Allergi

Så småningom skulle Albert kunna konstatera att alltihop hade börjat samma dag som han träffade Ylva. Det tog lång tid innan han såg sambandet, kanske för att det var så osannolikt, kanske för att han inte ville se. Med tiden blev det dock alltmer uppenbart. Det blev omöjligt att bortse från.
Albert hade aldrig varit vad man skulle kalla en romantiker. Hans vänner hade ofta beskyllt honom för att vara en svartsynt pessimist, medan han själv hävdade att han bara var sunt realistisk. Vad beträffar kärlek, så var det något han inte hade räknat med. Det var något han inte hade väntat sig att få uppleva. Åtminstone inte på det sättet, inte så starkt. Han var helt oförberedd när hon vandrade in i hans liv, och plötsligt befann han sig mitt uppe i något som var helt bortom vett och sans; bortom allt han hade trott var möjligt.
Första gången de träffades var på hans systers födelsedag. Det var middagsbjudning och de hamnade bredvid varandra. Det var något som hade hänt tusen gånger förut: artigt men intresserat kallprat som så småningom fördjupades, händer som snuddade vid varandra som av misstag, hastiga blickar som blev allt längre i takt med att vinglasen blev fler... Det var lördagkväll på jorden, och allt hade hänt förut. Tusentals gånger. Det hade till och med hänt honom, men det hade aldrig drabbat honom så som det gjorde nu, när det var hon som satt där mitt emot och log som om hon visste något som ingen annan visste, och som hon strax tänkte berätta för honom.
Nej, det hade aldrig drabbat honom så, och det skulle dessutom komma att drabba honom på sätt som han inte skulle ha kunnat föreställa sig ens om han hade haft den livligaste av fantasier.
När han gick hem den kvällen hade han ett telefonnummer och en träff i sin kalender, han hade huvudvärk, mådde illa och var osedvanligt lycklig. Skulden för huvudvärken och illamåendet tillskrev han vinet. Lite sömn var nog allt som behövdes.
När han vaknade morgonen därpå mådde han utmärkt. Det vill säga, han var inte helt tillfreds med det faktum att det var söndag. Han skulle träffa Ylva först på onsdagen, och han kände sig rastlös och otålig. Oändligt långsam tid och sega timmar. Samtidigt var han glad, gladare än på länge. Någonting tycktes ha vaknat inom honom. Lite som ett djur som legat länge i ide och sakta börjar röra på sig.
*

Sedan satt de plötsligt där mitt emot varandra med varsin kaffekopp och en lätt generad tystnad omkring sig. Båda hade kommit lite försent, fem minuter för att vara exakt. För att inte verka för angelägen förstås. De hade genomskådat varandra direkt. Kanske var det därför de var lite generade nu, men kanske var det också därför att de bara några timmar senare skulle komma att ligga nakna och svettiga i hennes säng, fullkomligt utmattade efter den mest överväldigande sexuella upplevelse någon av dem någonsin haft. Kanske visste de det redan, via någon dunkel kommunikationskanal som människan förfogar över men inte känner till. Kanske kunde de någonstans djupt inom sig redan förnimma hur det skulle komma att kännas, trots att de ännu satt fullt påklädda i varsin fåtölj på ett café och försökte verka obesvärade.
Han frågade om hennes jobb. Hon frågade om hans jobb. De talade om att det hade varit trevligt sist. De diskuterade något TV-program. De konverserade civiliserat om alla dessa ting som var lika oväsentliga som oundvikliga, allt detta som utgjorde den barriär de måste ta sig över för att komma från nu till det vilda, underbara sedan. Deras kaffekoppshänder darrade lätt.
*

Efteråt var det lite kallt i rummet, för kallt för att vara naken åtminstone. Därför steg de upp snarare än de kanske skulle ha velat och började leta efter vilsegångna klädesplagg. Båda var en aning generade nu igen, efter den totala hängivenhet de nyss hade visat. Men de mötte varandras blick och log försiktigt när båda sträckte sig efter samma hopknölade strumpa i halvmörkret.
Samtidigt tändes ljus i fönstret mitt emot. Två levande ljus, på ett bord alldeles invid fönstret. De stod tysta hand i hand och betraktade de två lågorna som liksom sträckte sig mot dem genom skymningen. Himlen var mörk, utan stjärnor.
- Nu börjar det snöa, sade han.
Det var så sant som det var sagt. Stora, tjocka snöflingor singlade mjukt ner genom dunklet och började täcka marken. Han kände sig konstigt yr när han betraktade dem. Det kröp i huden, liksom kliade lite. Förkylning, tänkte han. Det är den tiden.
Från och med den dagen, dagen då den första snön kom, var det inte mycket som var sig likt för Albert. Ylva hade gjort sitt intåg i hans liv, och nu dominerade hon det totalt. Inte så att hon styrde och ställde och ville bestämma över honom, inte alls så. Hon var inte sådan. Hon var bara där. Hon gav honom kärlek. Och ingenting var någonsin mer som förut, och aldrig mer ville han ha det så. Han ville bara vara med henne, och hon var det enda han verkligen brydde sig om. Nog för att han fortsatte att sköta sitt arbete, läsa sina böcker och träffa vänner då och då, men någon del av hans medvetande - ofta en ganska stor del - var ständigt hos henne. Det var henne han längtade efter. Att vara med henne var det verkligt viktiga, allt det andra var mest artighet, tvång och för syns skull. Det fanns naturligtvis gränser för hur mycket tid de kunde tillbringa tillsammans, men det ska sägas att de tänjde dessa gränser så långt det lät sig göras. Och han var lycklig. Han hade inte precis varit olycklig innan hon kom, tvärtom hade han tyckt sig leva ett ganska bra liv, men så här hade han aldrig känt sig. Detta var det som kallades lycka, det hyste han inga tvivel om.
*

Veckorna rann undan en efter en, och allt fortsatte som det hade börjat. De var fortfarande tillsammans, fortfarande förälskade, fortfarande lyckliga. Det kunde ha varit den bästa av världar vad Albert anbelangade, men lyckan tycks aldrig vara fullkomlig. Hans kärleksliv fullkomligen blomstrade, men istället hade hans hälsa börjat vackla.
Förkylningarna avlöste varandra, han hade ofta huvudvärk, drabbades av yrsel och illamående och kände då och då av en märklig klåda över hela kroppen. Somliga dagar var det tungt att komma ur sängen och ta sig igenom arbetsdagen. Emellanåt blev det bättre, till och med bra, men det kom alltid tillbaka. Just det skulle ha kunnat få honom att tappa modet, men det räckte med att tänka på Ylva, eller ännu hellre tala med henne och vara nära henne, för att han skulle återfå hoppet och tron på att allting skulle ordna sig så småningom. Han ville inte gärna gå till en läkare, så han köpte vitaminer och vitlök och försökte sköta om sig så gott han kunde. Det skulle väl gå över.
Det gjorde det emellertid inte. En morgon var han så sjuk att han inte kunde stiga upp. Det svartnade för ögonen så fort han försökte. Han var hela tiden nära att kräkas, och han kunde inte sluta klia sig. Ylva var hemma hos honom den morgonen, och hon blev orolig för honom. Det hade hon förresten varit länge, men nu lät hon sig inte lugnas. Han var också så dålig att han inte gjorde några större försök att protestera när hon ringde vårdcentralen och lyckades få en tid åt honom samma eftermiddag.
Den läkaren var nog det mest förbryllade han sett i hela sitt liv. Efter en grundlig allmänundersökning satt hon och stirrade på de blanka raderna i hans journal och försökte dölja sin handfallenhet. Till slut skickade hon honom till labbet, där de fick order om att testa allt man rimligtvis kunde testa. Provsvaren kom två veckor senare. Alla var i sin ordning. Han fick komma tillbaka och göra en ny, fruktlös undersökning och ta om alla proverna. Samma resultat. Medicinskt sett var han så frisk man kunde önska, men samtidigt mådde han allt sämre. Doktorn på vårdcentralen sjukskrev honom och skickade honom till en kollega, som hon hoppades skulle vara till större hjälp. Kollegan undersökte honom ännu grundligare, lät röntga honom på längden och tvären, skakade uppgivet på huvudet och frågade till sist om det kanske var en psykolog han behövde träffa. Det slutade med att han fick remiss till en specialist på hudsjukdomar, för klådan. Specialisten tyckte att symptomen tydde på allergi, men varken pälsdjur, pollen, färgämnen eller något annat av de otaliga alternativ de prövade med gav någon reaktion. Han fick komma till en fjärde läkare, och till en femte och en sjätte. Albert tyckte sig snart ha besökt nästan varenda läkarmottagning i stan, men resultatet blev alltid detsamma: ingenting. Han var ett mysterium för läkarvetenskapen.
Det var uppriktigt sagt ett rent helvete, men lyckligtvis hade han fortfarande Ylva. Hon fanns där hos honom och var hans ljus och lycka, hon höll honom uppe. Tack vare henne tappade han inte hoppet, hur många rådlösa, förvirrade läkare han än avverkade. Han var bara rädd att hon skulle tappa tålamodet, att hon inte i längden skulle orka stanna kvar hos en sjukling som han. Han var mer rädd för att förlora henne än för att mista livet, men hon bedyrade gång på gång att det var det sista han behövde oroa sig för. Hon stannade.
Emellertid kunde hon naturligtvis inte vara hos honom var minut av dygnet. Han var sjukskriven, men hon hade fortfarande ett jobb att sköta. Framåt våren, när hans sjukdom gick in på sin fjärde månad, föll det sig så att hon måste åka till en annan stad på kurs, och vara borta flera dagar. Hon ville inte gärna åka, men hade inte mycket val. Hon åkte en torsdagmorgon och lovade att vara tillbaka söndag kväll. Han kunde se en mörk skugga av oro och sorg i hennes ögon när de kysste varandra adjö. Själv kände han sig inte heller särskilt uppåt när han låste dörren efter henne och återvände till sitt ensliga läger under filten i tv-soffan. Det var där han tillbringade sina dagar numera. Han var visserligen i stånd att röra sig i lägenheten, men han orkade inte hålla igång särskilt långa stunder i taget, och det var ytterst sällan han gick utanför dörren. Ylva hade stegvis flyttat in hos honom sedan han insjuknade: hon hade börjat tillbringa fler och fler kvällar och nätter hos honom, och någon månad tidigare hade de enats om att hon skulle hyra ut sin lägenhet och flytta in ordentligt. Hon ville inte lämna honom ensam, och han välkomnade hennes närvaro med öppna armar. Tyvärr förhöll det sig så att deras tid tillsammans, det vill säga morgnarna, kvällarna och nätterna, sammanföll med hans sämsta stunder, då han var som sjukast. Dagarna var drägligare, men eftersom han då var utlämnad åt ensamheten i soffan kändes dagarna konstigt nog ändå värst. Därför var han inställd på att de dryga tre dygn hon skulle vara borta från honom skulle komma att kännas oändliga. Han bävade.
Torsdagen fördrev han genom att se på film. Han hade nästan alltid en trave videofilmer hemma numera, han köpte och hyrde och lånade om vartannat. Albert hade alltid varit filmintresserad, men de senaste månaderna hade han sett fler filmer än han hade sett under hela sitt tidigare liv sammantaget. Han grät ofta över filmerna. Han kunde ytterst sällan förmå sig till att gråta över sin egen situation, men fiktiva människors öden, gestaltade av skådespelare kunde han gråta över. Det var lättare. Ofarligare.
När han blev hungrig framåt kvällen ringde han efter en pizza. Han brukade vanligtvis försöka undvika sådant, men han tyckte att han kunde unna sig det nu. Som tröst.
Fredagen gick i ungefär samma stil. Ylva ringde och sade att hon älskade honom. Han såg Vanilla Sky och grät. På natten hade han en underlig dröm om en lada som brann: han ville till varje pris in där och hämta någonting, någonting som fanns där och som var mycket viktigt för honom.
På lördagseftermiddagen inträffade något mycket oväntat: han började känna sig piggare. Illamåendet kunde komma och gå, men huvudvärken, yrseln och klådan fanns där nästan ständigt, om än i varierande grad. Nu tycktes emellertid alla hans besvär avta i stadig takt, han kände sig friskare än på mycket länge. En känsla av lycka spirade upp i hans inre, men han försökte hålla tillbaka den så gott det gick. Han ville inte ta ut glädjen i förskott, inte hoppas för mycket.
Den natten sov Albert lugnt och ostört i tio timmar, utan att en enda gång vakna för att klia sig eller gå upp efter huvudvärkstabletter. När han vaknade kände han sig nästan som förr, som innan hans liv tog denna bisarra vändning. Efter frukost vågade han sig ut på en kortare promenad, och även om han blev trött så var han inte ens i närheten av att svimma eller kräkas, så som det hade varit de senaste gångerna han försökt sig på att gå längre än till sopstugan. Nu var det nästan omöjligt att tygla lyckokänslorna, men han kämpade åtminstone ner impulsen att ringa Ylva och berätta vad som hänt. Hellre låta det bli en överraskning när hon kom hem på kvällen.
I kväll skulle hon inte behöva hitta honom som en eländig trasa i soffan. Han bestämde sig för att laga en extra fin middag att bjuda henne på, för att fira. För att tacka henne för att hon funnits kvar genom allt detta elände och för att säga att nu, nu äntligen, nu skulle han bli frisk och allt skulle bli bra igen och bättre än någonsin.
Hon kom hem strax efter halv sex. Hon behövde bara kasta en blick på honom för att se och förstå; hans raka hållning och glädjestrålande leende talade tydligare än det tårblandade lyckosvammel han fick ur sig mellan kyssarna han överöste henne med. De föll i varandras armar och maten kallnade, för han hade för första gången på mycket länge krafter nog att älska med henne. Vårskymningen utanför fönstret gick vakt kring deras kärlek, som äntligen fullbordades igen efter många veckors längtan. Deras lycka kände i denna stund inga gränser.
Kall mat hade sällan smakat så gott, men Albert hann nätt och jämt få i sig sin portion innan han kände en välbekant förnimmelse välla upp inom sig. Illamåendet var tillbaka. Snart nog kom yrseln och huvudvärken, och han måste gå till sängs.
De grät tillsammans den kvällen; de grät var och en över sin egen besvikelse och över varandras. Han kände sig fylld av en visshet om att han aldrig någonsin skulle bli frisk igen.
Han låg vaken hela natten. Sjukdomens plågor störde hans ro, men det var inte bara det. En tanke hade börjat gro inom honom, en fruktansvärd tanke som han inte ville tillåta sig att tänka till slut. Hur han än kämpade blev han inte kvitt den, och när den väl hade fått fäste växte den sig allt starkare, malde vidare i mörkret och uppenbarade långsamt den vidriga, mardrömslika sanningen för honom.
*

En dryg vecka senare befann sig Albert på en plats där han aldrig varit tidigare. Från husets ena sida syntes en vidsträckt slätt med vita vindkraftverk i fjärran, från dess andra sida havet. Han satt i en fåtölj i ett långsmalt, ljust vindsrum och betraktade tankfullt utsikten, den över havet. Han tänkte bittert att hans öde måste vara det bisarraste i människans historia.
Han var frisk nu. Han befann sig mil ifrån Ylva, många, många mil, och han var så frisk han någonsin hade varit. Samtidigt kände han sig död inuti. Nej, inte död; en död skulle inte kunna förnimma en sådan smärta som den han kände.
Han hade lämnat allt, allt han ägde och hela det liv han hade byggt upp, och framför allt hade han lämnat sin älskade, den person som var honom kärare och betydde mer för honom än något annat i livet. Sjuk och eländig hade han flytt hals över huvud en morgon, kort efter den hemska natten då den gruvliga, otroliga sanningen hade slagit ner som en bomb i honom. Han hade tagit med sig det allra nödvändigaste, och lämnat efter sig ett brev till henne. I brevet hade han gjort tappra försök att förklara det oförklarliga, försökt få henne att förstå varför han var tvungen att lämna henne utan dröjsmål, utan att ens säga adjö. Han hade försökt förklara att det gällde hans liv.
De närmaste dagarna efter den fruktansvärda insikten hade han levt som i dvala. Han hade talat och uppfört sig som vanligt i hennes sällskap, men inuti honom hade det varit som ett konstant skrik av en skräck och en sorg så stora att han aldrig skulle ha förmått klä dem i ord.
När Ylva gått till jobbet hade han vandrat i ångest fram och tillbaka i lägenheten, blivit utmattad men inte stått ut med att vara i stillhet. Han hade slagits för sitt liv med de motstridiga, förvirrade tankar och känslor som flög runt som i en malström i hans innersta. Han hade förtvivlat sökt efter en annan förklaring, ett motbevis, någonting som sade honom att det inte var som han fruktade. Han ville det inte, det fick inte vara så, det kunde inte vara så... Men ingen annan förklaring stod att finna, och den han inte ville veta av hade blivit alltmer komplett, alltmer logisk, alltmer uppenbar. Det var Ylva, hans älskade, det var närheten till henne som på något djävulskt vis stal alla hans krafter och gjorde honom så sjuk att han knappt kunde stå. Hur kunde han inte förklara, begripa eller över huvud taget ana, men att det måste vara på det viset hade inte längre gått att förneka. Tecknen var för många, mönstret alltför tydligt.
Därför hade han flytt. Skräcken och paniken hade drivit honom bort från henne, och för säkerhets skull hade han inte bara rest från staden utan till och med lämnat landet för att kunna lägga en rejäl sträcka mellan sig och henne. Han ville så långt bort som möjligt för att inte frestas att återvända. Nu satt han där i fåtöljen i det hyrda rummet, med en handfull ägodelar och en utmärkt hälsa. Han satt och tänkte på Ylva. Vad gjorde hon? Hur hade hon reagerat på hans brev och hans plötsliga flykt? Hade hon kunnat inse allvaret eller trodde hon bara att han var galen? Tusentals frågor rörande henne surrade i hans huvud, men mest av allt undrade han om hon saknade honom. Det enda han visste säkert var att han saknade henne, fruktansvärt mycket. Han satt vid sitt fönster dagarna i ända och grubblade över den vackra och grymma historia som utspelat sig under de senaste sex månaderna av hans liv. Han såg henne framför sig, såg allt de upplevt tillsammans spelas upp som en film för sin inre syn. Alla dagar och nätter, alla morgnar han vaknat bredvid henne och varit lycklig, lycklig, alla dessa timmar han tillbringat i hennes närhet och i hennes famn... Kvidande ljud kom från hans mun, och hans kropp skakade som av snyftningar, men ögonen förblev torra.
Han tog sig igenom dagarna, en i taget. De kändes minst lika oändliga nu som de hade gjort medan han var sjuk. I själva verket var han fortfarande sjuk, men det rörde sig inte längre om fysiska plågor utan om en inre sjuka, en svart värk som långsamt åt honom. Vad han än tog sig för kunde han inte bli kvitt den. Han kunde inte sluta tänka på henne. Varje natt var han hos henne i drömmarna, varje morgon vaknade han till verklighetens tomma, skärande kontrast. Han befann sig på en plats där han inte kände någon och där ingenting fanns för honom. Han försökte intala sig att han trots allt kunde skatta sig lycklig. Han försökte trösta sig med att han åtminstone var frisk, att hans liv var räddat, men det hjälpte inte mycket eftersom det var ett liv vars värde han betvivlade mer och mer för varje dag, för varje timme.
Det hade blivit sommar, och vädret var för det mesta vackert, för den som var intresserad. Albert var det inte. Regn, sol, blåst, det hade ingen betydelse. Varje dag promenerade han längs stränderna, timme efter timme. Ibland mötte han en man med en grå hund. Mannen nickade alltid, och hunden brukade titta länge på honom. Den kunde se ut som om den förstod hur han hade det. Han brukade nicka åt dem båda och gå vidare utan att säga något. Då och då stannade han upp och såg ut över en bit hav, visste att hon fanns någonstans på andra sidan. Det hände att han blev stående ända tills skymningen föll.
Av och till föll det honom in att försöka få reda på något om henne, hur hon hade det, om hon bodde kvar i lägenheten, i alla fall höra efter att hon levde, men han kunde aldrig räkna ut hur det skulle gå till. Ingen han kände visste någonting om vad som hade hänt, varför han gett sig av. Han hade valt att inte lämna några förklaringar eftersom han inte väntade sig att bli trodd. Han började önska att han hade försökt skaffa sig en förtrogen, någon som kunde ha hållit kontakten och försett honom med information om Ylva, men det verkade vara försent nu. Ringa till henne själv hade han förtvivlat gärna velat, men han tyckte verkligen inte att han kunde ge sig till att göra det. Han vågade inte heller. Vad i hela världen skulle han kunna säga? Ringa upp och lägga på, bara för att höra hennes röst, ville han inte. Det vore fel, nästan elakt, och det skulle förresten vara för uppenbart att det var han. Dessutom var han rädd för den effekt hennes röst skulle kunna ha på honom. Därför gick tiden utan att han fick veta något som helst om henne, men detta intet, denna brist på allt, kunde inte få minnet av henne att blekna det minsta. Hans saknad, hans brännande längtan efter henne förblev oförändrad.
*

Det var i augusti han fattade beslutet. Han var ute på en av sina ändlösa, rastlösa irrfärder längs havet, det var kväll och mörkt som det är i augusti. Han passerade alldeles intill ett hus, så nära att han kunde se rätt in genom fönstren. Precis i det ögonblick han gick förbi, med blicken förstrött riktad mot köksfönstret, sträckte sig en kvinna över ett bord invid fönstret och tände två ljus. Två små svaga, flämtade stearinlågor som tändes: för Albert var det som om solen hade exploderat, som om marken försvunnit under hans fötter och han själv slungats ut i rymden, runt, runt och tillbaka till en kväll i hans minne som utspelat sig för mindre än ett år sedan, men som var lika avlägsen som jordens födelse.
Han sjönk ner på knä, han knöt händerna och pressade huvudet mot sanden, hela hans kropp drogs ihop och vred sig i obegriplig smärta över att han befann sig här och nu och inte där, i det rummet den kvällen, med henne.
*

Hur länge han legat där på marken kunde han inte få grepp om, men när han till slut reste sig var han alldeles lugn. Han kände sig uppfylld av ett slags frid, en insikt. Han visste äntligen vad han skulle ta sig till, han visste att det hela tiden bara funnits en enda utväg, och han tänkte inte dröja längre.
Han gick inte ens tillbaka till sitt tillfälliga hem; det fanns ingenting där som han behövde. Han följde havet, gick till fots till färjeläget, gott och väl ett par mil, men han upplevde det inte ens som en ansträngning. Han kom fram i gryningen, och var nästan ensam om att gå ombord på båten som skulle ta honom över vattnet. En trött vakt i uniformsmössa klippte hans biljett.
Han tänkte ingenting när han satt där på bänken, dränkt i bländande starkt morgonsolsken och svalkad av salta vattendroppar som stänkte upp från fören. Han tänkte inte på sitt liv eller på den framtid han troligen hade avsagt sig redan när han köpte biljetten, ja redan i samma ögonblick han rest sig upp från marken och börjat gå. Han funderade inte över några alternativ; vad honom anbelangade fanns det inga längre. Allt det där var förbi och bakom honom, och det fanns inga tankar som behövde tänkas mer. Därför lutade han sig bakåt och nöjde sig med att minnas Ylvas ögon och känslan av hennes hud, nöjde sig med att drömma om den lycka som var hon, medan båten forsade framåt, närmare och närmare land.

***

Skriven av: La_Vagabunda