till en korsning och sedan körde hon med rasande fart längst motorvägen.
Måna körde in längst kanten på trottoaren, polisen som hade följt efter dom stannade bakom deras bil och klev av motorcykeln. Han gick fram till bilens vänster sida och knackade på rutan, kan jag få se körkort och legitimation tack, och sedan vill jag att ni kliver ur bilen. Måna stoppade handen i fickan och plockade upp sin plånbok. Hon plockade ut körkortet, sedan visade hon det för polisen, öppnade dörren och klev ut ur bilen.
”Är det er son som sitter där? sade han efter att ha tittat på körkortet.
”Ja, det är det, är nåt på tok?
”Ni körde alldeles för fort, ni kan riskera att bli av med det här. Polisen tog upp en telefon liknande sak och sade, hör ni mej, kom?
”Vi hör dig, kom.
”Jag behöver transport det räcker med en polisbil, kör längst D tretti i riktning mot
Åble simhall, kom.
”Uppfattat, kom. Polisen stoppade tillbaka den telefonliknande saken i bältet och tog fram några papper, han gick bort till bilens bakre del och kollade på registreringsnumret samtidigt som han skrev av det. Cornelius öppnade dörren och klev ut ur bilen tvekade lite men grep tag i Villes skolväska och hoppade över ett staket som löpte längst trottoaren, han började springa men blev förföljd av polisen. Måna stod och stirrade efter dom men klev sedan in i bilen och körde där ifrån.
”Stanna, jag vill dig inget ont! Efter några sekunder fick polisen tag i Villes väska och drog Cornelius i backen, han satte sig ned och lyfte upp honom på fötter.
”Oj så du ser ut, har du råkat ut för misshandel, Cornelius stod bara tyst och stirrade ut i tomma intet, även om han hörde vad polisen sade var han alldeles för omtumlad för att svara. Tankarna gick runt i huvudet på Cornelius men efter några minuter började polisen tappa tålamodet, han tog fram den telefon liknande saken och bad om att ambulansen skulle komma. En timme senare låg Cornelius på ett sjukhus i stan, han hade fått plåster på dom värsta såren i ansiktet, och efter några veckor blev helt frisk.
Cornelius hade blivit inskriven på ett barnhem efter som att pappan inte hade ork att försörja tre barn ensam. Måna fick två års fängelse för fortkörning och att ha krockat med en bil så att fören dog. Det regnade, Cornelius satt vid matbordet i stora salen och år tillsammans med femton andra barn i sin egen ålder, det var högt i tak och på golvet hade man spikat fast en grå plastmatta. Bordet dom satt vid var dukat med mat som man skulle kunna kalla för lyx jämfört med Cornelius förra skolas bambamat. Cornelius hade blivit särskilt förtjust i en utav flickorna, men enda gången dom kunde träffas var på rasterna och enstaka gånger i korridoren. Huset hade tre våningar. En våning där dom undervisade barnen i matte och svenska, och på den andra våningen sov pojkarna, och på den översta sov flickorna. Men det fanns även rum i huset där dom fick göra annat en sova och arbeta, dom hade till exempel ett rum där det fanns biljardbord och pingisbord. På torsdagar, måndagar och tisdagar var dom tvungna att arbeta på åkrarna vilket gjorde att bondarna på gården slapp arbeta den dagen, om man inte gjorde som dom ville blev man piskad, tjejerna fick sticka och sy, och den som var flitigast blev kapten över gruppen, en gång var tredje månad skulle det komma någon som skulle köpa pojken eller flickan, men endast den som var flitig nog fick komma därifrån. Runt huset och åkrarna hade man låtit sätta upp ett taggtrådsstaket av enda skälet till att ingen utav pojkarna eller flickorna skulle rymma från barnhemmet, fredagarna och lördagarna var de dagar då dom inte behövde göra någonting och på söndagar brukade dom göra en utflykt tillsammans. Alla var tvungna att gå i samma kläder, så att personalen visste vilka barn som var deras. Flickor hade en svart kjol och vit skjorta, medans pojkarna var tvungna att ha på sig en svart kostym vit skjorta och strama byxor, runt halsen hade dom ett vitt läderband, och på det hade man skrivit deras namn och adressen till barnhemmet. Efter arbetet skulle dom duscha och det gjorde man utomhus, barnen fick tvålade in sig skälva och personalen duschade av dom med hjälp av en vattenslang. Det var fredag, och när alla hade ätit färdigt fick dom göra vad dom ville, Cornelius gick upp för trappan som ledde till pojkarnas sovrum, han öppnade en dörr och gick in, två utav dom barn som Cornelius brukade var mest med satt och spelade kort vid ett bord längst in i rummet. Cornelius gick fram till dom.
”Får man vara med?
”Ja visst, Cornelius satte sig ner vid en stol, du får vara med nästa omgång.
När morgonen grydde och alla barnen hade vaknat öppnade en i personalen dörren och gav order att alla skulle ta på sig sina kläder, det var måndag och vårsolen sken som inledning för en ny jobbig period på åkern.
Snön höll på att smälta och om två eller tre månader skulle dom kunna fortsätta arbeta, personalen gick fram till Cornelius som höll på med att ta på sig sina kläder. Han tog tag honom i hakan och klämde åt så hårt att han fick ont.
”Vad är dom tio budorden?
”Du sk skall icke stjäla.
”Fel, ta dom i ordning nästa gång! Sade han och puttade till Cornelius så att han föll till marken, sedan gick han bort till pojken som sov bredvid.
”Nå.
”Du skall icke ha några andra gudar vid sidan av mig.
Du skall icke missbruka herrens, din guds namn.
”Och?
”Ty herren skall låta.. Pojken vred på sig och tittade på Cornelius som nu hade kommit upp på fötter.
”Du skall icke missbruka herrens, din guds namn, ty herren skall låta den bli ostraffad, som missbrukar hanns namn, sade han och drämde till ett slag i ansiktet på pojken, sedan gick han bort till den andra pojken och tittade på honom med en blick som skulle kunna få vilken unge som hälst att pissa på sig.
”Tänk på vilodagen, så du helgar den.
Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
”Du skall icke dräpa, du skall icke begå äktenskapsbrått, du skall icke stjäla, och du..
”Du skall icke ha begärelse till din nästas hus, sade Cornelius.
Personalen gick fram till Cornelius och tog tag i hanns hår och lyfte upp honom så att han började skrika högt.
”Du har en vacker röst pojk, låt oss då skära av pitten på dig så att den varar för alltid.
”Detta var bara dom nio budorden, i morgon vill jag höra alla! Skrek han och gick bort till dörren.
Ett halvår senare gjorde Cornelius upp en plan med två andra barn, Leonard som kallades Leo och Krister, som gick ut på att rymma från barnhemmet. Dom skulle vänta till kvällen straks innan läggdags.

Nu var det alldeles mörkt ute och dom hade tagit sig ut ur huset genom att sätta sig på fönsterkarmen och hasa sig ner från stuprännan sedan smög dom sig genom åkern och fram till taggtrådsstaketet.
”Tänk om man får sötar när man tar på staketet, konstaterade Krister.
”Ingen har sagt att vi behöver rymma, så om ni är för fega så kan ni lika gärna gå tillbaka till barnhemmet och få er en omgång pisk, sade Cornelius och tog tag i staketet med ena handen.
Där ser ni, det är ju helt ofarligt förutom alla taggarna. Cornelius började klättra upp för staketet som sträckte sig två meter upp och efter några minuter var han utanför barnhemmets gränser, han rev sig på både ben och armar och han började blöda på handen men detta ignorerade han efter som nu var han fri. Det tog ungefär en två minuter för Krister att klättra över staketet men när Leo började klättra hade redan dom på barnhemmet upptäckt att dom var borta för långt borta på åkern sprang det en personal, han höll i ett koppel och några meter framför honom sprang det en hund. I andra handen höll han ett gevär som han för några väckor sedan använt för att skuta ner djur som skulle slaktas.
Leo började klättra fortare men föll till marken för den smärta han fick i handen när han råkade ta på en utav taggarn var för stor för honom.
Krister och Cornelius stannade kvar ett ögonblick för att se om Leo skulle försöka ta sig upp igen men när personalen började närma sig tog dom till flykten. Efter som dom hade så strama byxor gick det lite långsammare att springa men dom han precis hoppa ner i ett dike när personalen hade kommit fram till staketet. Dom kunde höra Leos gnäll och enstaka snyftningar men plötsligt hördes en smäll och allt blev tyst förutom hundens skall och personalens onda skrockande.
”De ni! Skrek han, hur har ni tänkt klara er i stan när myndigheten får reda på att ni har dödat den här odågan till människa?
”D du är ju helt sjuk i huvudet! Skrek Krister och ställde sig upp, han darrade av raseri och var nära på att springa fram till staketet och klättra över på nytt men Cornelius drog ner honom till marken.
”Det kan vara en fälla, tänk om han inte dödade honom på riktigt.
”Vad viskar ni om mina gossar, har ni roligt där i diket kom fram bara, en död om dagen gör en glad i magen som man brukar säga så ni har inget att vara rädda för, men nu vill jag ha lite skoj och om ni är lydiga kan jag låta er bli kaptener.
”Han har säkert druckit, konstaterade Cornelius, ställde sig upp och tittade åt gubbens håll.
”Vad ska du göra?
”Jag har god lust att döda honom, sade Cornelius. Men efter som att han står på andra sidan staketet och är dessutom beväpnad och hundra gånger så starkare en mig så är det omöjligt om vi inte på något sett kan få honom att släppa vapnet så att du eller jag kan skjuta honom. Cornelius tvekade lite men gick fram till staketet.
”Ha! Sade gubben och log brett, har du kommit hit för att ha lite skoj?
”Precis, sade Cornelius och nickade medan svetten rann i pannan på honom. Men bara om du släpper ditt gevär och kommer över hit. Gubben släppte geväret tog tag i staketet och började klättra. Cornelius gjorde ett täcken åt Krister att han skulle komma fram.
”Klättra över på andra sidan, men akta dig för taggarna, gå bort en bit så uppehåller jag gubben. Krister sprang bort en bit och började klättra med en väldig fart och efter några minuter var han innanför barnhemmets gränser igen och nu hade också gubben kommit över på den andra sidan.
”Vänd dig om pojk så ska vi ha lite skoj, skrek han samtidigt som han började knäppa upp sina byxor. Krister plockade upp geväret men då började hunden skälla, Krister tog tag i dess koppel drog hunden till sig och smällde till den med gevärskolven, sedan laddade han geväret med darrande fingrar. Det tog Krister ungefär en minut att ladda geväret och nu hade gubben puttat till Cornelius så att han låg på marken. Gubben tog tag i hanns byxor och började dra i dom så hårt att dom nästan gick sönder. Krister försökte sikta med geväret så gått han kunde, men hanns händer darrade så mycket att han inte kunde hålla uppe geväret.
”Skjut! Skrek Cornelius. Krister lade fingret på avfyrings knappen och tryckte till men det enda som hända var att det klickade till.
”Det funkar inte! Cornelius försökte förtvivlat putta bort gubben men hanns grepp gjorde saken omöjlig.
”S se efter om du kan hitta några pa patroner! Krister tittade sig omkring men inte en enda patron var inom synhåll.
”Jag har en bättre idé. Du din perversa gubbjävel sluta upp med det där annars skjuter jag skallen av dig! Gubben reste sig upp men höll ner Cornelius på marken genom att trycka sin fot mot hanns rygg.
”Vill inte du också komma hit och ha lite skoj? sade gubben och log brett.
”Ta på dig dina byxor och dra om du vill ha något huvud kvar! Detta verkade få gubben att kvickna till, han drog snabbt på sig sina byxor kastade en blick på Cornelius men började sedan vanka bort därifrån.
”Ska jag hämta hjälp eller vill du fortfarande rymma. Cornelius ställde sig upp med skakande ben.
”Vi kom ju hit för att rymma, och nu har vi blivit av med gubben så nu är det väll bara för oss att sticka.
”Vad ska vi göra med Leo och hunden jag menar, vi kan ju inte låta dom ligga kvar här. Kom över hit. Strunt i Leo och hunden men ta med dig geväret.
”Då får du bära det. Krister puttade in geväret under staketet och Cornelius tog emot det på andra sidan, sedan började han klättra upp för staketet och efter en stund stod han på andra sidan..
”Vart ska vi gå? Frågade Cornelius.
”Är det inte du som bestämmer.
”I så fall får du ta över befälet.
”Vi kan gå bort till motorvägen och se om vi inte kan få skjuts men först måste vi få av dom här, sade Krister och började slita i läderbandet.
Och efter flera minuter slitande fick dom av banden.
”Vi får nog börja gå om vi inte vill bli upptäcka, sade Krister och kastade en snabb blick mot Leo, suckade och torkade bort en tår från ögat.
”Hur har du tänkt att vi ska gå.
”Vi får hålla oss en bit från staketet men om vi kommer över på västra sidan så är vi framme vid motorvägen.
Cornelius släppte geväret framför Kristers fötter och sedan började dom gå längst staketet men gjorde allt för att dom skulle synas så lite som möjligt. Cornelius kände hur det började värka i kroppen för det han hade blivit utsett för, han hade fått stora blåmärken i rumpan och några få på vaderna och blodiga sår på knäna.
Han hade dessutom blivit alldeles öm i axlarna och nacken, och han hade fått skrapsår i ansiktet och hanns klädnad var alldeles trasig och sönderriven.
- Hur kunde det finnas sådana vidriga gubbar, tänkte Cornelius, dom hade kommit fram till barnhemmets ingång och gick nu mottsatta riktning så att dom skulle kunna komma ut på motorvägen.
Bilarna körde med jämna mellanrum i olika riktningar.
”Hur ska vi få någon bil att stanna?
”Ta av dig kavajen, det kan kanske vara svårt för förarna att se oss om vi har svarta kläder på oss. Krister och Cornelius tog av sig kavajen och släppte den på marken.
”Gå ut en bit på vägen och sträck ut tummen så här, sade Krister och Visade Cornelius.
En bit bortomvägen kom det en bil och när den passerade Krister körde han i längst vägen och stannade. Föraren vevade ner rutan och sträckte ut sitt huvud.
De var en gammal kvinna och i handen höll hon en sigaarr.
”Vart ska ni då pojkar? Frågade hon och hostade till.
”Vi kan åka dit ni ska mrs.
”Hoppa in.
Krister öppnade bildörren och hoppade in i baksätet och Cornelius satte sig bredvid honom.
”Vill ni inte sitta fram? frågade kvinnan innan hon satte igång bilen.
”Nej tack, svarade Krister. Vi sitter bra här. Kvinnan startade bilen och körde ut med vägen.
”Hur kommer det sig att ni är ute så här sent, klockan är ju nära tio.
Hon vred om knappen på radion så att den skulle sätta igång och spela musik.
”Vi har bråkat med föräldrarna och tänker rymma.
”Okej, vad har ni råkat ut för då?
”jag har halkat, sade Cornelius med en darrande röst.
Två timmar senare körde kvinnan in i ett garage och parkerade bilen, hon gick ut och öppnade dörren till baksätet.
”Då var vi framme, sade hon. Cornelius och Krister hoppade ut ur bilen och när hon frågade om dom ville stanna över natten, tackade dom ja och följde med henne in i huset.
Cornelius fick plåster på knäna, men han tog aldrig av sig helt när hon plåstrade om honom.
När Cornelius skulle lägga sig och sova i Kvinnans soffa,
som fanns i hennes gästrum som var rikligt möblerat med ett bord med glasskiva på
och äkta trägolv och en krisstallkrona och annat som brukar finnas hos rika familjer, märkte hon dom blåmärken som han hade fått på vaderna och det röda märke som blev när gubben tryckte sin fot mot hans rygg, sade hon.
”Det ser ju precis ut som om du har blivit misshandlad, har du det?
”Nej, svarade Cornelius och tittade ner på sina fötter.
”Det hände när vi lekte krig med varandra, ljög Krister.
”Okej, sov nu så väcker jag er i morgon, sade hon och gick in till sitt sovrum där hon tog av sig sina kläder och lade sig i sängen.
När klockan slog midnatt, vaknade kvinnan av att hon fått en så konstig dröm. Hon drömde om att hon hade samlag med ett utav barnen och när hon försökte tänka bort den tanken gick det inte. Hon reste på sig och gick in på badrummet där hon öppnade ett av skopen där hon förvarade sin medicin, hon hade en hel burk Viagra som hon hade för att
få ett bättre ligg, med manen som hon varit gift med innan hon gjorde slut och hade aldrig fått göra det igen efter det
men nu hade hon chansen hur pedofiliskt det en var men hon var Alldeles för kåt för att kunna tänka på det. Hon hade också en hel burk med sömntabletter.
- Undra om jag inte skulle söva ner dom innan och ge dom Viagra.
När morgonen grydde vaknade Krister och kände hur ont i huvudet han hade.
- Vart är jag, tänkte Krister som nu låg i en säng och inte i en madrass på golvet.
Bredvid honom låg det en femtiårig kvinna och hans kallsånger låg på golvet.
”Vad i helvete! Skrek han och började putta på kvinnan men hon vaknade inte och hennes kropp var alldeles iskall och under hennes huvud låg det ett tjockt lager av blod som hade
kladdats av sig på hanns kropp, i handen höll hon en pistol.
Krister reste sig hastigt upp men tog pistolen ifrån henne.
Han tog på sig kallsångerna och sedan sprang han ut från rummet till Cornelius som fortfarande låg och sov i soffan.
Då passade Krister på att ta på sig sina kläder sedan stoppade han pistolen i byxan och täckte för med tröjan så att den inte skulle synas.
”Cornelius vakna!
”Vad är det, sade Cornelius och tittade med trötta ögon på Krister, ett ögonblick tyckte Krister att Cornelius såg helt drogad ut men detta ignorerade han.
”Ta på dig kläderna, sen börjar vi sno vad vi kan komma över, kvinnan e död.









KAPITEL 2 Alka Niro.

Ville föll och föll men plötsligt så plumsade han i något vått. Han reste sig upp med en viss smärta i armen. Han var blöt över hela kroppen, förmodligen stod han i en damm efter som när han reste på sig hade han vatten enda upp till knäna.
Ville började vada fram genom dammen med ett bultande hjärta, han ramlade flera gånger för den plats han var på va inte mer upplyst en än kylig vinter natt då månen lyste svagt. Vattnet rann från Villes blöta kläder när han till slut kunde kravla sig upp på land.
Han var omgiven av stora träd och en enbärsbuske som stod ungefär fem meter bort.
Ville tittade bort mot busken och fick så att den röde sig. Han gick bort till busken och fick se mager liten figur. Ville tvekade lite men när han såg att den lilla varelsen inte brydde sig om honom lutade han sig över busken för att kunna ta sig en närmare titt. Det var en dvärg som hade ett knubbigt ansikte och pytte små ögon, han var inte så stark och han var ungefär ett huvud kortare en Ville. Han var klädd i gröna trasor och på hjässan hade han en luva. I handen höll han en korg full med enbär och på höger sidan stod det en lykta som lyste svagt. Dvärgen tittade in i enbärsbusken men efter bara några minuter hoppade han till av att en vatten droppe från Villes hår föll ner på honom. Han tittade upp på Ville och gav ifrån sig ett litet pip.
Dvärgen greppade tag i lyktan och backade bakåt några steg medan han höll blicken på Ville.
”Ursäkta mig men vart är det här för ett ställe? Ville hade inte väntat sig något svar men så såg han att dvärgen plötsligt pustade ut av en viss lättnad och tittade på honom med en förbryllad min.
”Så du är inte, sade dvärgen och log med hela ansiktet, här ifrån?
”Nej, sade Ville.
”Vart kommer du ifrån? Ville tänkte efter lite för han kunde ju inte säga att han kom ifrån en annan värld men så bestämde han sig för att säga
”Jag kommer från människo byn.
”Vad gör du här ute då?
”Jag letar efter min lille bror.
”Aha, Dvärgen tittade bakom sig, följ mig. Ville gick efter dvärgen som gick in bland träden.
Eter att dom gått en bra bit kunde Ville skymta ett litet hus bakom några björkar.
Bredvid huset låg en liten sjö, huset var byggt utav gråstens block som det växte mossa på och dörren till huset såg ut att vara gjord av furu.
På taket satt det fast en urholkad stubbe.
Dvärgen och Ville gick in i huset, det var lågt i tak och längst in i rummet stod en kamin som det brann en sprakande eld i. Över elden hängde en kittel men det som Ville fört lade märke till var att det satt en person bredvid kaminen, han var long och hade en toppig hatt
”Nu är jag här.
”Har du med dig bären som jag bad dig om? sade manen med den toppigga hatten när han vände sig om.
”Ja det har jag, var så god. Han tog emot korgen och hällde bären i kitteln. Efter en liten stund bildades en tjock röd färgad rök över kitteln som kom en till att fälla tårar.
Manen med den toppiga hatten böjde sig över kitteln och fyllde en flaska med dess innehåll. Efter en kort stund hade han fyllt flera flaskor som han ställde upp på en hylla bredvid kaminen.
När röken hade försvunnit upp genom den urholkade stubben sade manen med den toppiga hatten som nu hade lagt märke till Ville.
”Vad är det där?
”En människa, svarade dvärgen.
”Jag ser det, hur fick du tag på honom?
”Det var han som hittade mig sir Alfredius.
”Men människorna är ju utrotade för länge sen! Alfredius tog tag i Villes arm och drog honom mot sig. Hur i hela fridens namn kan det finnas en enda människa kvar på denna planet så som jag har plundrat och dödat med mina manar, svara mig ditt vidriga lilla kryp!
”Ja jag vet inte sir. Alfredius ruskade om Ville och slängde honom bakåt med en våldsam kraft
som fick honom att tappa medvetandet.
”Nu kan han ju verkligen inte tala om för dig hur det, men Alfredius avbröt honom.
”Se efter om han lever, sedan tar du med honom ut och dumpar honom någon stans. Jag har andra planer för honom så se till att du dumpar honom på ett bra ställe, om han är död så spelar det ingen roll vart du dumpar honom!
När Ville vaknade kände han hur det värkte i hela kroppen, också höra han ljudet av en sprakande eld och hur två personer pratade med varandra.
”Jag är säker på att det är en människa, vad annars kan det va?
”Vet inte en alf kanske.
”Är du dum eller, han är ju inte ens lik en alf, se på hans öron till exempel.
Ville tittade sig omkring först åt höger och sedan åt vänster. På höger sidan kunde han se den sprakande elden och på vardera sidan om den satt det två dvärgar. En av dom såg smal och klen ut och på något vis tyckte Ville att han verkade bekant, som om han hade sett honom förut.
Den andra var muskulös och hade en krokig näsa.
Till vänster kunde Ville se en bäck som rann. Dom befann sig i ett skogs område med träd som sträckte sig högt upp, och träd kronorna gjorde så att himmelen inte syntes. Ville låg på ett djur skinn och hade en filt på sig. Det var mörkt ute men eldens gyllene lågor gjorde platsen mer upplyst en vad månen kunde åstadkomma. Ville reste på sig och drog filten åt sidan, tvekade lite men gick sedan bort till de båda dvärgarna och satte sig framför elden. Den muskulösa dvärgen vände blicken från sin vän och tittade på Ville.
”Hej, sade dvärgen, mitt namn är Trynkel Bolvind och han där borta är min gode vän.
”Gårdan, vi är bröder, Gårdan sträckte fram sin hand till Ville som sedan tog emot den, Vi hittade dig för några dagar sedan. Du låg medvetslös i skogen och hade sår över hela kroppen och om inte vi hade hittat dig så hade du förmodligen varit död nu, vem du nu är.
”Jag heter Ville om jag minns rätt och kommer från... Människobyn.
”Så du är alltså en människa, sade Gårdan.
”I vilket fall som helst står du i skuld till oss för att vi har räddat ditt liv, sade Trynkel.
”Och vad vi vill att du ska göra för oss, fortsatte Gårdan, är att tala om för oss vart den där människobyn ligger.
Du vet väll vem Alfredius är, eller?
”Ja tror det, sade Ville kort.
”Alfredius är en mycket ondsint man, han har makt nog att förgöra hela vår planet.
”Varför vill ni veta vart den där människobyn ligger? Sade Ville och tittade på Gårdan med ett oförstående uttryck i ansiktet.
”Om du inte talar om för oss vart den ligger så kommer Alfredius att krossa byn och förhäxa eller döda alla byborna.
”Men det finns en liten schas att vi kan rädda dem, sade Trynkel, Gårdan gnuggade sina händer mot varandra.
”Liten chans säger du. Om du hade känt Alfredius så hade du vetat hur lätt han spårar upp människor och stoppar upp dom med sina bara händer.
Jag har skälv sett på när han gör det. Gårdan fingrade på sin dolk som han hade i bältet
och drog sakta upp den.
”Vad tar det åt dig Gårdan, stoppa genast till baka dolken! Gårdan vände sin blick mot
Trynkel och log ett ondskefulla leendet.
”Död åt alla människor! sade han och reste sig upp, men innan han hann göra något hade Trynkel hoppat över honom. Dom brottades en lång stund men till sist fick Trynkel
Gårdan i ett så fast grepp så att han inte kunde röra sig. Sedan slog han till Gårdan med ett så kraftigt slag att han svimma.
Trynkel reste på sig och plockade fram ett rep som han band fast Gårdan med.
”Så där ja, sade Trynkel.
”Vad hände med Gårdan? Sade Ville med en viss rädsla i rösten.
”Det är lite svårt att förklara, jag kan berätta en annan gång, sov nu vi har en long dag framför oss i morgon.
Ville gick bort till det Djur skinn som han tidigare hade legat på. Han tittade ner på sig skälv och fann att det enda klädes plagg han hade på sig var sina underkläder. Ville tittade åt alla håll med hopp om att hitta sina kläder men i stället så hittade han ett tyg bylte bredvid bädden. Ville öppnade tyg byltet som innehöll en ren skjorta och ett par byxor. Ville lade ner kläderna i tyg byltet och lade sig på Djur skinnet, sedan föll han i en orolig sömn.
När morgonen grydde vaknade Ville av att Trynkel ruskade på honom. Han satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Vad är det?
”Gårdan har rymt, vi måste ge oss i väg nu om vi ska hinna i kapp honom. Ville reste på sig och drog på sig dom kläder som låg i tyg byltet samtidigt som Trynkel plockade upp djur skinnet och filten. Han packade ner dom i en väska som han hade hängandes över axeln.
”Åt vilket håll gick han?
”Vet inte, men det skulle inte förvåna mig om han gick i samma riktning som vi kom ifrån,
Trynkel pekade bort mot bäcken som fortsatte i en bra bit upp. Vid slutet av den här bäcken ligger ett litet hus och bredvid huset finns en sjö. Det var där vi hittade dig.
Ville och Trynkel började gå längst bäcken. Marken var både stenig och sumpig men det visade sig att Trynkel hade rätt om att Gårdan hade tagit den här vägen för dom kunde utan några problem urskilja fotspår i den sumpiga marken. Så småningom förändrades landskapet och bäcken tog slut. Dom tittade sig omkring men Gårdan syntes inte till. Över allt växte det björkar förutom på ett ställe där det låg en liten sjö. Bredvid sjön kunde dem urskilja ett litet hus med platt tak. Dom gick fram till den lilla stugan och tittade in genom ett fönster, det såg övergivet ut. En strimma solljus lös in genom fönstret som avslöjade en rand av stoft.
”Vi går in, sade Trynkel. Dom gick bort till framsidan av huset. Trynkel tryckte ner handtaget, det klickade till och dörren gick sakta upp. Ville och Trynkel gick in i huset och lät dörren stå på glänt medans dom tittade sig omkring, det var lågt i tak och det knarrade i golvet när dom gick. Det hängde spindelnät i taket och väggarna var prydda med dammiga hyllor. En liten stund senare när dom sökt igenom huset gick Trynkel bort till dörren och stängde den bakom sig.
Han lutade sig på den och lade armarna i kors medans han tittade på Ville med en allvarlig blick.
”Nu är det dags för oss att byta några ord med varandra, sade Trynkel. Vi räddade dit liv och nu har du chansen att rädda andras. Bara du talar om för mig vart människobyn ligger.
”Det finns ingen människo by, det var bara som jag hittade på. Trynkel var just på väg att säga något men blev avbruten av att dörren öppnade sig bakom honom, Trynkel trillade baklänges och hamnade rakt i famnen på en gammal gumma med svarta kläder. Hennes gråa hår räckte enda till midjan och hennes ansikte var det fulaste man kunde tänka sig på en gammal gumma, hon hade gula krokiga tender och hennes läppar va torra. Hon föll baklänges med Trynkel tett inpå sig och när dom dunsade i marken gav den gamla gumman ifrån sig ett högt skrik av smärta. Trynkel reste sig klumpigt upp från den gamla gumman som nu låg alldeles stilla på marken. Han tittade på henne och när den gamla gumman inte visade något täcken på liv böjde Trynkel sig över henne för att se om hon hade något värdefullt. Hon hade en diamant ring på fingret och i fickan hade hon en påse. Trynkel öppnade påsen som innehöll ädelstenar i olika sorter, sedan stoppade han ner sakerna i sin ficka, och vände sin blick mot Ville.
”Kom hit. Ville gick tveksamt fram till Trynkel, Hjälp mig att bära bort den här haggan så ingen tror att det är vi som har dödat henne, men när Trynkel vände sig om var den gamla gumman borta, precis som om hon hade fått vingar och flugit sin väg.
”Glöm det där om människobyn och låt oss bli vänner igen, sade Trynkel efter en liten stund
och räckte fram sin hand till Ville som sedan tog emot den för att visa att han inte var fullt så arg på Trynkel längre. Sedan gick dom ut genom dörren.

En stund senare promenerade Trynkel och Ville längst en stig som skulle leda dom till en stad vid namn Alka Niro, älvornas stad. När stigen tog slut kunde dom se murar som sträckte sig högt upp och alldeles i närheten av porten till staden stod det en vakt klädda i sidens plagg. Han hade ett guldarmband på sig och hanns ögon glittrade i solljuset.
På ryggen hade han en pilbåge, som han genast osäkrade med en pil när han fick syn på Ville och Trynkel.
”Ett steg till och jag skjuter. Ni befinner er på privat mark! sade älvan, Trynkel lyfte upp sin hand och sade.
”Jag kommer av endast goda avsikter! Den här människo pojken behöver skydd och det enda stället som värkar lovande, enligt mig är denna vackra stad.
”Hur ska jag kunna veta att du inte är en Dvärg från Alfredius armé som har tagit med en pojke som är villig att spionera innan för våra portar.
”En sak ska du ha klart för dig och det är att jag hellre dör en att kärna den hale fan.
Älvan sänkte sin båge och tecknade åt dom att dom kunde komma fram.
Trynkel och Ville gick fram till älvan som log milt medan han öppnade den stora porten.
Han tittade på Ville en liten stund men vände sin blick mot Trynkel och sade, Kom tillbaka hit i morgon vid soluppgången så ska jag tala om för dig om han fick stanna, om inte så har jag honom med mig. Trynkel stoppade ner handen i fickan och plockade upp diamantringen som han hade snott från den gamla gumman. Sedan lämnade han över den till Ville som tog emot den, han tittade upp på Trynkel som bara log tillbaka och gick sin väg, in i skogen.
Älvan ledde in Ville i staden.
Dom gick längst en trappa som såg ut att vara gjord av marmor. Den fortsatte en bra bit upp i slingrande banor. Ville kunde se mängder av träd längst hela trappan, men det var något speciellt med dom här träden för bladen på dom glittrade som silver och på vissa träd glittrade dem som guld. När trappan tog slut kom dom fram till ett träd som var så stort att man skulle kunna mäta det med en skyskrapa, älvan tog tag i en utav trädet grenar och började tala på ett språk som bara älvor kunde förstå.
”Elvanir Dinará Lemnatér, alfen tog tag i Villes hand och plötsligt ljusnade att framför dom.
Efter bara några sekunder blev alltting som vanligt ingen men nu befann dom sig inuti trädet, en stor sal bredde ut sig framför dom och väggarna var prydda med tavlor. Högt uppe i taket kunde Ville se att det flög omkring eldflugor, det var dom som lös upp det mesta i rummet förutom alla facklor som man hade låtit sätta upp på ömse sidan om målningarna. När dom kom fram till salens ende, öppnade älvan en dörr på väster sidan, Ett sorl av röster och glas som kastades till marken när dom druckit färdigt det som Ville förstod var maltdryck, var det första han hörde när dom kom innan för dörren. Rummet var försett med bord och taburetter, och längst in i rummet hade man låtit bygga en scen. En halvnaken tjej med guld slingor och blåa ögon stod och dansade på scenen. Dom som satt närmast scenen tittade som förtrollat på den halvnakna kvinnan men dom som satt en bit ifrån pratade oavbrutet med varandra. Allihop såg ut att vara älvor, men kvinnan som dansade va på något vis olik dom andra, för hennes öron var inte riktigt lika spetsiga som en älvas och hon hade inget armband på handleden som alla andra älvor hade på sig.
”Är du hungrig? frågade älvan och vände sig mot Ville, Ville tittade upp på älvan och sade.
”Om sanningen ska fram så har jag inte ätit något på hela dan.
”Gå och sätt dig vid något ledigt bord så kommer jag snart igen, med dessa orden försvann han i folkmassan och lämnade Ville ensam för ett ögonblick. Ville tittade sig omkring men ingen stans kunde han hitta något ledigt bord, en stund senare hittade han två lediga taburetter vid ett bord där det satt fyra andra älvor vid. Ville hoppade upp på taburetten. Efter det att han suttit sig till rätta tittade älvan som satt bredvid på honom med en blick som inte visade något mer en irritation. Även denna alf, likt som många andra alfer var blond men han hade svarta ögon och en mörkare hy.
”Är inte du en människa? sade älvan medan han tittade på Ville.
”Stör det dig? älvan vände sig om mot en annan älva som nästan såg nykter ut.
Han var kraftigt byggd och hade en spetsig underkäke, sade han och lade sina händer på älvans axlar.
”Nej då, det är bara det att jag inte tycker att han ska vara här.
”Och vad är det som får dig att tycka det, mr?
”Gabi, och ta bort dina händer från mina axlar vem är du skälv om jag får fråga?
”Napol i egen hög person, sade han och log brett.
”Napol vad i hela fridens namn gör du här?
”Jag såg den här människan med portvakten, vet du vart han är? Sade Napol.
”Här är jag, sade portvakten som nu dök upp bakom dom. Är det inte du som är Napol?
”Jodå, och du vet väll att varje gång som det kommer en människa hit, ska du gå raka vägen till mitt arbetsrum. Följ med mig nu så ska vi reda ut det här, Napol, Ville och portvakten lämnade Gabi och hanns anhang i fred och gick ut ur den dörr som ledde dom till salen som portvakten och Ville först hade gått igenom när dom kom in i palatset. Napol öppnade en annan dörr som ledde dom till Napols arbetsrum. Rummet var inte så stort men det var högt i tak och i mitten av rummet fanns det ett bord och tre stolar. Napol gjorde ett täcken åt dom att dom skulle sätta sig ner.
”Det är ytterst ovanligt att människor kommer hit av fri vilja, sade Napol och suckade. Och om sanningen ska fram så är du en av dom yngsta människorna som finns här i landet eller ska jag kanske säga världen.
Vem var det som förde dig till denna stad? Napol knäppte med fingrarna och en betjänt kom fram till honom. Ge den här pojken något som friskar upp hanns minne.
”Ska ske sir, sade betjänten och gick ut ur rummet. Efter några minuter kom han tillbaka igen med en bricka i handen, på brickan stod det en flaska och tre glas. Betjänten ställde brickan på bordet öppnade flaskan och fyllde glasen med dess innehåll, sedan gick han och ställde sig bredvid dörren.
”Ta ett glas och drick, berätta sedan hur du kom hit. Ville lyfte upp glaset, och började försiktigt smutta på innehållet.
”Du behöver inte berätta för oss om du inte vill, men det vore mycket trevligt om du talade om för oss så vi inte behöver ta till med våld. Ville Tittade på Napol medan han ställde tillbaka glaset på bordet harklade sig och sade.
”En dvärg visade vägen hit. Han påstår att han räddade mitt liv men jag vet inte vad jag ska tro nu för tiden.
”Vad hette dvärgen?
”Trynkel Bolvind om jag minns rätt. Och det enda minne jag har kvar av honom är den här diamantringen, sade Ville och stoppade ner handen i fickan, men då upptäckte han att den var tom.
Gabi tittade på ringen. Han satte på sig den och fann att den passade rett så bra på hanns finger. Han hade gått in i ett rum där älvorna roade sig med flickorna. Han satt på sängkanten men reste sig hastigt upp när han hörde ljudet av fotsteg närma sig rummet. Gabi gick bort till en garderob och ställde sig i den, men han lät garderobsdörren stå på glänt. Han kunde precis urskilja sängen, en kvinna som inte kunde vara äldre en han skälv lade sig ner på den och en stund senare kom det en älva in i rummet. Han lade sig med bena isär över flickan samtidigt som han ivrigt drog av hennes trosor. Gabi kände plötsligt hur det började värka i fingret som ringen satt på. Han drog upp en dolk som han hade i bältet och började försiktigt öppna garderobsdörren. Sedan hörde han en mörk röst som sade.
”Döda dom! Älvan kände svetten rinna i pannan, han hade aldrig dödat någon förut men nu kändes det som om någon hade tagit över hanns kropp. Gabi hoppade upp på sängen och körde upp kniven i älvans mage samtidigt som han höll för flickans mun för att hon inte skulle skrika. Alfen trillade ner på golvet medan blodet från hanns kropp kladdade av sig på lakanen. Sedan knäppte Gabi upp sina byxor och lade sig över flickan. Efter en stund drog han sin dolk över flickans halls så det blev ett djupt jack i den. Gabi hoppade ner på golvet, samtidigt som han drog på sig byxorna. Han tittade på dolken som han höll i sin hand, det rann blod från den som gjorde en liten pöl på golvet. Gabi släppte kniven så att den föll med en duns på golvet, sparkade till den lite lett så att den åkte in under sängen, sedan drog han av sig ringen och tittade på den med en hatfull blick och slängde han den till marken. Gabi gick bort till Älvan som låg halvdöd på marken. Han lade sin fot på hanns halls och tryckte till, sedan var han död. Gabi tog tag i alfens fötter och drog iväg honom till garderoben. Han lyfte upp honom och försökte undvika få blod på kläderna samtidigt som han placerade honom i sittande ställning i garderoben, samma sak gjorde han med flickan, sedan stängde han dörrarna.

Alfredius skrek av ilska och bad en av sina kärnare komma fram till honom. Han tog tag i hanns halls och pressade sina naglar mot hanns hud, ilskan steg i honom men att döda folk och andra obetydliga varelser fick honom att känna sig lugnare, han pressade sina naglar så hårt i kärnarens halls att blodet började rinna från honom, hanns plan hade nästan lyckats. Dvärgen hade tagit hanns ring och gett den till människobarnet, han hade fått kontrollen över en annan som hade snott ringen från människan men nu syntes bara ett hor rum i spå kulan med en blodig säng men plötsligt såg han någon som kom in i rummet, han släppte taget om kärnarens hals som genast föll till golvet, han sprattlade till lite gran men Alfredius sparkade till honom på sidan så att han knäckte revbenen.
Det var en flicka inte helt olik den andra flickan som han hade dödat med hjälp av älvan. Han hatade människor och han hade med hjälp av sina trognaste utplånat och stoppat upp dom, allihop, trodde han. Men nu verkade det som om hela Alka Niro var fullt med människo flickor.
Flickan stod och tittade förskräckt på sängen. En stund senare kom en alf in i rummet, han var halvvägs av med kläderna men när han fick syn på vad flickan tittade på drog han snabbt på sig byxorna och tröjan. Han kunde se en rand av blod som slutade alldeles vid garderoben. Älvan sprang fram till den och öppnade dörrarna. Flickan hade sprungit ut ur rummet men älvan stod kvar och stirrade på liken i garderoben, precis som om han hade sett ett spöke. Älvan vände sig om och var just på väg att springa ut ur rummet för att hämta hjälp av Napol men när han fick syn på ringen stannade han upp, han böjde sig ner för att plocka upp den tittade lite gran på den och stoppade ner den i fickan.
”Vi skulle möta honom vid soluppgången, sade Portvakten, som Ville under samtalet med Napol hade fått reda på hette Zédai.
”Då är det kanske bra om vi går nu, sade Napol och reste på sig, sedan gick dom ut ur rummet. Innan någon av dom hann komma ut ur palatset öppnades bar dörren och en alf kom springandes emot dom.
”Napol, Napol!
”Va är det? sade Napol bryskt och vände sig om.
”Ett dubbelmord har inträffat.
”Vad är det du säger, har ni någon misstängt?
”Nej sir men jag hittade en ring där mordet inträffade, han stoppade ner handen i fickan och plockade upp ringen. Napol tog ringen från älvan och tittade på den.
”Vart inträffade morden?
”I ett utav flickornas sov rum.
”Se till att få ut liken ur palatset utan att väcka för mycket uppmärksamhet, alfen vände sig om och sprang in till baren.
”Hur många människokvinnor finns det i Alka Niro, Zédai? Sade Napol efter att ha funderat en stund.
”Trettio stycken i palatset och sextio utanför palatset om jag minns rätt.
”Har någon utav kvinnorna blivit gravida en?
”Hur skulle jag kunna veta det, jag håller ju bara ordning på hur många som kommer in i palatset och lämnar det, men jag skulle inte tro det. Varför undrar du?
”Det gav mig en lysande idé för om motsatta könet i samma ras gjorde så att åtminstone tjugo kvinnor blev gravida skulle vi kunna bilda en hel koloni av människor i olika slag, både av män och kvinnor, och sedan när dom har vuxit upp kan dom börja bygga nya byar, städer och allt va det nu heter.
”Det skulle kunna gå, men den enda som kan utföra detta är pojken här och förresten så är han inte mogen en.
”Men om se sådär tre fyra år, hur gammal e du förresten? Sade han till Ville som hade lyssnat på hela samtalet och var nu en aning förskräckt över vad dom skulle kunna göra med honom. Under hela sitt liv hade han drömt om att få göra det men att hålla på men flera stycken skulle bara inte gå.
”Fjorton, svarade Ville till sist.
”Du får du ju, men han hejdade sig och sade inget mer fören dom kom fram till porten där Trynkel stod och väntade.
”Är det ni som är Trynkel Bolvind?
”Trynkel Bolvind va namnet, fick han inte stanna?
”Beror på, det har redan skett två mord och en av dom var en människa.
”Om ni insisterar så, har du något annat förslag, på vart han kan ta vägen alltså? Napol gick fram till Trynkel.
”Ni har ett gått hjärta Trynkel. Men jag tror inte att det finns någon som vill ta emot en människa i denna del av världen, om inte Alfredius hade existerat så hade det säkert funnits någon som skulle ha tagit emot honom. Jo föresten, han skulle kunna få stanna på ett villkor och det är bara om han lyckas bilda en hel koloni av människor, går du med på det, fast det kan ju ta några år, men det är helt upp till dig.
”Varför vill ni att jag ska göra det?
”Annars kommer människan att vara historia i framtiden, kan ni vänta ett ögonblick. Napol och Zédai gick in i staden men stannade så att dom var utom hörhåll för Ville och Trynkel.
”Vi måste få honom att gå med på det, men hur.
”Vi skulle kunna tvinga honom till det. Han är ju bara ett barn, så det ska nog inte vara några svårigheter.
”Vet du något om det finns något värdshus här i stan som han skulle kunna sova på, och kanske kunna få pröva på det en första gång.
”Det finns väll bara ett om jag minns rätt.
”Det kan stämma, vi kan låta honom sova där en natt eller två, känner du någon som jobbar där, på värdshuset alltså?
”ja.
”Är han duktig på att blanda magiska drycker?
”Inte så värst.
”Skulle inte du kunna gå och fråga honom om han kan blanda till en dryck som gör att pojken blir beroende av kvinnor i sin egen ras.
”Visst, jag skulle tro att han redan har sådana drycker i gästrummen, men jag vet inte om den fungerar på pojkar. Zédai sprang upp för trappan medan Napol gick bort till Ville och Trynkel.
Hur har du det med provianten, Trynkel?
”Jag har tyvärr inte så mycket mat att det skulle räcka till mig och Ville här, han lade sin hand på Villes axel.
”Vill du ha nått att äta innan du går? Sade Napol till Ville.
”Gärna, jag har inte ätit på hela dan.
”Okej, Zédai kommer tillbaka om några minuter och då kan han visa vägen till ett värdshus som du kan få en bit mat på. Napol, Ville och Trynkel samtalade i några minuter och straks efter det att solen gått upp kom Zedai springandes emot dom.
”Zédai, kan du leda Ville till ett av våra värdshus här i stan.
”Visst, Med dessa orden gick han bort från Ville, Trynkel och Zédai för att gå in i palatset. Trynkel vände sin blick mot Ville
”Jag kommer tillbaka hit om någon timme, sedan klappade han honom på ryggen och gick där ifrån, in bland träden. Zédai och Ville gick in i staden, dom gick upp för trappan och bort till ett träd med löv som glänste av guld. Zédai tog tag i Villes hand samtidigt som han kramade åt en av trädets grenar med vänster hand.
”Garaaré detyla marikaai, allting ljusnade framför dom men bara efter några sekunder var dom inne i värdshuset. Zédai och Ville gick fram till en disk där det stod en älva med finkammat hår.
”Där är ni ju?
”Japp, Älvan tittade på Ville, och log brett.
”Kan du visa honom till ett bord där han kan få mat och dryck.
”Ja visst.
”Hur mycket kostar det?
”Femton kopparmynt tack, Zédai stoppade ner handen i fickan och plockade fram en pung. Sedan lade han fram femton kopparmynt till älvan bakom disken. Älvan tog emot pengarna och stoppade dom i en liten ask som han hade gömd bakom disken.
”Hälsa Napol från mig.
”Visst, sade Zédai och gick ut från värdshuset.
”Vad vill du ha att äta? sade älvan till Ville medan han ledde honom in till ett rum som var fullt med bord och älvor.
”Jag kan ta vad som helst.
”Okej, sett dig vid bordet där borta, sade han och pekade mot ett ledigt bord som stod längst in i ett hör på höger sidan. Har du något emot om jag gör dig sällskap medan du äter?
”Nej, sade Ville kort.
”Jag ska bara se till så att någon kan vakta disken. Ville gick bort till det bord som älvan hade pekat på och satte sig ner, en stund senare kom han tillbaka med en kypare som höll i en bricka, älvan satte sig bredvid Ville samtidigt som kyparen ställde brickan på bordet, älvan blinkade mot kyparen med ena ögat som tog fram en liten flaska under rocken, han hällde innehållet i ett utav glasen som stod på brickan sedan gick han sin väg.
”Ta för dig, sade älvan. Förutom glasen som stod på brickan fanns där två assietter, Ville drog åt sig en av assietterna och började äta det som låg på.
”Det finns dricka där om du vill ha, sade älvan efter en stund. Ville lyfte upp glaset och började dricka. Innehållet smakade som citron men en aning sötare plötsligt kände han hur det började snurra och innan han visste ordet av somnade han.

Ville hade blivit drogad av en dryck som skulle få honom att bli sexuelltberoende men det enda som hände var att han somnade och blev sovandes i över sex timmar, han låg på en säng i värdshuset. En flicka vid namn Ilanor hade gått in på hanns rum och klätt av honom kläderna. Hon hade blivit mutad av en viss Napol som ville att hon skulle bli gravid av just honom och om hon lyckades skulle hon få tjugotusen guldmynt, svetten rann från Villes panna och plötsligt kände han hur det började klia i kroppen. Han himlade med ögonen och tittade sig omkring, en flicka låg helt naken och hade börjat pippa med honom. För ett ögonblick tyckte Ville att det var skönt men efter en stund blev det för mycket för honom efter som kvinnan började bli allt mer erotisk mot honom, han började vrida och vända på sig för att hon skulle sluta och när han försökte resa sig upp, gick det inte, någon hade bundit fast honom i sängen.
”Sluta! skrek han och försökte att ta sig låss från bojorna som dom hade bundit honom med,
Flickan ställde sig långsamt upp för att det inte skulle göra för ont i lemmen för honom och tog tag i bojan som höll honom bunden, hon började slita och dra i den, och efter ytterliga några minuter gick den av. Ville satte sig upp så gott som det gick, och flickan började dra i den andra bojan som höll honom bunden. När ville var fri hoppade han ner från sängen och drog åt sig sina kläder, han tog på sig dom och gick fram till dörren, flickan låg kvar i sängen och tittade på honom.
”Vill du rymma med mig, frågade hon tillsist.
”Kom då, men ta på dig något så du slipper frysa när vi kommer ut.
Flickan klev ner från sängen och gick fram till Ville.
”Jag har inte råd med några kläder, och dom här har jag haft på mig sen jag kom hit, jag är trött på att vara en slampa.
”Vet du hur man kan komma ut ur den här staden utan att non ser oss.
”Jag vet en perfekt väg, följ mig, flickan öppnade dörren, såg sig omkring i korridoren så att ingen skulle få syn på dom på väg ut, flickan tog tag i Villes hand och dom började springa längst korridoren, dom sprang ner för en trappa som skulle leda dom till värdshusets vinkällare.
”Här finns det en hemlig gång som leder en ut från stan, flickan gick fram till en hylla och öppnade en lucka alldeles under den, har du nåt emot trånga gångar?
”Nej.
”Följ mig men när vi kommer ut måste jag tyvärr ge mig av på egen hand, hon hoppade ner i hålet och lade sig på mage sedan började hon kravla sig fram i gången, Ville gjorde samma sak och fick många skrapsår på både armar och knän, långt inne i gången var det varmt och svettigt men när dom började närma sig slutet av gången blev det lite svalare. När gången äntligen tog slut, klättrade dom ut i det fria. Man kunde fortfarande Alka Niros murar men dom var alldeles för långt borta för att non utav älvorna skulle kunna få syn på dom.
”Vad ska vi göra nu då? sade Ville och tittade sig omkring, dom var omgivna av träd och hålet som dom kom upp från såg precis ut som en räv håla, hålet låg alldeles bredvid ett träd med kraftiga rötter och tjock stam.
”Min familj blev mördad av Alfredius så jag har ingenstans att ta vägen, men jag har blivit erbjuden tjugotusen guldmynt av en viss man om du gjorde så att jag blev gravid och jag tror att vi har lyckats. Hon gick bort till ett träd och lutade sig mot dess stam. Vart kommer du ifrån, och hur kommer det sig att du som är så ung inte har blivit en av Alfredius slavar en, hur klarade du dig från striden? Ville satt tyst och stirrade ett tag utan att svara på frågan men efter några minuter sade han.
”Jag har faktiskt aldrig varit med om non strid, jag kom till denna värld för några dagar sedan, och kan inte hitta något sätt att återvända hem på?
”Fi finns det andra värdar?
”Förmodligen.
”Berätta lite om din värld, Ville gick bort och satte sig bredvid flickan.
”I min värld finns det inga älvor eller nåt sånt men vi har djur, åkrar skogar fjäll och hav, flickan lutade sig mot villes axel och efter en stund sov hon. Ville satt och tänkte en lång stund enda tills han somnade, tänk om han blev världens yngsta pappa och att flickan blev tvungen att gifta sig med en fjortonåring. Hur skulle det se ut, men hon sade ju att hon inte skulle stanna kvar hos honom så om han somna skulle hon nog vara borta när han vakna, och han lämnad ensam i skogen i en helt främmande värld. Ville vaknade av att en kall vind blåste honom i ansiktet, flickan var borta precis som han hade trott och det var alldeles mörkt. Ville reste sig upp och det enda ljus som fanns var ljuset från månen och stjärnorna. Men plötsligt såg Ville att ett ljus som såg ut att komma från en lykta närmade sig honom. Han hörde ljudet av häst hovar som slog mot marken och ett fruktansvärt gnissel från vad som i Villes ögon såg ut att vara en vagn. Hästen sprang med en rasande fart men kusken ryckte i tyglarna för att hästen skulle stanna när han fick syn på Ville, på vagnen stod det en bur. Han som körde vagnen såg inte ut att vara mycket äldre en han skälv och konstigt nog såg han precis ut som en människa, han var tunnklädd och på handleden satt det fast ett armband av stål.
”Ja herre! sade pojken och hoppade ner från vagnen. Pojken tittade på Ville en stund men vände sedan sin blick mot buren på vagnen. Den är tom, han suckade. Vad vill ni att jag ska göra?
”Frågar du mig? sade Ville som försökte få kontakt med pojken, men han ignorerade honom fullständigt.
”Snälla, låt dom inte skada mig, jag lovar att göra vad du en befaller. Ville rörde försiktigt pojken på axeln men då slängde sig till marken och satte sig på knä framför Ville. Vad ska jag göra herre? sade han medan tårarna rann från hanns kinder. En stund senare reste sig pojken upp igen torkade tårarna från ansiktet och kramade om Ville så hårt att han nästan tappade andan.
”Ta det lugnt va! Sade Ville som försökte ta sig ur hans grepp, men pojken började bara pressa hårdare med armarna och när Ville försökte sparka till honom på smalbenet lutade han sig bara framåt så att dom föll på varan. Han satte sig med bena isär över Villes mage precis som vissa pojkar brukar göra när dom ska slå någon,
”Ska jag döda honom! Sade pojken rakt ut i luften, Ville försökte putta bort pojken men då tog han tag i Villes armar och pressade ner dom till marken sedan började han slå honom med båda händerna på ansiktet, en stund senare plockade pojken fram ett rep som han hade i fickan, han reste på sig lite grann för att sedan kunna rulla över Ville på mage, sedan band han fast Villes händer bakom ryggen. Han reste sig upp och tog tag i Villes skjorta och drog upp honom på fötter, sedan lade han sin arm runt Villes hals och stängde in honom i buren.
”Jag är färdig herre! Sade han och satte sig på droskan, han plockade upp tyglarna och nu började dom köra med en väldig fart. Ville lutade sig mot gallret, och blundade hårt med ögonen. Dom färdades i över en timme men plötsligt så stannade vagnen och han kunde höra främmande röster.
”Är du en av Alfredius slavar! Det var en mörk röst som sade detta, Ville öppnade ögonen ansträngde sig för att försöka se vad det var för någon som hade talat.
”Inte slav tjärn, men innan pojken han avsluta meningen hörde Ville hur han flämtade till och började andas tyngre, sedan föll pojken död på marken, den som pratade var en ovanligt lång person och hanns tender sträckte sig över ut över hakan på honom. Det rann blod från hanns fingrar och hanns ögon var äckligt stora. Plötsligt dök det upp en till varelse bakom honom och ännu en, och efter en stund hade det samlats tio stycken likadana varelser vid vagnen.
hanns röst var ovanligt tydlig med tanke på hur hanns tänder växte.
Några utav varelserna hade samlats runt den döda pojken och en av dom hade börjat började gräva i honom.
”Tjänare eller slav? Sade han som dödat pojken och tittade på Ville.
”Inget! Sade Ville efter en stund.
”Så du är en av inget, varelsen tog tag i järnstängerna och bände upp dom så att han lätt kunde komma in i buren. Han gick fram till Ville och satte sig på huk, sedan petade han försiktigt Ville på halsen, är du en människa? Innan Ville han svara kom en annan varelse in i buren, varelsen höjde ena handen över den som satt hukad över Ville och stack klorna i hanns rygg, varelsen gav ifrån sig ett tjut och föll sedan död framför villes fötter. Han kastade en hastig blick på Ville men återgick sedan till den döde. Han tog tag i den dödes arm och släpade ut honom från buren. Dom andra varelserna tittade bort från den döda pojken och tittade på varelsen som nu satt hukad över en av deras och skar i honom med klorna. Han hade stuckit hål på ett utav ögonen och en av armarna hade han dragit av. Dom andra varelserna gick fram till honom och sparkade till honom så att han flög iväg några meter.
”Ingen dödar en ledare, skrek han och pekade på varelsen. Döda honom! Dom andra varelserna sprang fram och började slita i honom så att blodet sprutade åt alla håll. Nu gällde det att handla snabbt, Ville skar upp repet han var bunden med genom

Skriven av: Robin Björkquist