Alla har en sorts gåva inom sig

Alla har en sorts gåva i sig. (Baserad på filmen Så som i himmelen)


Alla i byn visste vem han var, och vad som pågick. Varför gjorde ingen någonting åt det? Kanske av gammal vana, kanske för att de var rädda för att skilja sig ur mängden. Kanske var de rädda för att råka ut för samma sak själva. När någon muttrade något om saken så tystades denne ner med ”det är inte så farligt egentligen, det bara ser otäckt ut, det vet du ju”, och sedan var det bra med det. Man intalade sig själv att man överreagerade. Han hade lite hetsigt humör bara.

Ur den vitmålade gamla kyrkan i den norrländska lilla byn strömmade melodierna av klassiska jullåtar ut i vintermörkret. När man hörde kyrkokörens sång blev man inte direkt trollbunden av den, men ingen i byn hade kunskaperna som krävdes för att ändra på saken. Men det var ingen som klagade, det var trevligt att samlas på torsdagskvällarna, sjunga och sedan dricka kaffe. Denna torsdagskväll i början på november var inget undantag. Människorna i byn behövde en sysselsättning. Alla i kören var där, ungefär 10 människor, de flesta med över fyrtiofem år på nacken. Veteraner. De hade just sjungit Jul, jul, strålande jul för tredje gången och nu kunde de den utantill. De var mitt uppe i tränandet inför den årliga julkonserten som skulle hållas om åtta veckor.
- Vi har varit duktiga, nu sätter vi på kaffet, var det någon som sade.
De andra i kören tjoade instämmande och började duka fram pepparkakor och hembakta kanelbullar som tant Ingrid hade bakat. Allt var som vanligt.

Snart slutade det rytmiska gurglandet från kaffepannan i köket och doften av nykokt kaffe spred sig i lokalen. Kören slog sig ner och högg med god aptit in på bullarna som låg i ett överfullt fat på bordet. Det skrattades och pratades högljutt, norrlänningar hade inte precis rykte om sig att vara tystlåtna. Men det gjorde inget, så länge de hade trevligt. Det var ingen som hörde det, men utanför kyrkan tvärnitade en blå gammal Volvo Amazon och ut klampade en mycket förbannad mansgestalt. Dörren till kyrkan slets bryskt upp och det drog en kall vind genom rummet. Innan någon hunnit reagera rusade mannen fram till en körmedlem, Gabriella, och slet tag i hennes hår.
- Du ska vara hemma, har jag sagt! vrålade han, och drog med henne ut genom dörren, utan att bry sig om varken de andra körmedlemmarna eller hennes ytterkläder.
Genom fönstret kunde man se hur han tvingade in henne i baksätet på Volvon, rivstartade och dammade iväg nedåt vägen. Den mysiga stämningen var som bortblåst. Alla visste att det skulle hända igen, men ingen sade något.

Applåderna dånade omkring honom. Daniel stod framför orkestern, genomsvettig i sin kavaj och försökte njuta av känslan. Detta var vad han alltid hade drömt om. Att få skapa musik som kunde öppna människors hjärtan med endast en taktpinne och en orkester till sin hjälp. Vilken underbar känsla det var, att ha lett orkestern på 120 musikanter genom dur och moll och oändliga taktbyten i nästan två och en halv timme. Eller, åtminstone försökte han intala sig det. Detta var ju, som sagt, vad han alltid drömt om. Men varför kändes det inte riktigt rätt längre? När konserten var slut och han hade tackat för sig och skyndat av scenen hade han redan bestämt sig för att lägga av. Stickningarna i bröstet som förut hade kommit efter enstaka konserter var värre än någonsin och fanns nu där konstant, dag som natt. Han var rädd för att dö. Rädd för att ingen skulle sakna honom, i alla fall inte på riktigt. Hans föräldrar var avlidna sedan länge och han hade inga syskon. Kontakten med hembyn i Norrland bröt han för mer än 20 år sedan.

Det skulle förstås bli problematiskt att lägga av när man var fullbokad världen över för de åtta kommande åren. Det insåg han. Men han ville göra något annat nu. Han älskade fortfarande musiken, den var hans liv, men om han inte såg upp skulle den bli hans död också. När han i limousinen på väg tillbaka till hotellet i Moskva berättade för sin manager om sitt beslut blev denne alldeles hysterisk och gormade om psykologer och semester. Men Daniel förblev lugn. Han hade lärt sig att se dollartecken i folks ögon, och de ingick inte i hans dröm. Två veckor senare satt han i en taxi på väg ut till sin barndomsby. Han hade köpt den gamla nedlagda skolan i utkanten av byn och planerade att slå sig ner där för ett bra tag framöver.

De dyra skinnskor knarrade mot snön och när kylan bet tag i kinderna insåg Daniel ännu en gång att han att hur varma de än var i storstaden så hjälpte inte tweedkappor mot den verkliga kylan i Norrland. Han ångrade bittert att han inte hade köpt en rejäl dunjacka. Huttrandes och med famnen full av ved småsprang han in i värmen igen. Han kastade in några vedpinnar i den lilla värmepannan som stod i ett hörn av det största rummet på undervåningen. Huset var sparsamt möblerad med de möbler som redan funnits där, dels för att Daniel trivdes så och dels för att han inte hunnit ändra på så värst mycket ännu. Han stod och tittade ut genom fönstret när dörren öppnades. Av en ren reflex snurrade han runt och fann sig ståendes mitt emot en liten och senig man med tjock jacka och rejäla vantar. Mannen stampade bort snön från skorna på hallmattan och sade sedan:
- God dag, jag heter Stig Berghem, och jag är kyrkoherde i byn. Jag tänkte vara den första att välkomna dig.
Han sträckte fram handen, men Daniel brydde sig inte om att ta de få stegen fram till honom och greppa den. Han granskade tyst mannen, som verkade vara närmare sextio och som nu började flacka nervöst med blicken. Kyrkoherden gjorde ett nytt försök.
- Jaha, så vi har fått en världsberömd dirigent till vår lilla by. Ja, man undrar ju såklart, vad ska en sån som du …
- Jag ska lyssna, avbröt Daniel tvärt.
- Åh, jaså, sade mannen utan att begripa något. Lyssna? Han tappade fattningen en sekund, men öppnade sedan sin ryggsäck och tog fram en påse som verkade innehålla kanelbullar och räckte den till Daniel.
Han tog emot den med en lätt nick.
- Om du ursäktar mig så passar det inte så bra just nu, sade han därefter.
- Jaså? Jag tänkte ändå inte stanna särskilt länge. Men jag tänkte att eftersom du är professionell musiker så kunde det kanske vara trevligt att komma och lyssna på vår lilla kyrkokör på torsdagskvällar? Kanske ge några goda råd och så, de är ju amatörer?
Daniel började svettas av blotta tanken. Slapp man inte pressen någonstans numera? Han letade kvickt i huvudet efter en ursäkt, men kom inte på någon. Kyrkoherden såg sin chans.
- Bara titta och lyssna, alltså? Jaha, då säger vi väl så. Vi ses på torsdag.
Sedan var han redan på väg ut genom dörren. Daniel suckade och satte sig vid pianot. Bara titta och lyssna.

Alla hade hört om Daniels ankomst via ryktesvägen, såklart, och kören var förväntansfull där de stod framför honom och väntade på att få höra ett professionellt omdöme om sin sång. Körmedlemmarna viskade upphetsat sinsemellan och liknade mer barn på julafton än en kyrkokör. Daniel hade i sin tur mycket svårt att komma på någonting att säga. Det enda han kunde tänka på var hur pass mycket han kunde utveckla den här kören och hur bra den skulle kunna bli med någons hjälp. En arbetsskada, antagligen. Men han tänkte inte ställa upp och hjälpa dem. Kanske ge några tips och så, men absolut inte träna upp dem. Han var här för att vila sig, och det tänkte han göra också.
- Det är mycket som är fint, sade han tveksamt till sist.
- Jag visste det, utbrast Arne, en medelålders, glad man entusiastiskt. Vi är bra!
Kören jublade och tittade sedan åter förväntansfullt på Daniel.
- Nå, kan du tänka dig att träna oss? frågade han på bred norrlandsdialekt.
Daniel sade ingenting, bara svalde och vände sig snabbt om och började hastigt gå mot dörren.
Innan han hade hunnit ut kände han att någon grep tag i hans arm och frågade:
- Men du kan väl stanna på lite kaffe, i alla fall?
Han vände sig om och möttes av de klaraste och livligaste blå ögonen som han någonsin sett. Kvinnan som hade stoppat honom var ung, blond och kort och hade ett fantastiskt leende. Lena.
- Ja, sade han långsamt och log han med, det skulle kanske inte vara så tokigt ändå.

Han visste inte vad det var som hade tagit åt honom, men Lenas självklara sätt hade gett honom en känsla av att det kanske inte var så farligt att lära känna de här människorna. Så han hade stannat. De hade suttit länge och fikat när de hörde en bil som slirade utanför. Det trivsamma sorlet tystnade snabbt och Gabriella rusade hastigt upp och drog i panik till sig sin tröja. Hon hade hunnit kränga på sig sin kappa när dörren rycktes upp och Lars, hennes man, uppenbarade sig som ett åskmoln i dörren.
- Så du gick hit ändå! Du ska stanna hemma, har jag sagt! Han vrålade och svordomarna haglade.
Att de befann sig i kyrkan var inget som verkade besvära honom. Gabriella kastade en hastig blick på de andra i kören och slank sedan kvickt förbi sin man och ut genom dörren. Bildörrar smällde igen och den blåa Volvo Amazonen gasade iväg. Daniel såg frågande på Lena, som slog ner blicken i den blommiga bordsduken. Arne sa något ursäktande om hetsigt humör och fortsatte till synes obesvärat fika. Alla körmedlemmar, utom Lena, verkade närmast oberörda över avbrottet. Daniel gick hem och funderade på vad som egentligen hade hänt?

Det gick någon vecka och Daniel märkte att han trivdes med lugnet och friden i den lilla byn. Han hade inte hört något mer om Gabriella, men visste i sitt stilla sinne att det som hade skett inte var någon engångshändelse.

En eftermiddag gick han till motorhandeln och införskaffade sig en billig cykel av en man som presenterade sig som Arnes bror Håkan. De bytte några ord och Daniel började promenera hemåt genom byn. Mörkret hade lagt sig, trots att klockan bara var strax efter fem på eftermiddagen. Anledningen till att han promenerade och inte cyklade var att han faktiskt inte kunde cykla, och det skämdes han över. Han hade insett att om man bodde i utkanten av byn som han gjorde så klarade man sig inte utan cykel eller bil, så han tänkte minsann lära sig. Han var nästan framme vid avtagsvägen till den gamla skolan som gick ungefär 300 meter in i skogen då han hörde ett kvinnoskrik. Han tvekade först, men då skriken inte upphörde släppte han cykeln i snön och sprang mot det håll som skriken kom från. En kransklädd ytterdörr stod vidöppen och i hallen skymtade han Gabrielles skrämda ansikte bakom en man som slog henne gång på gång.
- Du ska lyda mig, skrek han.
Daniel visste på en gång vem det var. Han rusade fram till ytterdörren och in i hallen. Han slet bort den överraskade Lars från Gabriella och kastade iväg honom längre in i hallen och böjde sig sedan över kvinnan för att försäkra sig om att hon var okej. Hon såg livrädd ut och viskade bara vettskrämt:
- Skynda dig, gå härifrån, han slår ihjäl dig!
Daniel han inte tänka, i nästa stund låg han i snödrivan utanför huset med en fruktansvärd värk i käken. Han hörde en öronbedövande knall. Sköt den här mannen på honom? Han tittade upp och såg Lars som stod på trappan med en hagelbössa i näven. Hans blick var svart och han morrade lågt:
- Lämna oss ifred, din djävel. Vem tror du att du är, egentligen?
Sedan vände han på klacken och med ytterdörren stängde han in Gabriella i hennes fängelse.

Några timmar senare satt Daniel hemma med fötterna i ett hett fotbad och en filt dragen tätt omkring sig. Självklart hade han dragit på sig en förkylning när han hade legat och blivit genomblöt i snödrivan utanför Lars och Gabriellas hus. Det hade tagit ett bra innan han återfått fattningen och rest sig upp och skyndat hem. Mannen var fullständigt galen, det var i alla fall något som var säkert. Han hade precis rest sig upp för att fylla på ispåsen som han hade på sin svullna käke då dörren öppnades på sedvanligt, norrländskt vis, utan att knacka. Där han stod i köket kunde han inte se om det kanske var Lars som kommit för att mucka gräl, vilket inte vore så konstigt, så han stod alldeles tyst och väntade.

- Hallå i stugan? Lenas röst nådde honom i köket och han suckade av lättnad.
Han var inte bara sjuk, han hade blivit paranoid också. Han lämnade ispåsen på diskbänken och gick ut i hallen.
- Hej Lena, sade han.
Hon flämtade till när hon fick syn på hans ansikte och skyndade fram.
- Men herregud, vad har hänt med dig?
Han erbjöd henne en sittplats i soffan i vardagsrummet och började berätta. När han berättat klart om Gabriella och hennes man var Lena alldeles svart i blicken. Hon satt tyst länge innan hon tillslut öppnade munnen.
- Det är ingen som vågar göra något. Det har pågått länge nu. Jag har försökt övertala folk att säga ifrån och hjälpa Gabriella, men de andra bara tystar ner mig och säger att man inte ska lägga sig i, och Lars vågar jag inte prata med ensam. Har du hört något så dumt? Jag tycker att det är allas skyldighet att se till så att ingen i byn far illa! Jag har försökt prata med Gabriella om att lämna honom, men hon bara skakar på huvudet åt mig.
De talade om Gabriella och andra saker och lärde känna varandra ganska bra. Innan de upptäckte att klockan var över halv tolv hade de hunnit plöja igenom det mesta i varandras liv, inklusive kören och hur roligt det skulle vara om de hade en professionell musiker till hjälp. Daniel höll med om de skulle kunna utvecklas otroligt mycket, men var noga med att inte lova något. Han hade för första gången berättat åt någon om sitt liv som dirigent. Han berättade om hur storslaget det varit i början och om hur känslan avtagit mer och mer, och hon hade förstått. Men han berättade inte om sina svåra stickningar i bröstet. Det var något han ville fundera mer över själv först, även fast de hade försvunnit nästan helt bara någon vecka efter att han hade flyttat in i det lilla huset.
- Oj, klockan är mycket, sade Lena och slängde en blick ut genom fönstret. Jag ska börja gå hem nu. Hon log. Tack så mycket för fikat och pratstunden.
Daniel funderade. Visst hade han en madrass i någon garderob någonstans?
- Du får sova här, om du vill, sade han och kastade även han en blick ut genom fönstret. Det är sent och det är kolsvart ute.
- Daniel, det märks att du har tillbringat alldeles för lång tid i storstan. Hon log. Här finns det varken tjuvar eller banditer.
De skrattade och nickade. Jo, det var nog alldeles riktigt. Hon gick ut i hallen, tog på sig sin stora, blå dunjacka och hojtade ett ”vi ses” innan hon slank ut genom ytterdörren. Han stod tyst kvar i fönstret och funderade så att det knakade. Skulle han? Nej, det var inte därför han var här. Men sedan kom han att tänka på glöden i hennes ögon när hon hade berättat om kören och dess medlemmar för honom. Och det avgjorde saken. Hon kunde inte ha hunnit särskilt långt, så han brydde sig inte om dunjackan. Han hoppade i skorna, brydde sig inte om att knyta dom, och rusade ut i natten.
- LENA?
Han sprang mot vägen och ropade efter henne. Han såg knappt en meter framför sig, men fortsatte ändå, allt för att göra henne glad.
- Daniel, hördes hennes förvånade röst någonstans i mörkret.
Han sprang ännu fortare, snubblade på skosnörena och innan han hunnit återfå balansen stupade han i en snödriva. Hon sprang de få metrarna fram till honom.
- Daniel, hur gick det? frågade hon med en röst som avslöjade att hon inte var långt ifrån skratt.
- Fint, bara fint, tjoade han nerifrån snödrivan.
Hon hjälpte honom upp, skrattade lite och borstade bort snön från hans polotröja och urtvättade jeans. Han hämtade andan och log sedan mot henne.
- Du, Lena? Är jag fortfarande välkommen i kören?

Veckorna gick och Daniel hade börjat arbeta med kören och trivdes alldeles utmärkt. Vid det här laget kände han, eller i alla fall var smått bekant med, de flesta i byn. Körmedlemmarna hade på de första av hans lektioner tagit fikapauser var femtonde minut och mobiltelefoner hade ringt titt som tätt. Men sedan Daniel rutit till ordentligt en torsdag så var alla nu fokuserade på honom och sången. Fast fikat efteråt hade de inte tagit bort, det var ju tradition.
En torsdagskväll när de som bäst höll på att öva upp sina egna, speciella röstklanger till en sång som Daniel hade skrivit slets än en gång kyrkdörren upp med ett brak och i dörröppningen visade sig Lars. Gabriella tystnade tvärt mitt i sitt solo med ett kraxande.
Lars stegade fram mot henne och de som stod i vägen flyttade tvärt på sig. Alla utom Daniel.
- Flytta på dig, morrade Lars.
- Du ska inte skada Gabriella mer! sade han sammanbitet och stirrade trotsigt på mannen.
- Flytta på dig! Genast! Hon ska lyda mig! Hon ska vara hemma!
- Daniel har rätt!
Lena ställde sig bredvid Daniel och tog ett fast tag i hans arm. Hon vände sig om och tittade med mörka och allvarliga ögon på de andra körmedlemmarna. Arne tog försiktigt ett steg fram och stod då på Daniels andra sida. Lars stirrade ursinnigt från Lena till Daniel till Arne, som om han inte visste vem han skulle ta itu med först. Han vände sig till Gabriella.
- Kom hit nu, för helvete!
När hon inte gjorde någon ansats till att röra sig kastade han sig fram mot henne och lyckades slå till henne med ett vrål. Då bröt kaoset ut. Daniel grep tag i Lars och med hjälp av de andra männen, som äntligen fattade mod, hade de snart tvingat ut honom ur kyrkan och reglat dörren. Han bankade nu oavbrutet på kyrkodörren och skrek osande förbannelser över dem på insidan. Under tiden hade kvinnorna tagit med sig Gabriella ut i köket och tröstade nu henne. Hon grät förtvivlat och oavbrutet och kunde inte få fram ett ord. Någon satte på kaffet.

När Gabriella tillslut hade slutat gråta hade Daniel för länge sedan skickat hem alla utom Lena. Hon satt nu i köket och talade lågmält med Gabriella. Daniel ställde sakta i ordning möblerna i kyrkan och gick försjunken i djupa tankar. Han kände hur Lena tyst kom ut i kyrkan och ställde sig bakom honom.
- Vad säger hon? frågade han dämpat och vände sig om.
- En massa hemska saker. Lena hade tårarna i ögonen och det syntes på henne att hon gråtit. Men en sak är säker. Hon tänker aldrig mer gå tillbaka hem, utom när hon hämtar barnen och sina saker. Hon får sova hos mig.
- En bra idé. Tänker hon polisanmäla honom?
- Ja, jag övertalade henne. Hon ska gå till domstol för att försöka få ensam vårdnad om barnen.
- Var är hon nu?
- Hon somnade på soffan. Stackaren är helt utmattad.
- Jag förstår det.
De tystnade och såg på varandra. Daniel såg Lena djupt in i ögonen och han kände att detta var en mycket speciell människa. Hon verkade ha tänkt något liknande om honom, för hon rodnade och tittade bort.
- Du Daniel? När vi ändå är här så kan vi väl göra lite nytta, tycker jag. Ska vi hämta ner juldekorationerna från vinden och julpynta lite grann?
Sagt och gjort, de såg till så att dörren var låst och så att Gabriella sov bekvämt på soffan i köket. Sedan började de en mödosam och långsam klättring uppför den smala och rangliga stegen upp till vinden.

Väl uppe tände Lena en ensam och naken glödlampa i taket och de började leta efter de rätta lådorna. De sneglade lite grann på varandra i smyg medan de låtsades vara fullt upptagna med att leta fram ljusstakar och julstjärnor. De visste inte hur lång tid det hade tagit att leta upp de rätta lådorna bland allt bråte, men ett bra tag tog det i alla fall.

Daniel skrattade högt åt något Lena sagt, men hejdade sig. Vad var det där för ljud? Han sneglade på Lena för att se om hon hört något, men det verkade inte som så. Han ryckte på axlarna och fortsatte leta efter den sista lådan innehållande girlanger och glitter. De småpratade om alla jultraditioner i byn och han berättade om hur han brukade fira jul med ett glas whiskey som enda sällskap. Hon blev alldeles förfärad vid tanken på att han skulle vara ensam på julafton och bjöd in honom på julmiddag hos hennes föräldrar vilket han inte tvekade att tacka ja till. Han ville inget hellre än att umgås med henne, så ofta som möjligt.

Plötsligt skrek Gabriella panikslaget nerifrån undervåningen. De tittade hastigt och förvirrat på varandra.
- Gabriella? ropade Lena ner genom luckan.
- Lena, han är här!
Lena tittade storögt på Daniel.
- Oh, herre Jesus!
Daniel kastade sig mot stegen och började klättra ner så fort det bara gick och Lena följde tätt efter. Den stund det tog för den att klättra ner verkade ta en evighet och när de nådde golvet såg de dörren som stod på vid gavel. Hade de inte låst? Efter en hastig titt konstaterade Lena att köket var tomt.
- Daniel, vad ska vi göra? Hon lät fullkomligt livrädd.
Daniel svarade inte utan rusade ut i den klara decembernatten och började springa åt det håll som han hörde att Lars och Gabriellas skrik kom från. Han skymtade dem där framme, Gabriella tycktes göra rejält motstånd och Lars klippte till henne. Daniel sprang om möjligt ännu fortare och det började sticka förfärligt i bröstet igen. Den kalla luften högg i lungorna men det brydde han sig inte om. Han kastade en blick bakåt, men skymtade inte Lena någonstans. Han tog in mer och mer på Lars. Ansträngningen tog rejält på krafterna och då det stack till värre än någonsin i bröstet kände han att han började förlora fart. Men det gick så pass sakta för Lars när Gabriella stretade emot, så han kom ifatt dem ändå. Hjärtat slet emot i hans bröst och han dröp av svett.
- Släpp henne, flämtade han.
Lars upptäckte att han var jagad och stannade. Trots att det flimrade för ögonen lyckades Daniel klippa till honom så pass hårt att han tappade greppet om Gabriella. Hon reste sig hastigt upp och stirrade på Daniel som skrek:
- Spring tillbaka till kyrkan och ring polisen. Låt inte Lena komma hit!
Hon snurrade runt och rusade iväg och lämnade Daniel åt sitt öde. Lars återfann snart fattningen och lät allt sitt raseri och all sin ilska gå ut över Daniel istället för sin fru. Det enda Daniel tänkte på var att avvärja slag så gott det gick. Lars slog och slog och tillslut segnade Daniel ner på den kalla marken. Då övergick Lars till att använda hela sin kroppstyngd istället, han knäade honom och sparkade honom. Daniel kände blodsmaken i munnen. Smärtan i bröstet gjorde att han nästan svimmade och han kände hur revbenen krasades sönder när Lars ursinnigt misshandlade på honom. Han hostade ansträngt några gånger. Lars hejdade sig och tittade på honom och raseriet försvann som genom ett trollslag och ersattes med en ny känsla som han inte tyckte om. Han insåg vad han egentligen hade gjort. Vem som helst skulle ha drabbats av panik, och Lars var inget undantag. Han började springa i blind panik längs vägen, snavande på något och föll omkull. Han kastade en stressad blick över axeln och fick syn på Daniel. Han reste sig snabbt och sprang iväg för att aldrig mer återvända. Daniel låg i snödrivan med flera brutna revben, blåtiror och blod sipprandes ur munnen. Han kände hur medvetandet lämnade honom.

När Lena mötte Gabriella visste hon på en gång att något var fel. Hon struntade i att Gabriella skrek att hon inte fick gå dit, Daniel var i fara! Hon beordrade Gabriella att ringa ambulansen och sprang vidare. Hon sprang så fort hon kunde och kände inte ens av den iskalla nattluften. Allt hon tänkte på var honom.

När hon fick syn på honom liggandes i snön som färgats röd av hans blod flämtade hon till och sprang fram till honom. Hon föll på knä och lyfte försiktigt upp hans huvud i sin famn.
- Daniel? viskade hon. Du måste vakna. Kom igen, Daniel, du klarar det här!
Tårarna trängde fram i ögonen på henne när han med ett stön öppnade ögonen och mötte hennes blick. Ambulansen skulle komma snart, men Lena visste att det var för sent. Han andades alldeles för långsamt och besvärat för att allt skulle kunna ordna sig igen.

Daniel kände att han inte hade långt kvar nu. Det kändes som om hjärtat skulle slitas ur bröstkorgen på honom och varje andetag krävde hans sista krafter. Dåligt hjärta hade alltid funnits i släkten. Han ägnade Gabriella en tanke, men visste att han hade räddat henne. Hon skulle aldrig mer bli slagen. Han vände åter upp blicken och mötte Lenas tårfyllda ögon. Han ville så gärna trösta henne, säga att hon inte skulle vara ledsen och att de skulle mötas i himmelen igen. Han ville berätta att han älskade henne, men han kunde inte öppna munnen. Istället öppnade han sitt hjärta för henne och skickade all den kärlek som fanns där till henne genom sina ögon. Han såg att hon förstod.

Han hade inte behövt säga ett ord. Tyst såg hon att hans ögon avspeglade lika mycket kärlek som hon kände för honom. Hans kärlek var hennes. Hon vaggade honom mjukt i sin famn och viskade tröstande ord. Ljudlöst gråtandes såg hon på när han slöt sina ögon och med en djup suck drog sitt sista andetag. Hon viskade:
- Du kan verkligen konsten att öppna människors hjärtan.

Skriven av: Sara