Alice

Anna gick fram och tog en bok och slängde den i väggen. Aldrig förr hade hon varit så arg. Hon hatade sina föräldrar för allt dom hade gjort mot henne.
Dom hade placerat henne här lååångt ute i ödemarken och hon hatade stället.
Om Christopher inte hade funnits så skulle Anna ha suttit hemma, med sina föräldrar i Stockholm. Anna satt i ett ungdomshem, för hon hade försökt bränna ner ett hus. Och som om att det inte räckte med att sitta på ett ungdomshem, eller ULV-hem som det egentligen heter, så fick hon psykiskvård också. Det gillade hon inte, sitta där och berätta för en okänd person om hela sitt liv och sin barndom. Anna hade aldrig fattat vad det var för bra med det. Psykologen hjälpte henne inte att mörda Tobbe, hon ville bara prata om varför hon tänt på ett hus. När Anna berättat att hon gjorde det för att Tobbe mobbat hennes bästis så frågade hon om det egentligen inte var problem med familjen. Då blev Anna så arg att hon gick därifrån och smällde igen dörren efter sig.
Men egentligen så hade hon inte behövt sitta här om Krille inte hade kommit. Han hade sett henne stå med en bensindunk och tändare utanför Tobbes hus. Då tog han upp sin mobil och ringde, det hade han inte gjort om dom vart riktiga kompisar. Dom hade varit ett litet gäng och som Krille var med i.
Anna tog fler böcker och slängde i väggen men helt plötsligt så rycktes dörren upp av föreståndaren, Gunn. Hon var strängast av alla och hon hade en massa regler.
- Men Anna! skrek hon. Vad gör du?!!
- Kastar böcker i väggen. Hur så??
- Men man gör inte så.
Gunn började plocka upp böckerna och lägga dom i en fin hög på nattygsbordet. Anna lade sig i sängen och brydde sig inte om Gunn.
- Varsågod! sa Gunn argt när hon var färdig. Du måste uppföra dig bättre, annars så skickar vi i väg dig till ett annat ungdomshem.
- Jaha, kul för dig…
Gunn smällde igen dörren efter sig när hon gick. Anna visste precis hur man skulle reta Gunn, och det var att man skulle vara tyken för det tålde hon inte.
Men nu skulle hon inte tänka på Gunn mer utan på Tobbe, en idiot som förtjänade att dö. Han hade inte gjort Anna något men han hade mobbat Annas bästis, Alice. Det hade gått så långt att Alice dränkte sig och nu skulle Anna hämnas. Hon skulle rymma få tag i Tobbe och sen sparka honom tills han slutade andas.
Det hördes en knackning på dörren och in kom Maria. Hon var den snällaste skötaren här på hemmet.
- Hej, Anna. Ska du inte komma ut till oss andra ett tag?? frågade hon.
- Nej, jag har ingen lust!
- Okej, men kom gärna om du får lust.
När Maria hade gått så återgick Anna till att planera Tobbes död. Men det var bara ett problem av tusen som hon oroade sig för. Det var hur hon skulle komma här ifrån.
Det fanns bara en dörr ut och framför fönstrena satt det galler. Hon funderade ett tag och kom på att det bara fanns en lösning… att spela snäll…
Men det är inte så lätt att vara snäll om man inte är det. Men hon skulle ändå försöka.
Till att börja så skulle hon skaffa sig kompisar och vara allmänt trevlig. Hon började sin teater med att gå ut till uppehållsrummet för att försöka få kompisar. Inte för bra kompisar bara lagom bra.
Det var inte speciellt många därute bra Lisbeth, Mikael och Hanna. Lisbeth hade hon pratat med förut lite grann och hon var ganska så snäll tyckte Anna.
- Hej vad gör du?? frågade Anna Lisbeth som satt i en soffa.
- Jag gör inget speciellt, tänker lite bara. Sätt dig.
Anna satte sig ner och dom var båda tysta ett tag och Anna tänkte att det inte var så lätt att skaffa sig kompisar här.
- Tjena! Vad gör ni?? frågade Mikael som kom bort till dom.
- Vi gör inget, sitter och tänker, svarade jag.
- Asså, kan jag sätta på teven eller?? Det är ”Nya Tider” nu.
- Ja visst, mig spelar det ingen roll i alla fall, sa Anna och tittade på Lisbeth.
- Nej men gör det du, jag ska ändå gå in till mig nu.
Lisbeth reste sig och gick i väg och Mikael satte på teven.
- Kan jag sätta mig här?? frågade han Anna.
- Visst!! svarade hon fast hon inte riktigt fattade varför han envisades med att sätta sig bredvid henne när det fanns tre andra lediga soffor.
Hon tittade rakt på teven utan att riktigt fatta vad som hände på skärmen. Istället så tänkte hon på vad dom gjorde hemma nu och vad Alice hade gjort om hon levde. Anna och Alice hade säkert varit ute nu och suttit någon stans och pratat, det hade dom gjort nästan varenda kväll. Dom kunde prata om precis allt och alla och hur länge som helst.
- Nej jag går in till mig nu, sa Anna och gick iväg.
Mikael sa inget han var för inne i teven.
När hon kom in på sitt rum så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra så hon la sig i sängen och somnade.
Morgonen efter så vaknade Anna av att det knackade på dörren.
- Kom in, ropade hon sömnigt.
- Det är frukost om du vill ha, sa Maria och stack in sitt huvud genom dörrspringan. Ska du inte städa lite här sedan??
- Kan jag väll om du vill, jag bryr mig inte om hur det ser ut här, svarade Anna utan att tänka på att hon skulle spela snäll.
- Nej mig gör det heller inget, kom om du vill ha frukost.
Anna slängde på sig ett par jeans och en tröja och gick sedan ut till köket. På bordet så var det ett ägg till alla och en massa smörgåsar med pålägg till. Det gamla vanliga alltså, samma frukost som hon fått i två veckor.
- Anna kom och sätt dig här, sa Lisbeth till henne.
- Mmm, jag kommer.
Anna satte sig ner och började äta. När hon hade ätit upp så gick hon in till sitt rum och satte sig på sängen. Lite senare så knackade det på dörren och det var hennes psykolog.
- Hej Anna, sa hon med sin äckligt lena röst. Vi ska prata nu, går det bra??
- Ja, jag antar det för jag har inget val.
- Jo Anna, du har ett val.
- Va!! Kan jag slippa att prata med dig??
- Nej, du kan välja mellan att bli normal eller att förbli en brottsling.
- Då väljer jag definitivt att fortsätta vara brottsling om jag kan mörda Tobbe då.
- Ja, det kan du men då måste du prata med en annan psykolog.
- Den smällen får jag väll ta då.
- Ja, gör som du vill. I dag ska vi prata om ditt förhållande till Alice.
- Varför det??
- Jo det är bra för mig att få veta sånt om jag ska kunna hjälpa dig.
”Jag vill inte ha din hjälp” tänkte Anna, men sa inget. Hon tänkte låta psykologen sitta där och tjata om att det kanske var något annat som låg bakom Alice död och att Anna inte behövde mörda Tobbe. Tänk om Tobbe har livvakter nu eller om han inte får gå ut förrän Anna är arton, då kan hon sitta i fängelse.
Hon tittade ut genom fönstret med galler, men hade ingen aning om vad hon såg. Istället tänkte hon på hur hennes och Alice förhållande verkligen varit. Det enda hon kunde säga om det var bra. Dom bråkade nästan aldrig och var som tvillingsjälar, och för Anna kändes det som att ena hälften av henne dött.
- Men Anna, du måste ju lyssna på mig, och titta inte ut genom fönstret utan på mig, sa psykologen.
- Du, jag har inte hört ett ord av vad du har sagt så det är lika bra att du går.
Psykologen såg sårad ut men kämpade för att hålla god min.
- Jag får inte gå, jag är här för att hjälpa dig det är mitt jobb.
- Men varför byter du inte jobb??! Då slipper du alla som inte vill lyssna på dig och du slipper också bli helt Kokko i huvudet, det blir dom flesta psykologer blir.
- Nu tycker jag att du har gått lite över gränsen, psykologen ställde sig upp och gick fram till dörren, men innan hon öppnade den och gick så sa hon att hon skulle berätta det här för skötarna på hemmet.
”Jaha”, tänkte Anna. Hon brydde sig inte så mycket men tyckte att det var bra at psykologen gick. Men egentligen så ska ju inte psykologerna gå så fort, dom ska väll prata en till rätta hela tiden.
Anna kollade över sitt rum och började sedan städa. Alla utspridda kläder över hela golvet la hon i byrån och hon gjorde i ordning på sitt lilla skrivbord.
Lite senare när hon var färdig så kom Maria in.
- Åhh, vad fint du har det!
- Tack, det är mycket bättre så här och du förlåt om jag vart lite tyken.
- Det är okej. Ska du inte ta och komma ut till oss nu, istället för att sitta här inne?
- Jo, men det är en liten sak jag undrar.
- Vaddå??
- Jo, får man gå ut någon gång?? Alltså utanför den lilla inhägnade ute platsen??
- Ja, en del får det men bara med minst två vuxna.
- Jaja okej…
Maria gick i väg och Anna kom efter. Hon gick till uppehållsrummet och satte sig i en av sofforna.
- Hej Anna! sa Lisbeth.
- Hej Lisbeth! Sätt dig här.
Lisbeth satte sig ner.
- Du, Anna varför är du här inne egentligen??
Hon tvekade lite innan hon svarade.
- Jag skulle bränna ner ett hus, du då??
- Ehh…Jag mördade min pappa…
- Varför då??
- Han slog mig och sen så orkade jag inte längre. Jag slog ett järnrör i huvudet på han.
- Men är inte det självförsvar??
- Jo men jag mördade min mamma och min brorsa också. Skulle precis ta mitt eget liv när mormor kom…
Lisbeth kollade bort och en tår rann ner för hennes kind.
- Oj…sa Anna tyst för sig själv.
Kunde verkligen Lisbeth ha gjort allt detta?? Hon som såg så oskyldig ut alltid. Men Anna trodde inte riktigt på att Lisbeth talat om hela sanningen för henne.
Anna gick bort till en av dom höga pallarna och satte sig där för att kolla på när dom andra spelade biljard. Det var inte så många folk ute i uppehållsrummet bara fem stycken. Men det är bra för Anna trivdes inte med för mycket folk omkring sig.
Hon hade varit här i ca tre veckor nu och vantrivdes fortfarande, men vem gjorde inte det??
- Tjena Anna!!
- Hej Mikael.
- Vad gör du?? frågade han.
- Inget speciellt, tänker bara lite. Du då??
- Nej inget, men ”Nya Tider” börjar nu om du vill se.
Anna hade egentligen ingen lust att följa med men gjorde det i alla fall. Dom gick bort till en av dom röda sofforna och sjönk ner. Det fanns fyra soffor i uppehållsrummet, tre röda jätte härliga soffor och en gul hård soffa.
”Nya Tider” var inte Annas favorit program precis, det var ”Rederiet” men såklart ska dom lägga ner det.
Anna tittade inte på teven utan ut genom ett fönster med galler runt om. Utanför regnade det och tog bort all snön. Den hade varit fin att titta på men inget mer, för nu kan man inte ha snöbollskrig med Alice längre.
Anna lade upp fötterna på bordet och lutade huvudet mot Mikaels axel. Hon var så trött att hon kunnat somna om inte Gunn hade kommit.
- Vänta här lite, sa hon till oss och gick i väg.
Efter några minuter så kom all på hela hemmet ut till uppehållsrummet och satte sig i sofforna.
- Jo, jag vill bara tala om att vi har en ny regel här på hemmet. Det är ju ett så himla fint väder ute, ja inte nu då, och alla har skött sig bra, i alla fall nästan alla, sa hon och spände blicken i mig.
- Men vi har i alla fall beslutat att alla ska få gå ut en gång i veckan med mig och Gunn, lade Maria till.
Ingen sa något men Anna blev jätte glad. Äntligen skulle hon få en chans att rymma. Men först spela snäll…
Anna gick in på sitt rum och la sig på sängen.
Det hade gått en och en halv månad sen Alice dränkte sig och efter sig hade hon bara lämnat ett brev med orden ”Jag orkar inte mer”. Men det var bara Anna som hade förstått vad orden betydde och det var att Anna skulle mörda Tobbe. Annas föräldrar hade inte brytt sig så mycket när Alice hade dött utan hade bara sagt ”bara dumma tjejer tar livet av sig”. Dom brydde sig aldrig om något och det hade varit Anna som städat och lagat maten hemma. Ibland var Anna liten orolig för sin små syskon eftersom deras mamma var alkohollist. Deras pappa hade faktiskt jobb men brydde sig inte hemma utan gav bara Ingalill, som deras mamma hette, lite pengar att handla mat för. Men den mat som Ingalill tyckte passade var sprit, så Anna hade många gånger tagit pengar i smyg till maten.
- Hallå, Anna!! varför gick du?? frågade Mikael som stod i dörren och kollade på henne.
- Jag orkade inte vara där ute längre.
Mikael kom in och satte sig på sängen bredvid Anna på sängen.
- Hur kom du hit till hemmet, föresten?? frågade hon Mikael.
- Jag snatta lite, och en gång så skulle jag sno en mobil men åkte fast och hamna här…
- Vad sa dina föräldrar då??
- Jag bor hos foster föräldrar. Mina riktiga föräldrar kunde inte ta hand om mig.
- Jaha, men vad sa dom då??
- Dom sa inte så mycket. Var nog glada att bli av med mig, jag var ändå nästan aldrig hemma. Hur kom du hit??
- Jag skulle bränna ner ett hus. Han hade mobbat min bästis så att hon tog livet av sig.
- Jaha… Vad sa dina föräldrar??
- Dom brydde sig inte så mycket.
- Jaja, ska vi göra nått eller??
- Jag vet inte. Vad är klockan??
- Den är halv nio.
- Nej, tyvärr Mikael, men jag är faktiskt jätte trött.
- Okej.
Han reste si upp för att gå, men först så böjde han sig ner och gav Anna en god natt puss på kinden.
- God natt! !sa han och gick.
- God natt, viskade hon efter att han stängt dörren efter sig.
På morgonen vaknade hon av solens strålar. Anna sträckte på sig och gick sen upp för att klä på sig. Ett par svarta byxor och en lila tröja tog hon.
Det hördes en knackning på dörren och Maria kom in.
- God morgon!! sa hon med sin så vanligt glada röst.
- God morgon!!
- Ska du komma ut och äta lite??
- Ja jag kommer snart…
Maria gick och jag bäddade sängen och sen så gick jag med.
Nästan alla hade kommit ut och satt sig för att äta, men inte Lisbeth. Anna gick därför och satte sig bredvid Mikael.
- God morgon!! sa hon glatt.
- God morgon!!
Gunn ställde sig upp och bad alla att vara tysta.
- Vi har nu bestämt vilka som ska få gå ut den här veckan och det är Lina, Johan och Magnus. Ni behöver inte gå ut om ni inte vill men jag hoppas ni vill och att ni inte rymmer. Om ni rymmer så får ingen gå ut mer och det blir ju inte så kul, eller??
Ingen svarade utan började äta igen.
- Vart är Lisbeth?? frågade jag Mikael.
- Jag vet inte. Vi kan gå in till henne sen när vi har ätit upp.
- Ja det gör vi…
Anna skyndade sig att äta upp och Mikael med. Så när dom var färdig så gick dom till Lisbeths rum.
Mikael knackade på och fick inget svar.
- Är hon inte där inne?? frågade Anna.
- Jag vet inte…
Anna tog tag i dörrhandtaget och det var inte låst så dom gick in. På sängen så låg Lisbeth och grät.
Hon gick fram till henne och frågade vad det var men fick inget svar.
- Men Lisbeth, om det är något så måste du ju berätta det för oss. Vi är dina vänner, sa Mikael.
Anna ville inte ha några vänner här fast hon hade fått två ändå, och dom tyckte hon jätte mycket om. Kanske skulle hon ta och berätta för dom att hon skulle rymma och lämna dom??
Nej, det skulle hon inte…
Lisbeth låg på sängen och gråt som om hon aldrig hade gjort det förut.
- Det är en sak bara. Inget med er att göra, bara med mig, sa Lisbeth.
- Men vad är det då?? frågade Mikael.
- Jo, det är om varför jag sitter här!! Jag kommer från en familj med mycket stränga regler och jag bröt mot dom!! Då skulle dom mörda mig, men jag hann före…Om jag inte hade gjort som jag gjort så hade dom fått leva och jag dö.
- Men du kan inte anklaga dig själv, det var ju självförsvar, sa Anna. Har du berättat detta för polisen??
- Nej, det har jag inte gjort, dom skulle väl ändå inte tro mig…Men om jag inte hade brutit mot reglerna så skulle vi fortfarande vart en hel familj.
Det blev tyst. Anna och Mikael visste inte vad dom skulle säga för att trösta henne och kom fram till att det bästa var att gå.
- Vart ska ni?? frågade Lisbeth då.
- Vi går. Det bästa för dig är nog att gråta ut just nu tror jag, sa Anna och vände sig och gick.
Hon gick in på sitt rum och satte sig vid skriv bordet för att skriva lite i sin dagbok. Den hade hon inte skrivit i sen hon kom hit.




Den 7/2-02

Idag har jag inte gjort så mycket än men Lisbeth har fått ett litet utbrott. Jag tycker faktiskt om henne men inte att spela snäll det börjar bli ganska jobbigt. Det har inte hänt så mycket här annars. Jag har vart här i ca två veckor nu och det är jätte tråkigt här. Men det finns en rolig sak…man får gå UT!! Och om man får det så kan man försöka rymma!!

(never forgett you Alice)

Hon stängde igen dagboken och lutade sig tillbaka i stolen. Det bästa hon visste var att skriva dagbok för där kunde man skriva precis vad man kände och ville. Men när hon var här inne så kunde hon inte det, någon skulle kanske kolla.
Det knackade på dörren och in kom Mikael. Han satte sig på sängen mitt emot Anna.
- Vad ska vi göra med Lisbeth?? frågade han.
- Jag vet inte. Låt henne gråta ut tycker jag.
- Ja…
Det blev tyst och det såg ut som om Mikael ville säga något men inte vågade. Anna kollade ut genom fönstret och sen på honom.
- Vill du säga något??
- Ja.
- Ja?? vadå?? är det nått om mig??
- Jo, Anna jag gillar dig. Alltså mer än som en kompis.
Anna kollade ner i golvet och det enda hon tänkte var ”Fan, fan, fan!!” Visst gillade hon Mikael också mer än som en kompis men det ville hon inte göra. Hon hade hoppats på att han inte gillade henne och att hennes känslor då skulle gå över, men inte.
- Ja, jag ska väll gå då.
Han reste sig upp och skulle precis gå när Anna sa åt honom att stanna. Hon gick fram till honom och ställde sig framför honom.
- Jag gillar dig med, sa hon och kysste honom.
Efter det så såg dom varandra i ögonen och började kyssas igen, dom hade kunnat stå där i en evighet och inte Gunn hade kommit förbi.
- Och vad gör ni då?? sa hon på ett retfullt sätt.
- Vad ser det ut som?? sa Anna och kollade på en henne.
Gunn blev tyst och sa åt Mikael att gå. Men innan så gjorde dom upp att dom skulle träffas senare när uppehållsrummet öppnade.
- Jo, Anna jag måste prata med dig om en sak, sa Gunn.
- Jaha vaddå??
Gunn gick in och satte sig på Annas skrivbordsstol och Anna satte sig på sängen mittemot.
- Jo det handlar om ditt uppförande mot Annelie, din psykolog.
- Jaha heter hon Anneli, det visste inte jag. Vad har jag gjort mot henne??
- Du har tydligen sagt en massa saker till henne.
- Ja, men inga hemska. Hon gick ju bara, så ska väll inte psykologer göra??
- Nej men hon är lite udda och väldigt känslig.
- Men då borde hon inte vara psykolog.
- Nej kanske inte det men den här gången så sköter du dig, för hon kommer idag.
- Okej, om du vill det så…
Gunn reste sig upp och gick iväg. Anna gillade inte sim psykolog men kunde kanske ändå var lite snällare mot henne.
Några minuter efter att Gunn gått så knackade det på dörren och in kom Anneli. Hon satte sig på sängen och började igen prata om hur hon tror att Annas förhållande var till Alice.
- Men jag kan berätta hur det var om du vill, sa Anna istället.
- Jag det får du jätte gärna göra.
- Vi två bråkade nästan aldrig och var med varandra jämt. Vi var som tvillingsjälar och det kändes som om vi var en person, för vi tyckte lika om precis allt. Jag vet inte vad jag ska säga mer men det var jätte bra.
- Men när Tobbe började mobba Alice, vad gjorde du då??
- Han mobbade ju Alice sen ettan och uppåt. Men varje gång han sa något så sa jag åt honom att sluta och att han var en jävla skitstövel. Han brydde sig inte och då slutade som det gjorde.
Anneli var tyst och det såg ut som om hon tänkte på något viktigt.
- Hur skulle du känna dig nu om du vart Tobbe??
- Jag skulle ångrat mig och bett om förlåtelse till hennes familj, sen skulle jag ha flyttat. Men jag skulle aldrig göra en sån sak.
- Vad bra att du berättade det här för mig, det hjälpte mig en del. Men nu har våran halvtimme gått. Ha det bra!!
Anneli reste sig och gick iväg.
Anna gick till skrivbordet och tog fram sin dag bok igen.

Samma dag…
Fan, fan, fan, fan!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har precis blivit ihop med Mikael och min plan var inte det precis. Visst jag erkänner!! Jag gillar honom hur mycket som helst men Alice kommer alltid att betyda mer, så jag rymmer ändå!!!!! Den där jävla Tobbe ska jag MÖRDA!! Det spelar ingen roll vad den där Anneli säger, jag kommer inte att ångra mig.(Alice jag glömmer dig aldrig)


Anna hade tur att hon hade en så lite dagbok så att hon kunde ha med den överallt så ingen kunde kika i den. Hon stoppade med en gång ner den i byxfickan och lade sig sen i sängen. Efter ett tag så somnade hon men väcktes av att Maria kom in och sa att det var mat.
- Ja, jag kommer, sa Anna och gnuggade sömnen ur ögonen.
När hon kom ut till matsalen så hade dom redan börjat äta men Mikael hade passat en plats till henne mellan honom och Lisbeth.
- Hej!! Hur är det med dig nu Lisbeth?? Mår du bättre?? Frågade Anna.
- Ja, jag mår lite bättre…Men låt mig vara!! Mormor kommer hit nästa vecka, på onsdag.
- Ja, ja okej. Du bestämmer!!
Anna började äta av maten som i dag var potatis och en kött gryta inte hennes favorit mat precis men det fanns inget annat att välja på.
När hon ätit färdigt så var klockan sex och då fick man vara i uppehållsrummet, så då gick hon och Mikael dit.
- Kom vi sätter oss här, sa han och pekade på en röd soffa.
Det var inte så många ute i uppehållsrummet bara Anna, Mikael och Hanna och Lina som spelade biljard.
Anna lutade sig mot hans axel och dom små pratade lite.
Klockan blev sju och allt fler kom in till uppehållsrummet, ”Nya Tider” började ju om en halv timme.
- Nej, jag tar och går in till mig, sa Anna och reste sig upp.
- Ja okej. Jag kommer in och säger god natt sen för det är ”Skilda Världar” efter ”Nya Tider”, sa Mikael.
- Okej, gör det.
Anna böjde sig ner och kysste honom och gick sen in till sig.
När hon kom in på sitt lilla rum som det bara var en säng, en byrå och ett skrivbord i, så lade hon sig i sängen för att tänka. Hon tänkte på om hon skulle fortsätta att vara ihop med Mikael eller om hon skulle göra slut och sen rymma. Nej det var ingen bra ide men tillslut så kom hon på en ganska bra ide. Hon skulle skriva ett brev till honom som han inte fick öppna förrän på kvällen och då hade hon redan rymt. Ja så fick det bli. Men vad skulle stå i brevet??
Anna tog fram sin lilla dagbok som hon numera hade i fickan för att veta lite senare vad hon skulle skriva i sitt brev till Mikael.

Samma dag (igen)
Jag ska skriva vad jag sen ska skriva i Mikaels brev som han öppnar när jag har rymt.

Hej Mikael!!
Jag hoppas att du har det bra och kommer att få det bra även utan mig.
Jag har en viktig sak som jag måste göra och det är inget som du har att göra med. Jag säger inte vart jag ska i fall du får för dig att visa detta för någon.
Men vi ses snart!!

Ja, så sår det stå, eller vad tycker du dagboken??
Jag ändrar det väl sen igen men då vet jag ju ungefär vad det ska stå.

(Love you Alice)

Det knackade på dörren och Anna skyndade sig att gömma dagboken.
- Kom in!! ropade hon.
- Hej, sa Mikael som stod i dörr öppningen.
Han gick in och satte sig på Annas skrivbords stol.
- Vad gör du??
- Jag skriver lite i min dagbok och tänker lite.
- Jaha. Vad tänker du på då??
- Secrets!!
- Jaha, okej då.
- Ska vi prata med Lisbeth eller låta henne vara?? frågade Anna.
- Jag tycker att vi låter henne va, det är det hon vill.
- Ja, men tänk om hon inte vill det egentligen??
- Ja, men vi låter henne vara ändå.
- Ja, ja okej då. Vad ska du gör nu?
- Först ska jag göra så här, sa han och gick fram och kysste Anna. Sen ska jag gå och lägga mig för jag är jätte trött.
- Ja, gör det du. Jag är också ganska trött.
Mikael vände sig om och gick. Anna gick upp och satte på sig pyjamasen, borsta tänderna orkade hon inte det var hon alldeles för trött för. Sen gick hon och lade sig i sin mjuka sköna säng och somnade med en gång.
På natten drömde hon att hon var jagad av ett monster och när hon vände sig om för att kolla på monstret så var det hon själv. Hon var inte Anna i drömmen utan Alice…
Morgonen där på så vaknade hon av att det regnade. Anna sträckte på sig och gick upp för att göra sig i ordning.
Senare när hon var färdig så var det frukost och hon gick och satte sig bredvid Mikael.
- Vart är Lisbeth?? frågade hon Mikael.
- Jag vet inte, men hon kommer väll snart tror jag.
- Om all väntar här ett tag så ska ni få lite information om nästa vecka, sa Gunn och reste sig upp. Jag ska bara hämta dom som inte är här.
Gunn gick i väg och Anna hoppades på att hon skulle få gå ut nästa vecka och att det var det som Gunn skulle säga.
När Gunn kom tillbaka så hade hon med sig Lisbeth och en till som heter Lina.
- Lisbeth, sätt dig här, sa Mikael och gjorde plats till henne men hon kom inte och satte sig där utan satte sig på en ledig stol intill väggen.
- Ja, det som jag ville säga var att det gått jätte bra med dom som har varit ute och att vi ska forsätta med det. Dom som ska få gå ut nästa vecka är Hanna, Mikael och Anna. Vi säger till er någon dag när det är fint väder.
Gunn satte sig ner och alla återgick till att äta upp sin mat.
När Anna var färdig så gick hon in till sitt lilla rum för att skriva lite i sin dagbok.

Tjena!!
Idag så sa Gunn vilka som ska få gå ut nästa vecka och det var JAG, Hanna och Mikael.
Jag vill helst gå ut på torsdag för… Nej det säger jag sen…
Nu ska jag äntligen snart lämna det här skit huset och komma ut här ifrån och träffa människor…

(Snart, snart Alice)




(En vecka senare)


Det var en solig februari dag och snön glittrade på marken. Men det var inte bara en jätte fin vinter dag utan också en glädjens dag för Anna, i dag skulle hon få gå ut. Hon gick i väg före att leta reda på Mikael så hon kunde berätta detta.
- Mikael, sa hon samtidigt som hon gick mot honom.
- Vad är det?? frågade han.
- Jag ska gå ut i dag!!
- Vad kul för dig, jag får gå ut i morgon.
Lisbeth kom och hon undrade vad det var med Anna när hon såg Annas glade ansikte.
- Jag ska gå ut i dag! Maria och en som heter Lili ska med, Gunn är sjuk så Lili är vikarie.
- Vad kul för dig. I dag kommer mormor hit, sa Lisbeth och tittade ner i golvet.
- När kommer hon då?? frågade Anna.
- Vid tre tror jag att det var.
- Det är då som jag ska gå ut. Men jag går in till mig nu.
Anna hade precis suttit sig ner i sängen när Mikael kom och satte sig bredvid henne. Hon hade lovat sig själv att inte bli för bra kompis med någon här inne, men det hade hon verkligen misslyckats med för hon blev ju till och med ihop med Mikael. Anna fick lust att säga vad hon skulle göra senare i dag men hejdade sig i sista minuten.
- Har du någon gång tänkt på att rymma här ifrån?? frågade hon i stället
- Ja, fast det är ju omöjligt.
- Jo, men skulle du göra det om du visste att det gick att rymma??
- Jag vet inte, vart skulle jag ta vägen?? Det här hemmet ligger ju långt ute i ödemarken nästan och det blir nog ganska långt att gå till närmaste stad.
Det knackade på dörren och in kom Lisa, hon jobbade också här. Det var sex stycken som gjorde det ,Maria, Gunn, Lisa, Ingrid, Kristin och Jonna. Lili var bara en vikarie som hoppade in om någon var sjuk.
- Det är mat nu om ni vill ha, sa Lisa.
Dom reste sig upp och gick ut till matsalen. I dag var det potatis och torsk som Anna bara gillade så där mycket, men hon var ju tvungen att äta sig propp mätt för hon skulle ju ut på en lite resa sen…
När alla ätit färdigt så kom Maria fram till Anna och frågade om dom skulle gå ut nu.
- Ja, snart jag ska bara fixa en grej först.
Anna gick in till sig och hämtade sina pengar som hon hade fått tagit med, sitt bankomatkort och sina få smycken. Hon stoppade dagboken i fickan och gick ut till hallen där Maria och Lili väntade på henne.
- Klar! sa Anna och satte på sig jackan.
Skorna hade hon redan slängt på sig. Lili låste upp och där ute gick det en gammal tant. Anna antog att det var Lisbeths mormor eftersom hon skulle komma och hälsa på i dag.
- Lisbeth! ropade Lili. Din mormor är här nu.
Lisbeth kom och såg inte speciellt glad ut. När Anna och alla hade hälsat på Lisbeths mormor så gick dom ut.
Först gick dom runt lite och Anna fick syn på en bil. Den var ganska så ny och när dom kom närmare den så såg Anna att bilnycklarna var i. Lite längre bort låg det en snöskyffel. Visst hade hon prövat att köra bil och kanske skulle hon kunna slå dom medvetslösa med skyffeln. Det var värt ett försök tyckte Anna.
- Vad härligt det är att vara ute, sa Anna och dom närmade sig sakta skyffeln.
- Ja, det är det, sa Maria.
Både Lili och Maria hållde fast Anna i armarna, men inte tillräkligt hårt för att hon inte skulle kunna vrida sig ur deras grepp.
- Kan jag inte få ta lite snö?? frågade Anna när dom var framme vi snöskyffeln.
Maria och Lili kollade lite misstänksamt på varandra, men Maria släppte Annas arm ändå. Hon böjde sig ner och tog lite snö i handen. Sen vred hon sig snabbt låss från Lilis grepp och tog skyffeln och hoppade bakåt .Dom tittade på henne med förvånade ögon och skulle precis hoppa på henne när Anna slog till dom i huvudet med skyffeln. Lili ramlade bakåt men Maria svacklade bara till lite. Anna tog lite satts och smällde till Maria ännu hårdare och hon föll ner. Men Lili var på väg att ställa sig upp men det hann hon inte förrän hon fick ett till hårt slag mot huvudet.
Anna tittade hemmet och skylten som det stod ”Högfjället” på och sen på dom där dom låg i snön.
- Förlåt Maria, viskade hon innan hon sprang bort till bilen, slet upp dörren och åkte där ifrån.
Vart hon skulle nu visste hon inte, eller jo till Stockholm men dit kunde hon ju inte åka i den här bilen. För då skulle dom ju ta henne hur lätt som helst.
Hon körde först på en asfaltväg men svängde sen in på en liten grus väg. Det var skog på båda sidorna om bilen, men det är ju nästan det enda Norrland består av.
När Anna hade kört ganska så långt så fick hon bensin stopp.
- Fan! Jävla kärring som inte kan tanka bilen! skrek Anna högt.
Hon klev ur bilen och visste inte vad hon skulle göra, så hon började gå. Det kanske skulle komma någon som också skulle till Stockholm som hon kunde lifta med.
- Men tänk om det kommer någon från ”Högfjället”, tänkte hon högt.
Anna sprang tillbaka till bilen och letade efter kläder som hon skulle kunna ha som täck mantel. En stor ful svart kjol hittade och en grön liten scarf hittade hon i baksätet. Kjolen tog hon på sig över dom svarta jeansen och scarfen över sitt långa blonda hår. I handsfacket hittade hon en väska och ett par solglasögon som hon också tog på sig. Hon rotade lite till och hittade en sladd, den tog hon och använde som skärp för kjolen var alldeles för stor.
När hon var klar så skulle nog inte ens någon av hennes kompisar känna igen henne.
Anna skyndade sig iväg från bilen och gick det snabbaste hon kunde. Det var en liten grusväg med skog på båda sidor om vägen som hon gick på.
När hon hade gått ca tolv km så kom hon fram till en mack. Anna kände genast att hon var hungrig och gick in.
Det var härligt att komma in i värmen för det var ganska så kallt ute. Det var en ganska så gammal mack och inte alls trevlig. Varorna hade gått ut för en vecka sedan på en del och några hade möglat. Men hon hittade i alla fall en dricka och en limpa som inte hade gått ut i datumet.
- Hej, sa Anna när hon kom fram till kassan.
- Ja, det blir sextio kr, sa han i kassan surt.
- Här, sa hon och gick därifrån.
Utanför macken stod det en gammal bänk där hon satte sig för att äta. Men hon kunde ju inte äta upp allt nu. Hon skulle ju ha det ett tag.
När hon hade ätit en tredjedel av limpan så var hon färdig och hade inte sett en bil på en kvart. Mörkt hade det också blivit. Hon skulle precis resa sig upp och börja gå när det kom en bil och svängde in. Bilen var en gammal Volvo och en tjej i tjugo års åldern kom ut.
- Hej, sa hon när hon fick syn på Anna.
- Hej.
- Vad gör du här helt ensam??
- Inget, jag missade en buss.
- Jaha, vart skulle du då??
Det såg ut som om tjejen trodde henne och Anna tänkte snabbt ut ett ställe dit hon var på väg.
- Sundsvall.
- Jamen där bor ju jag och ska dit nu. Vill du hänga på??
- Ja, visst! Tack!
Anna blev förvånad, för chansen att tjejen skulle bo där var ju en på miljonen. Men det var väll kanske Annas tur dag i dag.
- Vänta här lite, jag ska bara köpa en sak.
Anna visste inte hur långt det var till Sundsvall eller om det gick bussar härifrån med bort kom hon i alla fall. Varför hon inte sa Stockholm visste hon heller inte. Kanske för att hela hennes släkt kommer från Sundsvall och hon har aldrig varit där.
Tjejen kom ut efter ett litet tag med en stor drick.
- Otrevlig gubbe där inne, eller hur??
- Ja, det kan man säga.
- Vad heter du förresten??
- Jag heter Anna, du då??
- Jag heter Helena. Jag är tjugoett och du??
- Jag är femton.
- Kom så går vi bort till bilen.
Dom gick bort till bilen och satte sig. Den var faktiskt bekväm att sitta i tyckte Anna, fast den var gammal.
- Vad jobbar du med?? frågade Anna bär dom satt i bilen och var på väg till Sundsvall.
- Jag jobbar i en H&M affär i Sundsvall. Jag kommer här ifrån men jag ville inte bo så långt ute i öde marken.
- Ja, det förstår jag…
- Ja det är ju ganska dött här ute, vad ska du göra i Sundsvall?? Bor du här ute??
- Jag ska och hälsa på mamma, min pappa bor här.
- Asså, men går det alltså bussar ifrån macken??
- Nej, det går bussar inte så långt därifrån så jag gick till macken och satte mig där, ljög Anna ihop.
- Men varför ringde du inte efter din pappa eller väntade på nästa buss??
Anna tittade ner på sina fötter och försökte komma på ett bra svar, som hon till slut kom på.
- Det går bara en buss om dagen till Sundsvall därifrån och jag skulle precis gå in och ringa efter pappa när du kom.
- Jaha, tur att jag kom då så du slipper slösa på busspengar.
Det blev tyst och Anna kände sig trött och somnade.
Anna vaknad många mil senare av att Helena rykte i henne.
- Du får ta och vakna nu.
Anna slog upp ögonlocken och det första hon såg var det skarpa skenet från en gatlyckta. Hon sträckte på sig och antog att dom kommit fram till Sundsvall.
- Ja, jag är vaken nu, tror jag.
- Vart ska jag släppa av dig??
Oj, det hade Anna inte tänkt på att hon skulle släppas av någon stans. Men det måste ju finnas hotell och då måste det ju finnas Grand Hotell, så hon svarade att Helena kunde släppa av henne vid Grand Hotell.
- Ja, då kör jag dit.
Dom åkte fram till Grand Hotell och Anna tackade för att hon fått åka med. Sen stod hon och kollade när Helena åkte vidare. Sen när bilen var borta så gick hon in till receptionen.
- Hej, vill du checka in?? frågade en gammal dam.
- Ja, vad kostar det för en natt??
- För ett enkel rum kostar det 850 kr natten.
- Oj, vad dyrt. Men jag tar det ändå för en natt.
Anna tog upp sin plånbok ur väskan och betalade och fick sin rums nyckel.
När hon gick upp för trapporna till sitt rum så funderade hon på hur hon skulle få råd att åka till Stockholm. Alla hennes egna pengar var slut och på sitt bankomatkort hade hon nästan inget. Men så kom hon på att det var säkert pengar i väskan som hon tagit från bilen.
Anna kom fram till sitt rum och låste upp dörren och det var ett ganska fint rum. En säng, ett litet bord, två stolar, en spegel och en teve var det som fanns och allt gick i ljus rosa.
Hon lade kassen med mat på bordet och satte sig ner i sängen. Väskan tog hon upp för att kolla om det var pengar i och det var det. 1220 kr var det och det var faktiskt en hel del. Hon funderade på att köpa sig lite udda fula billiga kläder och klippa håret i morgon för lite av pengarna, kanske, kanske inte.
Hon gick upp och ställde sig framför spegeln och tog av sig scarfen och undrade om hon verkligen hade sett ut så här i dag.
- Jag ser ju inte riktigt klok ut i dom här kläderna, sa hon till sin spegel bild.
Hon gäspade och var ganska trött så hon gick och la sig. Men hon kunde inte somna. Hon tänkte på Maria och Lili. Maria hade alltid varit så snäll mot henne och då hade Anna gjort så mot henne. Hon låg i sängen och vände sig och kom på att hon kunde sätta på radion. Vilken kanal hon lyssnade på visste hon inte och det spelade heller ingen roll. Hon skulle precis somna när hon hörde något som gjorde henne helt klar vaken.
”Hon är alltså femton år, blond, ca 165 cm lång och smal. Anna, som hon heter, rymde i dag vid 15:00 tiden från ungdomshemmet ”Högfjället” .Hon stal en röd Volvo och var klädd i svarta byxor och en vit vinter jacka. Om du ser något ring polisen.”
Anna trodde inte att det var sant .Hon var på radio, dom efterlyste henne. Något som hon måste göra i morgon kom hon på med en gång, färga håret svart.
Det gjorde henne inget om dom tog henne efter att hon mördat Tobbe, men före. Om dom gjorde det skulle hon bli helt galen.
Det tog ett tag fast tillslut så somnade hon och vaknad vid elva tiden morgonen där på.
Radion stod fortfarande på och spelade Lambrettas låt ”Bimbo”. Anna sträckte sig och hade ingen lust alls att gå upp men det måste hon ju.
När hon tillslut gick upp så var klockan halv tolv. Hon gick in i badrummet och hittade en nagelsax som hon kunde använda för att klippa av sin sitt långa hår. Men det var inte så lätt, och speciellt inte att får det jämt. När hon ändå var nöjd med resultatet så var det inte jämt men hon orkade inte klippa mer. Hon ville heller inte ha kortare hår. Förut hade hon haft hår långt ner på ryggen nu hade hon bara hår till strax under öronen. Hon sopade bort håret och gick sen ner för att äta frukost.
När hon kom ner till matsalen så var det inte många där. Anna gick och satte sig vid ett helt ledigt bord vid fönstret när hon hade tagit smörgåsar och säkert en liter yoghurt. Det bästa hon visste var yoghurt och kunde äta hur mycket som helst.
När hon hade ätit upp gick hon till rummet och hämtade sin väska och sina pengar. Nu skulle hon gå på stan hade hon bestämt.
Dom första affärerna hon fick syn på var H&M, Lindex och några andra affärer som hon aldrig hade sett förut. Den första affären hon gick in på var H&M. Det var ganska mycket kläder på rea nu och det var bra, även om det nästan alltid är fula kläder på rea. Hon gick runt och tittade lite på rea kläderna och hittade en gul tröja för 79:-. Som tur var så stod inte Helena i kassan idag för henne hade inte Anna någon lust att träffa.
När hon kom därifrån så såg hon en affär som hette Jonnas och där gick hon in. Hon tittade på ett par lila byxor men dom kostade nästan 300:- kr så dom köpte hon inte. Istället köpte hon ett par orange byxor som kostade 100:- kr på rean. Det som hon hade kvar att köpa var hårfärg men innan hon gjorde det så skulle hon kolla runt lite i stan.
Anna såg en del mysiga café och saknade Mikael och kom på att hon glömt skriva och ge honom något brev. Adressen till hemmet hade hon inte så hon kunde inte skicka ett brev till honom heller. Men det gjorde inte så mycket, hon hade ju vikigare saker att tänka på, tyckte hon.
Hon gick vidare och glömde snabbt bort Mikael när hon fick syn på en Konsum affär. Nu skulle hon köpa svart hår färg.
Det var inte så många folk därinne och det var bra i fall någon skulle känna igen henne. När hon letat sig fram till hårfärgerna så fanns det inte så många kvar men som tur var så fanns det en svart kvar. Den tog hon fast den kosta 99:- kr. Egentligen skulle hon ju ha kunnat köpt en annan färg, som brun, men det hade hon ingen lust med. Anna hade alltid velat prövat att ha svart hår och nu hade hon ju chansen.
Hon betalade och undrade sedan vart hon skulle färga håret. Inne på en toalett så klart men vart visste hon inte. Men det löste sig när hon kom ut, för då fick hon syn på Scandic Hotell. Hon gick in där och hittade toan snabbt.
Handfatet var inte så stort men det fick duga. Anna läste på förpackningen och det skulle bli svårare än vad hon hade trött. Förs skulle man smeta in färgen i håret och det var ju svårt bara det tyckte hon, eftersom hon inte ville ha några ljusa fläckar i håret. Men det gick det med tillslut och nu skulle hon vänta i tjugo minuter.
När dom tjugo minuterarna hade gått så var det bara att skölja och använda något schampo liknande som var med. När hon var färdig och helt svart i håret och satt på sig sina nya kläder så var hon nöjd. Lite blek blev hon ju i ansiktet fast det gjorde ju inte henne något. Sina gamla kläder la hon i en kasse som hon hade fått från konsum där hon också hade sin dricka och sin limpa. Dagboken hade hon lagt i fickan på dom nya byxorna. Hon såg såklart jätte konstig ut med orange byxor, gul tröja och svart hår, men det brydde hon sig inte om.
- Va fan! Ska du vara där hela dagen??!! Skrek någon utifrån och bankade på dörren.
- Ja, det är såklart fattar du väll!! skrek hon tillbaka.
Hon tittade på sig en gång till i spegeln och gick sen ut. Utanför stod det en gammal gubbe och stirrade på Anna när hon gick ut från hotellet.
När hon kom ut på gatan igen så började hon med att leta efter en tåg station hon tänkte åka tåg till Stockholm. Först irrade hon bara runt och hittade inget, men sen så fick hon syn på en skylt och hittade sen lätt till tågstationen.
Lite senare satt hon på tåget i en helt egen vagn. Anna tog upp sin dricka och sin limpa och började äta. När hon ätit upp så började hon tänka på hur det var förr, när Alice levde. Det hade varit dom två ända sedan förskolan. Dom hade varit oskiljaktiga och det hade dom kunnat vara nu med, om Tobbe inte hade funnits. Han hade mobbat Alice sen ettan och gjorde det fram till början av nian. Alice hade inte velat att någon annan än Anna skulle veta varför hon tog livet av sig, och berättade inte att hon var mobbad hemma. Så alla undrade varför Alice tagit självmord för hon hade lämnat en lapp där det stod ”Jag orkar inte mer…”. Av det förstod ju inte hennes föräldrar någonting om, men det gjorde Anna.
- Kan jag sitta här??
Anna väcktes ur sina tankar av en kille som såg helt okej ut.
- Ja, visst, sa Anna.
Han satte sig på sätet mitt emot och sen upptäckte Anna att det var mer folk än dom där.
- Vad heter du?? frågade killen.
- Jag heter Anna, du då??
- Jag heter Anders hur gammal är du?? Jag är sexton.
- Jag är femton. Vart ska du??
- Jag ska till Stockholm och hälsa på mamma.
- Min syster bor i Stockholm så jag ska dit och hälsa på henne, sa Anna.
Dom små pratade lite och Anna tyckte om honom med en gång, fast inte på samma sätt som hon gillade Mikael.
- Har du mobil?? frågade Anders.
Anna kom på att hennes kära mobil var hemma, i Stockholm. Den som hon alltid hade haft med sig förr hade hon glömt bort i en hel månad, eller var det mer?? Hon visste inte om hon hade fått några sms eller om hon inte hade fått några alls.
Hon började tänka på hur ensamma hon och Alice hade varit. Visst hade hon många kompisar men det var ändå som det alltid var hon och Alice ändå. Det hade varit hon, Alice, Marika, Sara, Johan och Krille. Men Krille hade inte varit en riktig kompis, det visste hon nu.
Men dom hade i alla fall varit skolans udda gäng, följde inga trender och gjorde vad dom ville.
- Har du mobil, eller?? frågade han igen.
- Ja, mitt nummer är 0708-366291.Kan jag får ditt?? Eller nej…Min mobil ligger hemma hos syrran i Stockholm. Men du kan ju skicka till mig så får jag ditt nummer då??
- Ja, visst.
Konstigt att han pratade med henne egentligen, för hon såg ju inte klok ut. Vit jacka, gul tröja, orange byxor och svart hår, och han såg helt normal ut.
Anna tittade ut genom fönstret och kände igen sig, snart skulle hon vara hemma i sitt kära Stockholm.
Lite senare saktade tåget in och Anna och Anders sa hej då till varandra. Hon såg på Anders när han gick fram och mötte sin mamma och fylldes med något som kan likna hat. Anna hade aldrig blivit älskad hemma bara hemma hos Alice. Det hade varit Anna som tagit hand om sina småsyskon och hemmet. Hon hade aldrig förstått hur dom hade haft råd att bo kvar på söder egentligen, men det var väll för att hennes pappa tjänade så bra.
Hon vände sig om och gick bort mot tunnelbanan för att åka hem, eller ja där hon bodde. När hon var framme och klev av tunnelbanan, så såg hon sin syster Emma sitta och gråta.
- Hej, hallå Emma!! sa Anna och hon gick bort till henne.
Emma tittade upp och log ett litet leende.
- Hej, men du ska väll inte vara hemma??
- Nej, men jag rymde.
- Jaha…
- Varför är du så ledsen??
- Joo, mamma har varit borta i en vecka och vi vet inte vart hon är.
- Oj då. Men det gör väll inget…Letar polisen efter henne??
Anna kände sig nästan inte ledsen över huvud taget, för hon hade inte gillat sin mamma så mycket.
- Nej vi har inte råd med det. och jag tar inte livet av mig, kan du gå??
- Lilla fröken Andersson har inget Pappa har förlorat sitt jobb och jobbar i en affär på Västerlånggatan, där vi bor nu. Jag är här för att leta efter mamma.
Det blev tyst en stund och Anna satte sig ner bredvid henne. Emmas ansikte var vått av tårar och ögonen röda. Det långa mörka håret hängde tovigt ner och hon hade på sig ett par slitna jeans och en gammal vinter jacka. Den som Anna hade varit mest med av sina syskon var Emma, dom var mest lika varandra. Ville båda två bort från verkligheten, men skulle hellre dö än testa knark, och gjorde olagliga saker. Men Emma hade inte åkt fast än. Annas andra syskon var Thomas åtta år, Lina tio år och Tova tjugotre år, Emma var tretton.
- Emma ska du inte ta och visa mig ”vårat” nya hem då??
- Ja, det kan jag göra.
Dom gick på tunnelbanan och när dom gick av så pekade Emma på ett grått fult höghus och sa att dom ”bodde” där.
- Vilken våning bor ni, nej ”vi” på??
- Bottenvåningen…
Dom gick sakta fram till huset och öppnade den tunga portdörren.
- Vi bor där, sa Emma och pekade på skylten.
Anna kände på handtaget och det var öppet. Hon öppnade och det första hon såg var en fin välstädad hall. Hon slängde av sig skorna och gick in i köket. Där vid spisen stod…deras mamma, Ingalill, och lagade mat.
- Hej mamma, sa Anna.
- Hej gumman.
Ingalill kom fram och kramade henne.
- Mamma var har du varit?? frågade Emma som kom in i köket.
- Jo, jag har varit hos en kompis och nu förstår jag att mina barn behöver mig. Dom behöver en riktig mamma, inte en som super och ligger i sängen och spyr.
- Så du ska inte dricka mer?? frågade Anna som inte riktigt trodde på vad hon hört.
Deras mamma, Ingalill, hade vari alkoholist i nästan tio år och så slutade hon bara så där. Det visste inte Anna om hon trodde på.
- Nej aldrig mer. Men vad gör du här hemma??
- Jag fick åka hem…
- Va!! Och dom kontaktade inte mig?!
- Men du var ju ändå inte hemma, sa Emma spydigt.
- Nej just det, sa mamman och tittade ner i golvet. Vill ni ha något att äta??
- Ja, sa Emma och Anna samtidigt.
Ingalill dukade fram potatis, kött och knäckebröd.
- Vart är alla andra?? frågade Anna.
- Thomas och Lina har blivit placerade i foster hem, men Emma vägrade. Tova har flyttat till Uddevalla.
Dom satte sig vid bordet och började äta.
Köket var inte så stort men matbordet var det, så det fanns inte så mycket annan plats. Deras gamla kök hade varit stort och ljust med vita tapeter och möbler, men det här var mörkt och inrett i brunt.
När Anna ätit upp så gick hon fram till en av köks lådort och tog en kniv i smyg.
- Jag måste nog gå nu, sa Anna.
- Men varför det?? frågade mamman.
- Jag ska hälsa på en kompis.
- Okej, men kommer du tillbaka sen??
- Jaa…
Anna gick ut till hallen, hoppade i skorna och tog jacka och gick. Hon kände efter att kniven var där och tänkte att nu var det dags.
Tobbe bodde på st. Eriksgatan, men Anna fick se honom gå med någon före hon hade kommit fram dit. Hoppas att han inte har livvakter och att det är en av dom han går med. Hon följde efter och lite senare så gick hans kompis och då gick hon fram till Tobbe.
- Hej Tobbe, sa hon.
Han vände sig om och blev vit i ansiktet.
- Skrämde jag dig ??frågade hon med silkeslen röst.
- Anna?? Men du ska ju vara inspärrad på dårhus??
– Ja, det är Anna som aldrig har varit på dårhus, men ungdomshem och rymt där ifrån.
Han backade och försökte springa där ifrån, men Anna tog tag i hans tröja och hållde honom hårt.
- Kom så går vi någon annan stans så vi kan prata, sa hon och drog i väg med honom.
- Vi har inget att prata om…
- Har inte vi?! Du är ju nästan skrattretande.
- Hur kom du ut??
- Gick genom dörren hur trodde du??
- Släppte dom dig??
- Jag rymde sa jag ju förut. Jag kan berätta mer i detaljer när du är begravd.
- Vad menar du??
Tobbe stannade tvärt och stirrade på henne och blev, ommöjligt, ännu vitare i ansiktet.
- Jag menar inget, sa hon i överlägsen ton.
Anna fick syn på ett förfallet hög hus med en skylt där det stod att man inte fick gå in där. Det huset var helt perfekt som mordplats, då skulle inga komma in. Anna drog med sig Tobbe dit in och dom klev över alla tegel och cementbitar tills dom kom ganska långt in.
- Sitt!! skrek hon åt honom.
Han satte sig genast och skakade nästan av rädsla. Anna tog upp kniven ur jack fickan och Tobbe sträckte sig efter en tegelbit.
- Försök inget, sa hon och satte kniven under hans haka. Varför tog du livet av Alice??
- Hon tog ju självmord, jag gjorde inget.
- Nej du gjorde VERKLIGEN inget!! Du bara mobbade henne tills hon inte orkade leva längre. Varför??! Ingen normal mobbar någon tills den personen tar livet av sig.
- Ingen normal mördar någon heller, sa han.
- Du ska inte säga något om vem som är normal och vem som inte är det. Du ska bara säga varför du mobbade Alice, okej?!!
- Hon var ful och konstig, inte som alla andra.
- Det var ju en väldigt bra förklaring tycker jag, sa Anna spydigt.
Det sköt blixtar från hennes ögon och hon tittade på Tobbes arm som sträckte sig efter en sten igen. Anna gick fram till honom och tog tag i hans arm.
- Varnade jag dig inte??! skrek hon och tappade kniven som hamnade framför Tobbe.
Han sträckte sig efter den men hann inte förrän Anna såg det och sparkade honom genast i magen. Anna tog upp kniven och bakade ett steg.
- Undra om den här kniven är bra?? sa hon och tittade på den.
- Men det vill vi inte veta, sa Tobbe.
- Jodå, det vill vi visst det, sa hon och gick fram till honom.
Hon hade ett hårt grepp om kniven och böjde sig sakta ner och snittade honom i vänster arm. Blodet rann sakta ner för armen och det var mörkrött. Men Tobbe verkade inte bry sig utan fortsatte att stirra på henne.
- Bra kniv, eller??
- Men inte tillräckligt bra…
- Inte??
Det var som om Tobbes rädsla runnit av honom och det gjorde att Annas ögon mörknade ännu mer. Hon gick fram till honom och snittade honom igen fast den här gången i höger arm. Den här gången syntes det i hans ansikte att det gjort ont.
- Varför dra ut på tiden när jag kan mörda dig på en gång?? sa hon med ett leende på läpparna.
Hon gick fram till honom och tog tag i hans tröja och sa åt honom att följa med.
Han reste sig upp och gick motvilligt med. Dom gick tills dom hittade en rum utan stenar och cement bitar.
- Här blir bra sa hon och puttade honom längst bort till väggen.
Han satte sig ner vit, men ändå säker, i ansiktet.
- Är du inte rädd??
- Nej, alla dör…
Han var inte rädd och det fick Anna argare än hon någonsin varit. Tobbe skulle ju vara rädd och be om att få leva, men i stället var han självsäker och brydde sig inte om blodet på armarna. Det här var inte det Anna hade tänkt sig.
Hon började sparka honom det hårdaste hon kunde och tårarna strömmade ner för kinderna.
- Hur kunde du?? Du mördade Alice och nu ska du också dö!! skrek hon.
Han satt inte upp längre utan låg ner på golvet och Anna siktade sparkarna mot hans huvud. Men efter ett tag slutade hon, det var knivens tur nu.
Hon böjde sig över honom och högg kniven genom hans strupe.
Anna ställde sig upp och var andfådd och svett.
- Jag har gjort det, sa hon tyst.
Hon kände sig tom men glad, hon hade uppfyllt Alice sista önskan.
Hon slängde kniven på golvet och gick sakta ut från huset. När hon kom ut så var det tre poliser utanför.
- Vad har du gjort där inne?? frågade en av dom.
- Inget…
- Vänta här så undersöker jag, sa polisen till dom två andra.
- Vet du inte att man inte får vara där inne?? frågade en polis.
- Nej…
- Men det är ju faktiskt en skylt där, sa polisen och pekade på den. Såg du inte den??
- Nej…
- Har du varit ute och sprungit eller?? frågade den andra polisen.
- Nej…
Men det var inte konstigt om han trodde det för hon var svettig och andfådd.
- Du var då pratglad, muttrade polisen.
Det hördes steg som närmade sig och polisen som undersökt kom ut. Hans blick var alvarlig. Dom två andra poliserna fattade att något var fel och hållde fast henne.
- Var det du som…
- Ja, det var det, sa hon lugnt.
- Då får du följa med till polis stationen.
Anna gick med och nu spelade det ingen roll vad som hände, Tobbe var ju död…

Skriven av: Marie