Allan på heltid

Hej jag heter Allan, jag har ett relativt finfint arbete numera. Min fru, eller förlåt, arbetsgivare hittade mig i en gränd där jag i vanlig ordning drack sprit och folköl. Jag vet inte om hon tyckte synd om mig eller om sig själv men hon erbjöd i alla fall sin hjälp och för mig som stod utan just något alls så kändes det liksom inte som något att tvivla på. Jag vinglade efter henne till en superfräsch trerummare med egen tvättmaskin och torktumlare, jag hade aldrig sett något sådant i en lägenhet förr. Jag fick klä av mig och duscha men jag vågade inte tvätta håret med risk för att skita ner den inglasade kabinen, så när jag kom ut fick jag bannor och var tvungen att göra det i alla fall.
Vid köksbordet hade hon dukat fram kaffe och mackor och jag satte mig ner. Hon började prata, inte alls nedlåtande som jag var van vid, utan det var sympatiskt och varmt, som att hon verkligen inte alls hade något emot mig, det kändes ovanligt och jag förstod att det låg något bakom alltsammans. Hon sa som det var utan att linda in det i smör och vanilj, hon ville anställa mig på heltid som make och livskamrat. Jag blev så paff att jag spillde lite kaffe utanför munnen så det droppade ner på bordet, sedan skämdes jag för det en liten stund innan tankarna återkom till kontentan. Jaha, sa jag, fast är det inte lite förhastat månntro? Vi har ju bara nyss träffats, måste man inte först tycka om och älska varandra innan man ingår i de äktenskapliga förpliktelserna till Han den Allsmäktige där ovan, undrade jag och gömde mig bakom en ost och skinkmacka. Hon skruvade lite på sig innan hon förklarade att hon minsann provat allt som hade med kärlek att göra och att det absolut inte var något som någonsin skulle kunna fungera i hennes liv. Vet du vad, sa hon. Du ska få läsa arbetsvillkoren och fika färdigt i fred och så kommer jag tillbaka på en stund för att höra vad du tycker, hur låter det? Jag tuggade och nickade, det lät som en bra idé, inget påtvingat sådär, ett val helt och hållet upp till mig, passade det inte var det bara att tacka för tvagningen och vandra ut i natten igen. Hon log och jag såg någon gnista i hennes ögon som jag aldrig sett förut, det var något jag visste att jag skulle tycka mycket om. Hon gjorde tre mackor till innan hon hämtade en pärm fylld med krav och sysslor och scenarion och beteendesätt och favoritmaträtter och slutligen ett tjockt kapitel där hon förtecknat mycket grundligt hur hon fungerar och vad hon behöver för att underhållas, stimuleras och förnöjas. Hon tittade på mig med det där leendet igen innan hon sa Ok, då ses vi på en stund då och jag sa Ok, det gör vi och sedan gick hon ut ur köket och jag öppnade pärmen.

Skriven av: Stefan Ek