Allt är inte som man tror

Än en gång sitter hon där, uppkrupen på skoltoaletten med händerna runt knäna. Hon gråter. Men om någon skulle öppna dörren i just detta ögonblicket så skulle den inte förstå att flickan där inne satt och grät. Hon gråter inombords. Det känns som om det forsar fram en stor flod där inne.
Hon reser sig upp och tittar sig i spegeln. Det råttfärgade slitna håret sträckte sig en bit ner på ryggen och man kan se de kluvna topparna som vittnar om att hon inte har klippt håret på mycket länge. Ansiktet är blekt och hennes små gröna ögon sitter alldeles för tätt, munnen ler. Det är inget äkta leende, men ett leende är det. Ett sådant som får alla lärare att tro att allt är som det ska.
Hon sträcker fram de späda händerna och skruvar på kranen. Iskallt vatten rinner genom fingrarna. Hon sköljer av ansiktet och öppnar försiktigt dörren. Det är tomt utanför. Lektionen har redan börjat. Hon kommer försent igen.

Hon tittar rakt in i sitt skåp. Det är håltimme. Gunnel, Elviras lärare hade inte alls blivit glad när hon hade kommit inrusande långt efter det att lektionen hade börjat.
'Åh, Karin. Kan vi inte gå hem till dig och kolla på film?'
Elvira vänder sig om. Johanna och Karin står bredvid varandra. För ett kort ögonblick möter Elvira Karins blick.
'Jo visst, det kan vi. Men kan vi inte fråga några mer?'
Elvira blir varm i magen. Kanske denna gången. Kanske.
'Martina och Emelie. Hänger ni med mig hem?'
Som vanligt. Elvira börjar bli van. Det blir toaletten igen.

Hon kollar sig i spegeln igen. Jodå, hon syns. Hon är inte osynlig. Hon känner sig som ett ända stort misslyckat skämt. Ett sånt skämt som ingen skrattar åt, och om det ändå är någon som skrattar så skrattar den för att det är så tråkigt.
Hon vrider om låset och trycker ner handtaget. Hon märker till sin förskräckelse att dörren sitter fast. Någon har ställt en stol under handtaget.
Utanför pågår det full aktivitet. Folk som skriker och skrattar, stolar som skrapas mot golvet och skåp som slås igen. Där ute skulle hon också vilja vara. Med i gemenskapen. Fast hon vet att det bara är i sina drömmar något sådant skulle kunna hända.
Sakta lägger sig ett lugn utanför toaletten och hon har längre ingen uppfattning om hur länge hon har suttit där inne. Kanske en kvart eller till och med en timme? Det ända hon vet är att hon vill ut. Nu genast.
Hon hör steg som närmar sig och sedan ett ryck. Ett ögonblick senare vadar hela toaletten i ljus och hon är tvungen att hålla för ögonen.
'Hej Elvira. vad gör du här?'
Det är Patrik.
'Hej. Äh, det var någon som ställde en stol utanför dörren bara'
Patrik tittar forskande på Elvira.
'Du har suttit här ganska länge va?' Frågar Patrik och kollar rakt in i Elviras ögon.
'Nä, inte så farligt.' Elvira ljuger. Hon kan inte riktigt avgöra om Patrik ser igenom hennes lögn.
'Okej. Men du. jag måste dra nu. Vi ses'
Patrik vänder sig om. Han vinkar när han går. Elvira tvekar lite men vinkar sedan tillbaka, och hon ler. Ett äkta leende.

Skriven av: Lisa