Alla är lika värda

§§§

En kille gick på gatan. Utseendemässigt ser han inte som en svensk men han är det.
Han kisade upp på himlen medan han gick, sen skakade han på huvudet och log brett så hans vita jämna tänder syns.
”Livet är helt för knäppt!”, sade han till sig själv och skrattade.
Nathan heter han. Han kom till Sverige med sina föräldrar från Somalia i Afrika när han var fyra år gammal på grund av kriget i landet. Föräldrarna dog efter de kommit till Sverige av aids. Nathan hade tur som klarade sig undan från aids som tog hans föräldrars liv.
Socialen tog hand om honom och placerade honom hos en svensk familj som redan har två barn. Nathan växte upp hos dem och fick mycket kärlek.
Nu är han sjutton och går på gatan och lever livet.
Nathan skulle träffa sina syskon i biblioteket och plugga tillsammans med dem.
Han gick in entrédörren och spanade efter Lovisa och Gustav, tvillingarna som är ett år äldre än Nathan. Han fick syn på dem och log stort. De vinkade åt honom. Sen gick de upp i trappan och letade efter ett ledigt bord som de kunde slå ner sig.
”När jag gick hit då fick jag att tänka på, livet är faktiskt knäppt!”, skrattade han.
Tvillingarna såg på honom och log, de älskade honom som en riktig biologisk bror.
En äkta syskonkärlek, säger man när man ser dem.
”Så går du på gatorna och drömmer som vanligt?”, retades Lovisa.
Nathan log och tog fram sina böcker som han hade i sin ryggsäck och började plugga i tysthet.
Där satt syskonen Torstensson och pluggade i stillhet, Nathan lyfte sin blick från boken som han höll att läsa och betraktade på sina syskon. Han log ett litet leende. Ja, han älskade tvillingarna jättemycket. Han kunde aldrig tänka sig att byta bort dem mot andra.
”Är du intresserad av Jennifer?”, frågade Gustav Nathan.
”Jennifer? Nää det är jag inte. Hon är bara en kompis.”, blinkade Nathan och skrattade åt Gustav som såg lite förlägen ut.
”Du gillar visst henne, eller?”
”Mm…”, svarade han.
Nathan och Lovisa skrattade åt Gustav som var rött i ansiktet.
De bestämde sig att de skulle gå in till gågatan och titta på affärer, det var Lovisa som ville för att hitta kläder till en fest som de skulle till.
Två ljushåriga, blåögda tvillingar av varenda kön och en mörkhårig, brunögd kille gick ut från Stadsbiblioteket och gick mot Gustav Adolfs torg.

§§§

Tove stod framför spegeln och beundrade sitt utseende.
”Du är så snygg!”, log hon och plutade munnen. Tjejen på spegeln log och plutade munnen tillbaks. Spegeltjejen har mörkblont hår och isblåa ögon som får alla att tappa andan när de ser in dem. Tove var född och uppvuxen i staden Malmö, i landet Sverige som hon aldrig skulle tänka sig att lämna sitt fosterland.
Hon älskar Sverige och blir irriterad när några kallar henne för rasist. Hon är bara en nationalist inte en rasist. Men det ligger något i det. Hon gillar inte invandare och kan inte förstå varför de kommer hit till Sverige.
Hur skulle det bli med svenska folket om invandare kommer och förstör landet? Hon tycker också att de andra som kom från de andra länderna var fula med sitt svarta hår och mörka ögon. De som var inte hon, med sina vackra isblåa ögon och fina hår.
Tove suckade och tog hårborsten och borstar genom sitt vackra mörkblonda hår med långsamma tag.
Plötsligt ringer telefonen och Tove ryckte till och sprang snabbt till telefonen som finns ute i hallen, hennes egen telefon i rummet var sönder.
”Hallå?”, svarade Tove.
”Hej sötnos! Det är jag”, sade rösten i telefonen.
Tove log stort när hon hörde rösten. Det var hennes bästa vän, Erika. Som hon älskar högt av alla. Erika är vacker och klok, allt som en riktig bra vän ska ha.
De pratade i en stund när Tove lade på luren hade de bestämt att de skulle träffa i Triangeln och shoppa. Tove log stort när hon steg in i sitt stökiga rum och packade ner allt som hon behöver för en dag i stan i sin väska.
Hon visslade när hon gick till bussen och åkte in till Malmö från Limhamn.
När bussen passerade Triangeln då hade Tove hoppat av och gick in köpcentrumet.
Hon tittade upp mot himlen och började le långsamt, det var en fin dag för att shoppa!
”Aaahh vad glad jag är! Våren är här!”, tänkte Tove och höll att skutta upp i luften av glädje.
Erika stod och väntade på henne utanför MQ och hon skrek högt när hon såg Tove.
De sprang till möts och kramade varandra hårt så de nästan stupade.
”Kom nu shoppar vi loss!”, sade Erika.
Tove skrattade så det klingade och tog Erikas arm och höll den under sin.
Då gick de i väg mot gågatan i detta vackra vädret.
”Tove! Ska vi inte gå in VeroModa och titta?”
De gick in VeroModa.

§§§

Nathan gick med tvillingarna mellan sig och tittade på folk som gick förbi dem.
Lovisa ville gå till VeroModa, hon har hört av sin kompis att det finns en fräck tröja där.
Nathan och Gustav tittade menande på varandra och himlade på ögonen.
”Typiskt tjejer!”, tänkte de samtidigt.
Lovisa började nynna på en låt som hon gillade.
Nathan grimsade och skelade med ögonen, Gustav rynkade på näsan.
Sedan skrattade de högt åt Lovisa.
”Haha, vad roliga ni är!”, mumlade Lovisa lite surt. Men hon visste att de skojade bara med henne och att de älskade varandra.
De nöp i varandra på skoj på vägen mot klädaffären. Nathan log stort så han sken som en sol.
När de närmade sig kom två tjejer ut från affären. Nathan drog efter andan när han fick se dem, ena var söt men den andra var ännu sötare.
”Åh, vad vacker hon är!”, utbrast Nathan.
Lovisa och Gustav stannade upp och stirrade på honom som att han inte var riktig klok.
De visste vem tjejen är, rasisten som de brukade kalla henne för. När man snackade om ordet RASIST då tänker man direkt på henne. Men det visste Nathan tydligen inte.
Plötsligt föll tjejen på gatan och hennes väska gled och sakerna i väskan spred ut sig på gatan.
Smink, nycklar, plånbok, pennor, anteckningsbok och allt möjligt låg på gatan.
Tjejen blev blodröd i ansiktet och tittade snabbt sig runt, folk som gick förbi glodde på henne och undvek att trampa på hennes saker.
Nathan grep in sig direkt och gick fram till tjejen och frågade hur det var med henne.
Han böjde ner sig bredvid henne och tittade in hennes isblåa ögon och gapade. Han anade inte att de skulle vara så förtrollande. Sen började han hjälpa henne plocka in sakerna som föll ut ur väskan på gatan. Hennes kompis hjälpte också till.
Tjejens ögon var fyllda av tacksamhet när hon såg upp på Nathan men efter en stund fylldes de av hat. Nathan begrep ingenting. Men han tyckte att hon var vacker ändå.
När han och kompisen var klara reste båda upp och hjälpte tjejen upp.
Men tjejens ansiktsuttryck var kall och hård. Nathan blev nyfiken och undrade vad var det som döljer bakom de vackra och hårda ögon.
”Tack så mycket.”, sade kompisen och såg på Nathan. Han såg att hon hade vänliga och glada ögon som får en att le och nicka tillbaks.
Lovisa och Gustav kom gående mot den lilla gruppen som bildades på gatan och stirrade misstänkt på tjejen och de ställde sig skyddande hos Nathan.
”Vad heter du?”, frågade Nathan och hans ögon var riktade till tjejen.
Tjejen svarade inte och kollade bara i sin väska om några saker har försvunnit.
”Tove, hon heter Tove.”, svarade hennes kompis i hennes ställe.
Nathan såg att hon blev lite ledsen för han inte frågade vad hon hette, som att han inte lade märke åt henne.
”Vad heter du själv då?”, sade Nathan och började le.
Kompisen såg upp och log.
”Erika heter jag.”
Nathan sade att han hette Nathan och presenterade Lovisa och Gustav för dem.
De log kyligt mot Tove.
”Nu måste vi gå in i butiken innan den stänger!”, sade Lovisa plötsligt.
Nathan nickade och sade hejdå åt Tove och Erika.
”Hoppas att vi ses nån gång i framtiden!”, blinkade han till dem.
Så gick de in i VeroModa. Nathan kunde inte sluta tänka på Tove.

§§§

Tove och Erika steg in i butiken. Erika gick direkt till en ställe som bestod av byxor.
Tove följde tålmodigt efter och tittade på när hon försökte välja ut ett par byxor.
”Äsch jag tar dem in och prövar!”, sade Erika.
Som tur var det inte så trångt inne i butiken som det brukade vara.
Erika lade beslag över ett stort provrum som är det största av alla. Tove stod utanför och väntade.
”Ska jag ta den?”, frågade Erika.
Tove tittade på byxorna som satt gjutet på Erika och nickade gillande.
Det räckte att hon nickade för Erika att förstå att de satt bra och log. Tove har en bra smak när det gällde kläder och hon kunde inte shoppa utan henne.
Erika tog byxorna ut ur provrummet och hängde tillbaks de par som hon inte skulle köpa.
Hon betalade och gick ut tillsammans med Tove framför sig.
Tove tyckte att det var skönt att komma ut och röra på sig efter att hade stått i den varma butiken och hon nästan dog av syrebrist.
Plötsligt var hon nere med knä på gatan och såg sin väska ligga framför sig och allt som hon hade i den låg runt väskan. Hon förstod att hon råkade att snubbla, det var så pinsamt.
Tove rodnade och tittade ängsligt runt men det var många som såg henne.
När hon lyfte sina blickar för att se vad Erika gjorde, istället för att se Erika såg hon in ett par varma mörkbruna ögon som var oroliga.
”Han är mycket söt!”, tänkte Tove.
Tove började småle men plötsligt fick hon se att killen som stod på huk och frågade hur det var med henne hade en ljuschokladfärgad hud.
Hon kallnade till och känns att hatet började smyga fram och dränka henne.
Tove blev alldeles kylig mot Nathan snabbt, medan Erika stod och tackade Nathan för att han hjälpte upp henne stirrade hon på Erika som att hon inte är riktig klar i huvudet.
Då kom två människor fram, de såg ut som att vara tvillingar fast de är kille och tjej.
”Fan! Det är ju Lovisa och Gustav! De är invandareälskare!”, tänkte Tove surt.
Nathan tittade på Tove och frågade vad hon hette, Tove ville ens inte titta åt honom.
Hon var på väg att säga: ”Stick tillbaka till ditt äckliga land!” men Erika hann före henne.
När de sade adjö och gick in i VeroModa vände Tove sig åt Erika som började gå.
”Är du inte klok? Att prata med en svart kille?! Varför skulle han komma hit till Sverige. Här finns det ju för MYCKET invandare! Det räcker!”, grälade Tove Erika.
”Lägg av! Du vet att jag är inte så fientlig mot invandare. Det finns schyssta några som är riktiga trevliga! Så skippa ditt Hitler-tanke som du har! Nathan är ju trevlig! Han gick ju fram och hjälpte dig fast de andra skulle inte göra om de fick syn på dig ligga på alla fyra på gatan!”, skrek Erika. Folk vände sig och tittade på henne. Det brydde hon inte sig om. Det viktigaste är att få Tove att förstå ansåg hon.
Tove blev sårad när Erika sade ordet ”Hitler-tanke”. Hon visste att Hitler var hemsk och hatisk som mördade miljontals människor.
Hur kunde hon jämföra henne med honom? Toves isblåa ögon blev tårblanka.
Erika såg det.
”Åh, jag anade inte att du skulle bli så lessen när jag sade det där. Jag ville att du skulle förstå att alla invandare inte är sådana. Inte som de som du mötte förut.”, sade Erika och kramade Tove som snyftade till.

För två år sedan…
Tove gick ute med en killkompis, Gabriel. Det var sen och mörkt på kvällen.
De var på väg hemåt från en fest. Plötsligt kom det ett gäng av utländska ungdomar.
De gick fram till Gabriel och skrek, hotade honom om han inte gav dem hans mobil, pengar då skulle de döda honom. De misshandlade honom med slag och sparkar.
Tove stod förstenad och visste inte vad hon skulle göra. Hon såg Gabriels ögon. De var uppspärrade. Den trygge, snälle, rolige Gabriel som alltid skyddade henne låg där försvarslöst. Inte den som han brukade vara, rädd, maktlös, blåslagen.
En av dem fick syn på henne och flinade ett elakt leende och gick fram till henne.
”Hora! Svennehora! Hora! Ska du inte knulla med den jävla svenne? Fy fan vilka fula kalla ögon du har! Sluta stå och glo!”, hade killen sagt till henne.
Tove blev jätterädd, när de hade tröttnat på Gabriel och gått. Han låg där och jämrade sig.
Mobilen och plånboken var borta. Tove grät och hjälpte honom hem.
Efteråt hade hennes hat mot utlänningar varit starkt.

”Såja, gråt inte nu. Du vet att Gabriel hatar inte utlänningar så mycket som du gör. Jag älskar ju dig för att låta dig gå runt och hata alla som kommer till Sverige. Vi har diskuterat mycket om det. Jag sade ju att de kom hit för att det är krig i deras hemland och de kunde inte komma tillbaka till sitt land. De hade också det svårt. Du kan vara lycklig som lever i Sverige! Tänk på de stackars krigsbarnen, barnen över världen som svälter ihjäl sig för att de inte har mat och pengar.”, sade Erika.
”Ja jag vet men jag kan inte sluta hata. Jag måste bara enkelt hata! Hata dem! Hata dem!”, viskade Tove.
”Gabriel hatar ju inte alla! Han hatar bara dem som slog ner honom.”, sade Erika med bestämt röst som fick Tove att rycka upp. Hon använde ju vanligen aldrig den tonen.
”Tove! Tänk på, alla är lika värda! Alla är människor med känslor oavsett hurdan de ser ut. Det är deras innerst inne som är det viktigaste!”
De gick tillbaka till bussen. De orkade inte shoppa mer efter deras gräl och åkte hem till Tove.

§§§

”Vet du inte vem som du hjälpte nyss??”, viskade Gustav till Nathan utan att Lovisa skulle höra. Hon skulle bli helt vansinnig om hon hörde honom nämna Toves namn.
”Nää, jag gick bara fram till henne. Hon såg hjälplös ut. Hon är vacker…”, sade Nathan drömmande och bara stirrade tomt framför sig.
” Jaja jag vet att hon är vacker. Men du vet inte hurdan hon är egentligen! Hon är nämligen..”
”Vad?”, frågade Nathan nyfiken.
”Ja, hon är.. rasist som vi säger. Hon hatar de som är inte från Sverige.”, harklade Gustav fram. Nathan blev chockad och tittade på Gustav och förstod plötsligt.
Varför hennes ögon blev konstiga när hon fick se på honom efter chocken. De blev mycket ondskefulla. Så han blev nästan rädd. Rädd för henne skönhet och ondska.
Men han blev förälskad i henne från den första ögonblicket när han såg henne.
”Mm, så är hon rasist?”, frågade Nathan och såg en aning ledsen ut.
”Ja men hon var mycket schysstare förr, men hon blev förändrad för två år sedan.”, viskade Gustav mycket lågt. Då kom Lovisa med ett lass kläder som hon skulle pröva.
Nathan och Gustav suckade djupt och tittade menande på varandra medan de log.
”Hur gammal är hon? Sjutton?”
”Ja det stämmer, hon är sjutton och jag känner hennes brorsa. Två år äldre än henne. Du vet, han som hjälpte oss med datorn när den dog? Du minns väl honom?”, log Gustav.
Nathan mindes. Hennes brorsa som var snäll mot honom. Han hade skojat med honom och pratat om allt när han kom hem till dem och fixade datorn.
Efteråt när Lovisa hade shoppat klart gick de ut och skulle gå till bilparkeringen utanför Triangeln och hämta bilen där. Bilen som Gustav och Lovisa delade på.
De tog körkort nyligen. De åkte hem.
Nathan kunde inte sluta tänka på skönheten. Som skrämde och fascinerade honom.
”Hej på er! Hur gick det när ni pluggade?”, frågade deras mamma glatt.
”Bara bra, skönt att det är helg nu!”, svarade Gustav.
”Jag går upp till mitt rum, ropa till när maten är klar!”, ropade Nathan medan han småsprang upp i trappan med stora kliv till sitt rum.
Därinne slängde han sig på sängen och dagdrömde om Tove. Han tror att han är kär i henne.
”Tove, vilket vackert namn..”, viskade han till sig själv.
Fast den lilla information som han fick av sin bror, är han mycket fast vid sitt beslut.
Att få Tove och få henne att förstå. Att alla är lika värda.

§§§

”Jag är hemma med Erika!”, ropade Tove när hon kom hem till det trygga hemmet.
”Vem är hemma?”, nästan skrek Tove.
”Jag!”, svarade hennes bror Hannes och tittade ut från köket som osade gott.
”Vad är det som du lagar?”, frågade Erika nyfiket.
”Kycklinggryta med ris!”, log Hannes och gnuggade händerna mot varandra.
Erika beslöt sig att stanna och smaka sig av Hannes goda kycklinggryta.
”Var är mamma och pappa?”, undrade Tove.
”Minns du ens inte det, din ärthjärna? De är borta på middag!”, sade Hannes.
De satte sig vid matbordet och började äta och prata.
Erika berättade vad som hände när Tove föll på gatan och när Nathan kom fram.
”Skadade du inte dig?”
”Nej, det gjorde jag inte. Varför bry dig om mig??”, sade Tove kallt.
”Mm, Nathan.. heter han Torstensson i efternamn? Som har Gustav och Lovisa till syskon?”
”Ja det stämmer!”, sade Erika.
Hannes satt tyst och tittade på Tove, han hade en fråga. Som han tvekade om han skulle fråga henne. Han visste att hon är rasist. Han skämdes för det och älskade henne samtidigt.
”Var du snäll mot honom?”
Tove slutade plötsligt äta och stirrade argt på Hannes. Erika blev orolig.
”Lägg av nu! Vi ska inte bråka nu.”, sade Erika.
”Då var du stygg mot honom, syrran. Det ska du inte va! Nathan är ju snäll och trevlig när jag snackade med honom.”, sade Hannes ursinnigt.
”Har du snackat med honom???”
”Ja jag var hemma hos Gustav och Lovisa och hjälpte dem med deras dator som krånglade. Då mötte jag Nathan och han var trevlig och nyfiken. Han frågade mig mycket om dator. Han log och var på gott humör hela tiden. Sen frågade jag Gustav om Nathan är alltid sådan. Han svarade att han är alltid sådan. Han blir sällan sur och negativ, han är alltid glad och positiv fastän Gustav försökte reta honom för att få honom att bli arg och sur. Men det lyckades han inte med. Men hur kunde du vara elak mot honom? Jag skäms jättemycket över dig, Tove”, skällde Hannes ut Tove.
”Är de syskon?”, sade Erika efter hon hämtat sig efter chocken.
”Ja, Nathan är adoptivbarn till paret Torstensson. Han kom till Sverige från Somalia. Hans föräldrar dog när de kom hit. Mer vet jag inte.”, sade Hannes och hans blickar var riktad mot Tove som satt tyst och rörde i maten.
Bråket tog slut men det var kyligt i luften hemma hos Tove. Hon vägrade att ge upp, hon skulle envisa tills hon dör. Att hon hatar de som kom till Sverige för att bara förstöra landet och det viker hon inte sig för. Nathan kunde sitta där med sin fula hudfärg.

§§§

Det är lördag och Nathan skulle ut med sina kompisar och fika.
Han väntade på sin tjejkompis Jennifer som skulle komma och hämta honom.
Hon kom och de tog bussen in till stan.
”Vad vet du om Tove?”, frågade Nathan Jennifer.
”Rasisten? Som råkade ut en hemsk händelse för två år sedan?”
”Vad hade hon råkat ut?”, undrade Nathan och såg förvånad ut.
”Jo, hon och en killkompis var ute och var på väg hem från en fest då hoppade ett gäng utlänningar på kompisen. De rånade och misshandlade honom. En av dem fällde tydligen elaka kommenterar åt Tove. Efter detta har hon alltid hatat utlänningar. En fördom. Som hon kommer nog alltid att bära med sig i livet ut tror jag.”, berättade Jennifer.
”Men har du väl träffat henne?”, undrade han.
Jennifer tänkte efter ett tag innan hon svarade.
”Ja det gjorde jag faktiskt. En gång, då spelade jag handboll mot Toves lag. En i laget knuffade åt mig hårt så jag ramlade. Jag slog mig illa i golvet och det gjorde skitont.
Tjejen som knuffade mig flinade stort medan Tove klev fram till mig och hjälpte upp mig.
Hon slängde ett argt blick åt tjejen som blev paff. Hon är egentligen snäll men hennes rasistiska tankar hindrar henne ifrån att vara en god person.”
”Mm…”
”Gillar du henne?”, skrattar Jennifer.
Nathan rodnade fast det syns inte på den mörka huden.
”Jag tolkar det som en ja.”, retades Jennifer.
Nathan skrattade till och knuffade till Jennifer som flinade och retades.
De gick till deras favoritcafé som låg nära busshållplatsen där de hoppade av.
Nathan spanade efter ett ledigt bord som de kunde sätta ner sig och vänta på resten av deras kompisar som skulle komma.
Plötsligt fick han syn på en tjej, som han känner från fredags. Tjejen med de isblåa ögon.
Tove! Hon satt där ensam vid ett bord med en kopp te framför sig och stirrade genom fönstret.
Nathan tvekade om han skulle gå fram och säga hej eller inte.
Jennifer fick syn på Tove och stötte till Nathan.
”Gå dit och börja snacka!”, väste Jennifer.
Nathan tittade fånigt på henne och visste inte vad han skulle göra. Jennifer började morra på skoj för att visa att hon menar allvarligt.
Nathan fann sitt mod och började gå fram till Tove.
”Hej!”, började han.
Tove tittade upp och hennes min ändrades snabbt när hon fick se på Nathan.
”Mm… hej”, sade hon och tittade bort.
Nathan förstod inte, att hon inte ville prata med honom. Men han försökte igen.
”Hur mår du efter igår?”
”Bara bra.”, svarade hon undvikande.
”Det är visst ödet! Vi träffades ju igår på gågatan och sen nu idag på här caféet!”, log Nathan besvärat.
”Nej det tror jag inte!”, klippte Tove av.
Nathan såg på henne med uppspärrade ögon och skakade på huvudet.
”Varför är du så otrevlig?”, frågade han.
Toves blick for runt i rummet och hon gjorde en grimas.
”Vad tror du? Att jag skulle älska dig? Du borde inte vara här! Varför ska du vara här i landet Sverige när du inte förtjänar att vara här?? Så vill jag inte ha dig mer med att göra! Stick din neger!”, skrek Tove.
Alla folk i caféet vände sig och tittade åt hållet som skriket kom ifrån. Jennifer stod och tittade chockande på personen som var stygg mot Nathan.
”Visst! Tror du att jag skulle vilja åka tillbaka till mitt land och vara ensam som en fyraårig? Utan föräldrar, och några släktingar som tar hand om mig? Mina föräldrar dog ju i aids! Jag har ju en jävla tur som överlevde från sjukdomen! Så borde du sluta att gå omkring och slänga en massa elaka ord som oskyldiga får höra? Din mun är ful och skitsmutsig!”, skrek Nathan.
Tove satt bara och glodde på honom och rodnade.
”Jennifer! Nu går vi härifrån! Orkar ju inte vara i samma rum som den där rasistjäveln!”, sade Nathan argt och hans ögon blev blanka av tårar. Hans hjärta fick en hugg i av Tove.
De gick ut och Jennifer tröstade Nathan som var på väg att gråta.

§§§

”Åh han blev sårad… Varför sade jag det?”, tänkte Tove ångerfullt efter bråket.
Hon satt fortfarande vid bordet och fick hålla sig för att inte börja snyfta.
”Han var ju vänlig och söt som gick fram och sade hej och frågade hur det var med mig. Varför snäste jag åt honom?”
Tove funderade och sen tog hennes stolthet över och hon blev arg på Nathan istället för att ångra det som hon gjorde och springa efter Nathan och be om ursäkt.
”Hur kunde han säga sådant till mig? Den negerjäveln! Han tror att han är något!”, tänkte Tove tyst och tog sin jacka och väska. Sen gick hon iväg till H&M på Gustav Adolfs torg för att träffa Erika där.
Hon stod och funderade på Nathan. Stoltheten började veka och hon blev ledsen för det som hon sade till honom. Hon vacklade mellan stolthet och ånger.
Erika kom och Tove ville inte berätta för henne om händelsen. Erika upptäckte naturligtvis att hon var deppad och peppade upp henne om festen som de skulle till på nästa helg.
”Kom igen! Det blir kul med maskeradfest! Det var längesedan vi var på någon sådan fest!”, sade Erika glatt.
”Jaja, men har du tänkt dig vad du ska klä ut till?”
”Jag har funderat på det och kom på att jag skulle klä ut mig till en katt.”, svarade Erika.
”Okej, jag har redan skaffat maskeradkläder. Jag ska vara en clown.”
”Clown? Du som en clown?”, garvade Erika.
Hennes skratt fick Tove att le. De skrattade tillsammans. Det kändes härligt!

§§§

Nathan var hemma efter skolan på en måndag och mådde dåligt. Han var ledsen och grubblade över varför Tove var så dum och sade sådant till honom.
Det kändes inte så bra. Han kunde inte sluta grubbla över händelsen med Tove.
Nathan blev arg på henne och sig själv. För att han bara gick runt och tänkte på detta.
Nu ska han skjuta undan tankarna och leva livet! Han, en livsnjutare!
Han började fnissa för sig själv och dansa runt i rummet med musiken på.
Det knackade på dörren.
”Kom in!”, ropade Nathan.
Dörren öppnades och det var mamma. Hon log när hon fick syn på Nathans ansikte som strålade som skolsken.
”Vad ville du?”
”Jag undrade bara hur det är med dig. Jag hörde förresten från Gustav att ni ska till en fest på nu lördag. Det ska visst bli maskerad på festen? Det låter kul! Har du tänkt ut vad du ska ha på dig?”, frågade mamma.
”Japp! Det ska jag! Jag har skaffat en gorilladräkt som jag ska ha på mig och skrämma ut livet ur de andra!”, sade Nathan och skrattade.
”Typiskt dig, Nathan”, sade mamma och log och gick ut från rummet.
Nathan slog ner sig på sin stol och tänkte på festen som han skulle till. Festen kommer nog att bli en höjdpunkt under den dystra veckan som han hade.

§§§

Det var en lördag, dags för festen. Tove var nervös och uppspelt inför festen.
Hon hade redan målat sitt ansikte i en clownmålning och hon såg kul ut så hon måste skratta.
Hennes mamma hade sytt en färgglad clowndräkt och sen hade Tove skaffat ett par stora skor som var passande att snubbla i.
Hon stoppade in sitt långa blonda hår i en röd, blå, gul, rosa krullig peruk.
Något fattades. Hon stod och tittade på sig själv i spegeln och funderade. Näsan! Javisst!
Hur kunde hon glömma det? Hon sprang nerför i trappan och letade efter den röda clownnäsan. Hon hittade den och satte den på näsan.
Hannes kom på henne när hon spexade framför spegeln i hallen och tjöt av skratt.
Tove ryckte till och tittade upp.
”Haha vad rolig du såg ut! Så måste man skratta ihjäl sig till döds! Hehe!”, skrattade Hannes.
Denna gång blev Tove inte arg utan log och kramade Hannes innan hon gick upp och för att ta skorna på sig. Hannes tittade efter henne med en förvånande ansikteuttryck.
Tove som brukade aldrig krama Hannes utan orsak. Hon var ju tuff och kall.
Sedan gick Tove hem till Erika för att göra sällskap till festen.
Erika öppnade dörren när Tove ringde på och tittade på henne med stora ögon.
”Jag kände nästan inte igen dig!”, flämtade Erika och tittade på Tove från tå till topp.
Tove blev smickrad och berömde Erikas maskeraddräkt. Hennes söta ansikte var förändrad, från en söt tjej till en ännu söt och smidig katt.
Erikas pappa skjutsade dem till festen. Fredrik och Klara som ordnade festen välkomnade dem in i lokalen som var full av dansade maskerade ungdomar.
”Toppen! Nu ska vi festa loss!”, blinkade Tove åt Erika.

§§§

Om man går förbi gatan där festen pågick kan man se tre figurer som går tät nära varandra och sjöng. En gorilla, en punkare och en sjörövare som var på väg till festen.
De blev insläppta trots de såg hemska ut.
Nathan skrattade när han skrämde Jennifer och Klara med ett gorillavrål.
Sen blev han så tröstig och gick till ståndet där som förfriskningar fanns uppdukade.
Han tog en Coca Cola och tog en stor klunk och pustade ut.
Det var svettande att vara en gorilla tänkte han och spanade ut i havet med full av dansade par. En isprinsessa med en vampyr och sen en som klädde ut sig till Cleopatra som dansade med en trollkarl. Alla var festliga med sitt utklädelsen.
Plötsligt kände han en knackning på axeln och vände sig. Det var en tjej som var utklädd till en katt som frågade om han ville dansa. Det ville han!
De dansade till låten som ljöd ur högtalarna som fanns i rummet. Nathan tittade på katten och tyckte att han kände igen henne men kunde inte minnas vart han sett henne.
När låten var slut tackade katten gorillan för dansen. Nathan log och katten log.
Nathan blev svettig och tog masken av sig och tog en klunk av läsken.
”Nathan!”, hörde han någon ropa. Han tittade efter vem som ropade på honom.
Han fick syn på en kompis, Johan. Som han inte sett på länge.
”Johan!”, skrattade han och gick fram till Johan som var utklädd till en hårdrockare och gav honom en bamsekram.
”Jag har inte sett dig på länge! Fan vad glad jag blev! När jag såg dig!”, flämtade Johan.
”Ja, precis! Hur är det med din lilla söta tjej Marie?”, frågade Nathan.
Johan såg en aning ledsen ut och Nathan fattade direkt och sade:
”Oj förlåt! Jag har ingen aning att kärleken kraschade. Sluta deppa, Johan! Nu ska jag pigga upp dig!”, sade Nathan och såg skamsen ut.
”Det gör ingenting. Det är ju längesedan vi hördes då håller du inte reda på alla nyheter om oss!”, sade Johan och kramade Nathan igen.
”Varför höll vi inte kontakt med varandra?”, undrade Nathan och såg på Johan.
”Det undrar jag med… Men nu får vi hålla kontakten med varandra!”, sade Johan och blinkade.
De log mot varandra och gav varandras mobilnummer och skiljes åt.

§§§

Tove suckade. Det hade varit en jobbig kväll. Genomsvettig kväll!
Hon svettades i det tjocka clownsmink och dräkt. Men det hade varit kul att klä sig ut som en clown och de andra hade inte känt igen henne.
Hon hade dansat med många, när hon tittade sig omkring fick hon se på Erika som dansade med en gorilla. Han dansade superbra och många stod i kö för att dansa med honom.
Tove älskade att dansa, hon började redan dansa till pappas gamla Elvislåtar med tjocka och knubbiga ben när hon var i tvåårsåldern och precis börjat lära sig att gå.
Hon stod där och funderade på om hon skulle bjuda upp honom senare.
”Tove! Har du kul?”, ropade Erika och såg att ha det.
”Nja, ganska kul i alla fall!”, ropade Tove tillbaka.
”Försök ha det så kul!”, blinkade Erika och dansade vidare.
Tove stod kvar och suckade igen. Hon blev tröstig och gick till bordet med drinkar.
Hon tittade på dem. Ett dunk med hembränt stod på bordet. Hon brukade dricka HB annars.
Men inte idag, inte just idag. Hon hade ingen lust. Att bli full och fnissig.
Hon gör lätt misstag som hon ångrar sig mycket efteråt när hon blir full.
Det verkade som att hon hade blivit klokare efter bråket med Nathan.
Hon smuttade på Fanta som hon hällde upp i en pappersmugg och tittade på dansande par som dansade förbi henne. Hon kände plötsligt sig ensam och bortglömd.
Tove tittade på gorillan igen när han blev uppbjuden av en vamparinna som var vågad klädd.
Det syntes att han är populär på festen, Tove tvekade fortfarande på om hon skulle gå fram till honom men en annan tjej hann före henne.
Hon blev ledsen och humöret sjönk. Hon suckade och tittade upp mot taket och tänkte;
”Varför vågade jag inte?”, förbarmade hon sig själv.

§§§

Nathan log och det var väntat att en massa tjejer köa för att dansa med honom.
Mamma och pappa hade sagt att han hade alltid tyckt om att dansa, vid varje disco, fest som klassen han gick i ordnade brukade tjejerna alltid vilja dansa med honom.
Han dansade med alla, även tjejer som var utanför. Ingen ska vara ensam och ledsen ansåg han.
Killarna brukade alltid kasta avundsjuka blickar åt honom, även denna festen.
Han skrattade bara till och dansade vidare. Alla tittade på honom. Med längtansfulla ögon, som att de ville dansa med honom eller bli som han.
Plötsligt blev han kall och stelnade till. Tjejen som han dansade med, en Pippi Långstrump tittade förvånat på honom.
”Hur är det med dig?”, frågade Pippi Långstrump och tittade på honom med vänliga ögon.
Nathan såg sig omkring och skakade på huvudet.
”Jag vet inte, men det känns som att någon tittar på oss.”, svarade han.
”Men det gör väl alla, du dansar ju bra och alla vill dansa med dig!”, skrattade Pippi och log.
Nathan blev smittad av hennes skratt och skrattade till.
Det var så härligt att skratta!
Låten tog slut och Pippi Långstrump tackade för dansen.
Nathan kunde inte skaka sig ifrån känslan som han hade, som att han blev uttittad.
Han tittade runt i lokalen och fick syn på en clown, som stod med en mugg i hand och stirrade på honom. Han försökte le. Men clownen fortsatte att stirra och hade kalla blåa ögon och det kändes olustigt.
Han kom att tänka på filmen som han såg på när han var yngre, om clownen Jet.
Filmen var hemsk och han blev rädd för clowner efteråt.
Han såg att clownen var en tjej, fast hon hade smink och den lustiga peruken på var hon vacker. Då kom en punkare och knackade honom på axeln.
Nathan såg att det var Lovisa och tackade ja till dansen. De dansade snabbt med musiken.
”Ser du clownen där borta som står och tittar på oss?”, frågade Nathan Lovisa.
Lovisa tittade på henne och svarade att hon hade stått och stirrat på honom under en lång tid.
”Det verkar som att hon är intresserad av dig!”, skojade Lovisa med Nathan.
Nathan såg att hon var ensam. Ingen dansade med henne. Hon stod bara där och tittade på honom och de andra som var på dansgolvet.
Han beslöt sig att gå fram och bjuda upp henne efter dansen med Lovisa.
Musiken tog slut och han tackade Lovisa för dansen sen harklade han sig och gick…
§§§

Tove bestämde sig att hon skulle fråga gorillan om att hon kunde få dansa med honom.
Hon gick långsamt till honom men samtidigt var hon vid medvetet att hon borde skynda på honom, en populär kille som han brukade bli uppbjuden ofta.
Men någon hann före henne. Hon suckade och stannade upp. Hon såg på killen som hon ville så gärna dansa med. Hon vet inte varför just honom som hon ville dansa med.
Inte med de andra killar. Hon skulle vända sig tillbaka.
”Clownen! Vart ska du gå?”, hörde hon någon ropa.
En hårig hand räckte fram och hon stirrade bara på handen sedan lyfte hon blicken och såg in ett par varma bruna ögon.
Det var han! Gorillan! Fast han hade mask på sig kunde hon ana att han log bakom masken.
Tove log stort och tog handen. De gick till dansgolvet och började dansa. Tove blev förvånad över att han kunde verkligen dansa bra och hängde med.
Gorillan skrattade med sitt speciella skratt och fick skrika högt för att han skulle höras,
”Du dansar bra!”, skrek han.
Tove skrattade till.
”Det gör du också, har du sett att tjejerna stod i kö för att dansa med dig?”, sade hon.
”Ja det har jag. Det brukar vara vid varje fest.”, svarade gorillan.
En varm känsla kom från maggropen på Tove som man brukar få när man är kär och hon log.
Musiken tog slut och hon tackade för dansen.
”Nu är låten slut och jag får hoppas att vi får dansa med varandra igen senare.”, sade Tove.
”Ska du gå och dricka? Jag följer med, orkar ju inte att dansa hela kvällen!”, svarade gorillan.
De gick tillsammans förbi ett gäng som var så fulla. Tove och gorillan tittade med avsmak på dem men de blev överraskade…
”Clownen! Kan du inte klä av dig naken?”, tjoade en kille.
Tove blev arg och stirrade på killen med sina kalla ögon och ryckte på axlarna och gick bara.
Killen blev jättearg för att han blev avvisad och tog tag i Tove och kastade in henne i ett litet rum som låg i närheten. Tove blev rädd och började gråta.

§§§

Nathan såg hur den fulla killen kastade våldsamt in clownen i ett trångt rum.
Clownens ansikte var fullt med rädsla. Hon började gråta.
Nathan blev arg och fick tag i killen som hade hunnit låsa in tjejen med en nyckel som han hade. Han tänkte att slå killen med sin knytnäve som kunde vara farlig.
Men killen var starkare med hjälp av sina storväxta kompisar som knuffade in Nathan i rummet. Där fann han tjejen sittande på golvet.
”Hur är det?”, frågade Nathan.
”Hemskt!”, grät tjejen och hennes clownsminket rann ner.
Han satt ner bredvid tjejen och kramade tröstande henne.
”Vi kommer ut snart. Jag ska bara kolla om dörren kan brytas upp.”, sade Nathan.
Han slog prövande på dörren och sen sparkade han på den.
Det var meningslöst för att musiken är på högsta nivån och de kunde inte höra dem.
Dörren är dessutom låst och stark. Nathan såg sig omkring, som tur var lampan tänd.
Det var ett matförråd och med städvagn. Han tog en flaska med Coca Cola och öppnade den.
”Vill du ha Cola?”
Tjejen hickade och tackade ja. Hon tog en stor klunk ur flaskan medan Nathan tittade på.
Han öppnade en annan flaska med Sprite till sig själv.
Innan han började dricka tog han gorillamasken av sig och pustade ut.
Tjejens mun formades till ett stort O och sen spärrade hon upp ögonen.
Nathan förstod ingenting. Är han ful eller har han en stor finne på hakan?
Han började titta på sig själv.
”Är det nåt fel på mig?”, frågade han.
Tjejen svarade inte, hon stirrade bara stort på honom.
Han blev nervös och kunde inte dra sig tillbaka. De är inlåsta i rummet.

§§§

Tove knippade efter luften. Killen i grolliasdräkten är Nathan!
Nu kunde hon passa på att be om ursäkt. Men de är inlåsta! Vad skulle hon göra?
Han kände inte igen henne. Det var som tur. Men ändå!
”Varför stirrar du på mig som att jag är utomjording?”, frågade Nathan.
Tove visste inte vad hon skulle säga. Hon som hyste varma känslor för gorillan som visade sig att vara Nathan! Hon kunde inte hantera alla sina känslor som blandades.
”Eehh….”, sade Tove och som inte kunde hitta de rätta orden att säga.
”Är det för att jag är svart?”
Tove satt och var fortfarande mållös. Nathan blev nervös och harklade.
”Jag förstår. Jag sitter här inlåst med en jävel till rasist som hatar sådana som jag!”, skrek Nathan plötsligt och var så arg.
Tove öppnade munnen men stängde den snabbt.
”Jaha, så undrar jag varför jag träffar en massa rasister på sistone?! Jag är så jävligt himla trött på det. De ska bara alltid kränka mig som fan! De njöt säkert när de gjorde det mot mig. Kan de aldrig fatta hur skit man får och hur skit man mår???”
Tove tittade bara på honom som skällde ut henne, hennes ögon blev våta av tårar som började rinna nerför ansiktet. Sminket rann ännu mer.
Hon snyftade och började storgråta.

§§§

Nathan stod och var fastfrusen. Han visste inte vad han skulle göra åt den gråtande tjejen.
Hennes vackra målade clownansikte rann av. Hon lyfte upp hennes blick och mötte Nathans bruna ögon. Det isade genom Nathans blodsådrar och han stelnade till.
Han möttes av ett par iskalla, isblåa ögon som såg hjälplösa ut.
Nathan fick gåshud och viskade fram;
”…Tove?....”
Tjejen nickade till och började gråta igen. Nathan förstod henne. Utan att hon skulle behöva säga något. Att Tove ångrade sig.
Han blev först arg för allt som hon gjorde mot honom, och att hon var grym.
Men han såg att hon ångrade sig mycket och visste att det var dumt av henne.
Nathan försökte trösta fast det kändes konstigt att göra det. Trösta en som var rasist och hatade honom.
Tove lugnade ner sig till sist och tittade upp på Nathan och samlade sig. Hon darrade.
”Nu är det dags att jag säger det. Ett ord som jag nästan sällan säger. Förlåt.. Förlåt för allt som jag sagt och gjort dig ont. Du har säkert hört via ryktesväg vad som hände med mig som fick mig att vara en rasist. Jag ångrar mig jättemycket för mina åsikter efter bråket som vi hade i caféet. Förlåt, förlåt igen!”, sade hon med en röst som var tunn.
Efter hon sagt det såg hon på honom med hoppfulla ögon om han skulle förlåta henne eller ej.
”Ja jag förlåter dig. Det gjorde faktiskt ont när du var elak mot mig. Men jag kan också förstå dig lite varför du blev sådan. Men du vet själv att du var jättedum som blev till det. Kan vi vara vänner nu? Lära känna varandra bättre?”, sade Nathan.

§§§

Tove reagerade stort när han sade ordet ”jättedum”. Hon blev förlägen och ledsen.
Men hon visste själv att han talade sanning och att hon var det.
Hon tittade på Nathan och började le. Han var faktiskt mycket söt. Hon ville bara sträcka ut handen och röra den mörka huden. Som var vacker.
Nathan log brett och tog hennes hand och kramade till den som tecken att de var kvitta.
De började prata om allting mellan himmel och jord.
Tove log, skrattade, blev allvarlig när de pratade. Hon kunde inte förstå varför hon var en rasist. Hon tjänade inget genom att vara det! Alla är faktiskt lika värda som Erika sade.
Nathan sade också de tre magiska ord till henne.
Hon trodde att hon hade blivit kär, i honom. Den hemska gorillan som dansade bra.
Tove skrattade vid tanken. De satt där i några timmar och drack allt läsk som fanns i förrådet.
De blev såklart kissnödiga och fick göra det i en hink medan ena vände bort blicken.
Tills sist mötts deras ögon varandra, ett par varma bruna ögon och ett par kalla isblåa ögon.
De tittade på varandra och Nathan rörde försiktigt sin hand vid hennes arm som ryste.
Tove log blygt. Hon hade aldrig varit så blyg som nu.
Han böjde sitt ansikte mot hennes och började kyssa henne. Hon besvarade kyssen.
De kysstes med golvmopp, städvagn, uppdruckna läskflaskor, och en hink med kiss i som vittne.

§§§

De slutade kyssa när de hörde dörren öppnas med ett brak och ryckte till.
Där stod Lovisa och Gustav med en massa ungdomar bakom dem. De blev häpna när de fick syn Tove och Nathan tillsammans.
”Nathan! Vi har varit skitoroliga för dig och letat efter dig i över en timme. Vem var det som låste in er?”, nästan skrek Lovisa.
Tove och Nathan tittade på varandra och de log mot varandra, de var faktiskt förälskade.
”Det var ett gäng fulla killar som låste in oss. Tack vare dem blev vi kära i varandra. Och att Tove bekände att hon ångrade sig för att hon var rasist.”, svarade Nathan och tittade på Tove med kärleksfulla ögon.
Lovisa och Gustav blev chockade när de hörde att Tove hade ändrat sin åsikt och tvivlade på henne. Men de förstod efter ett tag att hon verkligen ångrade sig och var jättekär i Nathan.
De började acceptera henne och hon blev en del av familjen.
Om ni vill veta hur det blev för Nathan och Tove i framtiden. Det kan jag avslöja. De var tillsammans i många år, tog studenten samtidigt, reste till Somalia, gifte sig och fick tre barn som de älskade högt av allt. De stödde varandra i vått och torrt. Det var en äkta kärlek som började med hat….


SLUT

Skriven av: Sarah Remgren