Allt det hänger på

Jamie Owen kröp ihop på parkbänken för att behålla värmen. Det var en mycket kall kväll, men det regnade åtminstone inte och det var allt Jamie begärde. Men det var mycket obekvämt att sova på en bänk. Han hade haft en låda, och före det, ett hem. Men hemmet hade slagits sönder och lådan hade blivit bortfraktad.
Så nu fanns det bara bänkar. Och det var inte heller lugnt, när som helst kunde en patrullerande polis väcka honom. Vissa snutar njöt av det. Andra hatade det.
Jamie reste sig och tog upp den svarta läderväskan han använt som huvudkudde. Det var en rätt gammal väska, och den innehöll hela hans liv. Ett ombyte kläder, en tvål, någon billig kiosklitteratur och några få andra personliga tillhörigheter.
Jamie gick med raska steg längs den klart upplysta vägen. Han var strax över medellängd med ljusbrunt hår och den sorts blå ögon man sällan såg annat än på ett barn under tre år. Ögonen reflekterade smärta och lidanden, de hade sett mycket, och bilderna av det verkade för evigt ha etsat sig fast på näthinnan. Ändå var han ingen person som man kastade mer än ett ögonkast på.
Jamie slutade inte gå förrän han kom fram till härbärget, bredvid biografen. En ny storfilm hade haft premiär under kvällen och hela gatan var full av halva biljetter, popcorn och papper.
Härbärget var ett högt hus, helt i sten med en lång stentrappa som ledde upp till den tjocka, tunga träporten. Jamie öppnade den och klev in. Det var tre personer som arbetade som frivilliga den kvällen, en gammal präst och hans fru, samt en ung flicka på 19 år. Flickan tuggade tuggummi medan hon hällde upp grötig soppa på tallrikar. Ett tjugotal andra människor satt vid de utspridda borden och åt i gamla trasiga kläder med trötta, uttråkade ansikten.
Synen av människorna störde inte Jamie, och inte heller den stank som de alla tillsammans utsöndrade, för han visste att han var likadan själv.
Han gick fram mot bänken där maten stod, och lät flickan hälla upp soppa i en tallrik åt honom. När han tagit sig en gaffel att äta med satte han sig ned vid ett utav borden.
- Tänkte att du skulle komma hit ikväll, sa en gammal man mittemot honom och log ett tandlöst leende.
- Det är inte kväll, det är natt, svarade Jamie kort.
- Det är kallt, sa en kvinna bredvid mannen. Det var kallt på nordpolen också.
- Struntprat, sa mannen. Du har aldrig varit på nordpolen, Lucy.
- Det har jag visst! invände hon. Eller hur Jamie? Visst har jag varit på nordpolen? Med alla pingviner och allt!
- Pingviner lever inte på nordpolen, de lever på sydpolen, på nordpolen finns det däremot isbjörnar, något som man inte kan hitta på sydpolen, sa Jamie. Och gamle Toby har rätt, du har aldrig varit på nordpolen.
- Men visst är det kallt där?
- De säger det.
Lucy log mot gamle Toby.
- Där ser du. Sa jag inte att det var kallt på nordpolen också?
Gamle Toby suckade men Lucy lutade sig tillbaka med en segrande min på läpparna.
- Så? Smakar maten bra? frågade prästen som kommit fram till dem.
- Det beror på, sa Jamie och såg honom rakt i ögonen.
Precis som han väntat slog prästen ner blicken.
- Beror på? Hur menar du?
- Definiera `bra´.
- Var det smakligt? Gott? Tyckte ni om det?
- Det var smakligt. Det smakade gott. Jag tyckte inte om det, svarade Jamie utan att ta blicken från hans ansikte.
Prästen såg förvirrad ut och fokuserade ögonen på Jamies näsa, som om han aldrig sett den förr, trots att det var ett mycket bekant område för honom.
- Varför tyckte du inte om det?
- Det var smakligt. Det smakade gott, upprepade Jamie.
Prästen gav upp sina försök till en konversation och gick iväg till ett annat bord.
Gamle Toby flinade brett.
- Tycker alltid det är lika roligt att höra er två prata.
- Det tycker inte jag, jag finner honom endast irriterande, inföll Lucy.
- Vilken av dem? Jamie eller prästen?
Lucy log hånfullt.
- Båda två.
Jamie mötte hennes stridslystna blick utan att säga något och hon slog genast ner blicken.
- Var håller Kip hus ikväll? frågade gamle Toby.
Jamie fnös.
- Hur skulle jag kunna veta det? Han ligger väl full någonstans, eller kanske bara hög.
- Han kommer där.
Gamle Toby pekade med sin vänstra tumme, eftersom pekfingret fattades, mot dörren där en ung man, knappt över 20, kom in. Kip var lång och smal med blont hår och blå ögon, han var klädd i samma sorts smutsiga byxor som alla andra på härbärget men de putade ut på vissa ställen, som avslöjade att han bar något i fickan. Jamie visste vad.
Kip nickade åt honom för att visa att han sett honom och gick snabbt mot deras bord.
- Har du den? frågade Jamie.
Kip slog inte ner blicken när Jamie tittade på honom, han hade spänt blicken på Jamies slitna skor redan han nådde fram till dem.
- Självklart, svarade han kvickt, lite för kvickt, tänkte Jamie.
- Vad är det som är fel?
- Fel? Varför skulle något vara fel?
- Om du ljuger för mig kanske jag knäpper dig istället, sa Jamie kort.
Kip ryckte till.
- Lugna ner dig, lite nu, va. Vill du ha den här eller?
- Utanför, sa Jamie kort och reste sig.
Kip följde honom ut genom porten igen.
Väl ute i den kyliga luften tog Kip fram pistolen han burit i jackfickan och räckte över den.
- Är den laddad? frågade Jamie.
- Javisst är den det, svarade Kip och tittade lite osäkert på honom. Får jag fråga vad du ska ha den till?
- Nej det får du inte, men eftersom du redan frågat kan jag ju säga att jag ska skjuta skallen av ett litet kryp.
- Vilket kryp?
- Den värsta sortens kryp.
Jamie tittade noga på pistolen.
- Jag måste pröva den på något, sa han.
- Den funkar, försäkrade Kip. Men du kan ju alltid skjuta en vildkatt.
- Hämta en då.
Kip gick in en gränd i närheten och kom ut med en liten grå kattunge. Jamie undersökte pistolen ännu noggrannare och skitade mot Kip. Det skulle vara så enkelt. Inga vittnen, bara ett enda skott så hade han inga som helst medbrottslingar. Men gamle Toby skulle veta, så Jamie avstod.
Kip släppte ner katten på gatan och tog några steg ifrån den.
- Du kan skjuta nu! ropade han högt.
- Högre, tänkte Jamie. Jag tror inte att de hörde dig borta i Denver.
Han siktade på katten och sköt två snabba skott. Katten låg helt livlös på gatan och Kip gick fram till den.
- De gick genom hjärnan, bägge två!
Jamie tog in siktet på Kip igen. Kip höjde blicken.
- Vad... vad tänker du göra? sa han oroligt.
- Håll tyst nu så går det här snabbt och smärtfritt.
- Jamie... du tänker väl inte...
Han avslutade aldrig meningen. Han började aldrig på en ny heller. Ett enda skott och han låg på marken.
Jamie stoppade ner pistolen i väskan och gick oberört vidare. Kip skulle aldrig ha klarat sig på gatorna så mycket längre i alla fall, Jamie hade bara gjort honom en tjänst. Men vad han hade göra den natten var ingen tjänst. Det var en hämnd.
Han visste precis var han skulle gå. “The Twin club”, en av Londons mest kända klubbar, ägdes av Oliver van Horn och det var för honom pistolen var ämnad. Det var dags för van Horn att få uppleva samma pinande som Jamie hade levt med sedan han var tretton år.

Oliver van Horn klev in i limousinen och hällde upp ett glas vin åt sig och sitt sällskap.
- Du sa att du ville snacka affärer?
- Kan vi lita på din chaufför? frågade den andre mannen.
- Lou är döv, han hör inte vad vi säger. Jag förstår att du har något åt mig?
- Det är väl snarare tvärtom? Jag är här för att be dig om hjälp.
Van Horn drog lite på munnen, men ögonen skrattade inte.
- Du vet inte riktigt hur det funkar här, va? Jag gör inget för dig, om inte du gör något för mig först, man ber inte om hjälp om man inte gjort något först.
- Vad vill du att jag ska göra?
Van Horn lutade sig tillbaka.
- Din far har känt mig i många år... började han. Berättade han någonsin för dig om pojken med födelsemärket?
- Han nämnde något sådant, tror jag.
- Det var en man som var skyldig mig pengar. Stora pengar. Han visste inte vad ränta var, så hans lån blev självklart större och större. Men du förstår, din far hade stora spelproblem på den tiden, och jag lovade att skriva av hans skulder om han hjälpte mig med den här mannen. Mitt i natten, det var på julafton faktiskt, så gick vi och knackade på hos den här mannen. Han bodde i ett litet hus i södra London med sin familj; fru och tre barn. Den äldste var 15, en flicka, och sedan hade de två tvillingpojkar på 13 år också. James och Homer hette de, nästan på pricken lika varandra, men James hade ett födelsemärke på halsen, ett rätt stort ett, nästan lysande rött. Nåja, din far knackade i alla fall på där. Detaljer behöver väl knappast nämnas, antar jag, en sån här trevlig kväll, vi dödade i alla fall mannen, frun och två av barnen. Men så skulle vi till att skära halsen av den tredje, pojken med födelsemärket, och så slet han sig loss. Rakt ut i natten, och ingen har sett honom sen dess. Men innan han kom loss så han vi skära honom i halsen, lite grand. Märket blev kluvet på mitten. Det här hände för över femton år sen, men jag vill bli av med pojken.
- Så du vill alltså att jag ska...
- Det är precis det jag vill.
- Men om ingen vet vart han finns...
- Han är kvar i London, det vet jag. Han har nämligen fått för sig att han ska döda mig. Så det är bäst för dig att du hittar honom snabbt.
- Hur ska jag känna igen honom?
- På märket, såklart. Det är inte precis ett vanligt märke.
Mannen verkade osäker.
- Jag kan ju alltid göra mitt bästa...
- Ditt bästa duger inte! röt van Horn till. Han ska vara död innan soluppgången annars är det ditt huvud som kommer rulla!
Limousinen stannade och bara några sekunder senare kom mannen ut, alldeles vit i ansiktet. Han kastade en blick in mot buskarna och ryckte till. Han kunde svära på att ett par ögon stirrade ut mot honom. Ett skrämmande par ögon som inte blinkade. Mannen ryckte på axlarna och gick iväg.

Jamie pustade ut där han satt på huk bakom buskaget. Mannen hade inte upptäckt honom. Jamie visste inte vad van Horn kunde ha för affärer ihop med den här mannen, men han brydde sig heller inte om det. Han var inte intresserad av van Horns förehavanden. Han ville se honom död, det var allt han behövde veta.
Snabbt som ögat smög Jamie sig bakom bilen och kröp in i bagageutrymmet. Det var mycket stort och han hade nog plats för både sig och väskan.
Nu var det bara att vänta.

Mannen från van Horns limousine var mycket trött. Klockan var närmare fyra på morgonen och om bara två timmar skulle han möta van Horn i en gränd utanför “The Twin club”. Och då skulle jobbet vara klart. Han visste inte ens vart han skulle börja leta. Han väntade sig inte precis att han bara skulle springa på pojken, eller den unge mannen som han borde vara nu, James, hur som helst om han bara promenerade tillräckligt länge, men han visste inte ens i vilka kretsar James rörde sig i.
- Få se nu, tänkte mannen. Om jag just sett mina föräldrar och syskon dö rakt framför mina ögon, och någon just försökt mörda mig, vart skulle jag ta vägen?
Svaret dök upp rakt framför honom då han passerade en biograf. Det hade varit premiär för någon storfilm kvällen innan och gatan framför var full av skräp. Men det var inte det som mannen tittade på utan huset bredvid. Ett härbärge för hemlösa.
- Perfekt! sa mannen för sig själv.
James kunde vara hemlös, och om han började fråga runt, kanske någon annan hade sett honom.
Men innan han nådde fram till den långa stentrappan fastnade hans blick på något som låg på marken. Nej, förresten, inte något, någon låg marken. Och denna någon andades inte.
Mannen gick fram till honom och vände över honom på rygg. Det var en ung pojke, och han var död, det såg han efter bara några sekunder.
- Skulle det inte vara tur om just detta är James? tänkte mannen och tittade efter på halsen.
Men sån tur hade han inte. Det fanns inget födelsemärke på den här pojken och mannen bestämde sig för att gå in till härbärget och tala om för dem där inne att det låg en död pojke på gatan alldeles utanför.

Gamle Toby tyckte inte om främlingar, och han tyckte inte om folk som var rika. Främlingar var oftast rika, och rika människor var alltid främlingar.
Och mannen som kom in genom porten i hans kära gamla härbärge, stället han tillbringat mer än halva sitt liv i, var både rik och en främling. Men främling eller ej, han verkade upprörd över någonting, och gamle Toby hörde hur han ropade något åt prästen och hans fru. Den unga flickan, gamle Toby visste nu att hon hette Emma eftersom han frågat, hade gått hem till sina föräldrar för flera timmar sedan.
- Det ligger en döing där ute! ropade mannen.
Gamle Toby fnyste. Främlingar hade ingen som helst respekt för folk som hade passerat till andra sidan. Bara en sån sak som att kalla någon för `döing´, var rent upprörande.
- Brist på uppfostran, mumlade Lucy. Annat var det när jag var Nanny åt drottningmodern.
Gamle Toby orkade inte argumentera med henne och fälla en kommentar om att drottningen var över 30 år äldre, utan lyssnade på mannens upprörda rop. Prästen försökte lugna ner honom, och hans fru gav honom en kopp hett the.
Mannen satte sig ner på en stol och tittade på dem som var kvar. Alla andra hade gått ut för att titta på den avlidne, men gamle Toby och Lucy satt kvar.
Lucy, för att hon skulle slippa gå förbi främlingen, och gamle Toby för att han redan visste vem som var död. Han hade känt Jamie i över 14 år, sedan första gången Jamie kommit in till härbärget som tonåring. Toby hade mött hans blick en gång, men aldrig igen. Han var alltid beredd när Jamie skulle titta på honom med att koncentrera sig på något annat. För trots att gamle Toby såg Jamie som en utav sina bästa vänner i den grymma värld de båda haft oturen att födas i, även om det var under helt olika generationer, så klarade han inte av att möta de blå ögon som speglade Jamies halvt söndertrasade själ. Det var det nog ingen som klarade av.
Men gamle Toby hade sett Kip komma in, och räknat ut vad han ville Jamie, och han hade sett Jamies blick. Gamle Toby visste att det var Kip som blivit dödat, och han visste också vad Jamie hade för del i det hela. Han visste inte vad han hade för motiv, men var övertygad om att Jamie hade en bra anledning. Toby visste inte vad för hemlighet han gömde, men erfarenheten hade lärt honom att det var en utav de saker man inte frågar om.

Mannen från van Horns limousine tackade sin lyckliga stjärna för att han var född med skådespelartalanger. Det hade varit en enkel match att spela upprörd över att en uteliggare dött, och han hade nått sitt mål. Härbärget var nästan tomt sånär på en gammal gubbe och en kvinna som kastade irriterade blickar på honom ibland. De såg ut att ha vuxit fast på sina stolar, och mannen tänkte att om någon skulle ha sett James på det här stället så skulle det vara de.
Han reste på sig och gick bort till de båda.
- Ursäkta mig, sa han och räckte dem varsitt kort. Mitt namn är Arthur du Bonne.
- Jag heter Lucy... sa kvinnan dröjande. Lucy Chamberlain.
- Jag är gamle Toby, sa gubben avvaktande.
- Jasså? Vad heter ni i efternamn då?
- Toby.
Arthur du Bonne såg lite förvånad ut.
- I förnamn då?
Gubben flinade.
- Gamle.
Om Arthur du Bonne var förolämpad över gamle Tobys svar så visade han det inte.
- Jo... jag letar efter en person.
De tittade på honom ett ögonblick.
- Vem? frågade kvinnan skeptiskt.
- En ung man, antagligen runt 28 år ungefär, han har brunt hår och blå ögon. Han hette James en gång i tiden, men nu kan han nog kalla sig något annat. Han har ett födelsemärke på halsen, ett runt rött ett, som är kluvet i två delar. Har ni sett till honom?
Gamle Toby verkade förvånad.
- Vad vill du Jamie?
- Bingo! tänkte du Bonne. Känner ni honom?
- Känner honom? sa Lucy häftigt. Vi har känt honom sen han var ett foster, har vi inte?
- Nej, Lucy, det har vi inte, invände gamle Toby. Men ända sen han var fjorton åtminstone.
- Ni råkar inte veta var jag kan få tag på honom den här tiden på dygnet?
- I parken, sa Lucy. Han brukar sova där.
Arthur du Bonne reste sig upp.
- Tack så mycket, Miss Chamberlain och Mr Toby, sa han hastigt och skakade deras händer snabbt och var sedan ute ur härbärget så snabbt att man kunde tro att han haft eld i baken. Han hade exakt en och en halv timma kvar att hitta pojken och döda honom. Det skulle bli ett par mycket långa en och en halv timma.

Det började bli obekvämt i limousinens bagageutrymme och Jamie försökte förgäves att hitta en bekvämare ställning. Det värsta var att hela bilen luktade den sorts cigarr som van Horn fick specialimporterade från Colombia enkom för hans skull. Jamie kom ihåg den lukten, för det var den lukten som följt honom under 15 långa år, lukten, ljuden och bilderna som tillsammans utgjorde hans värsta minne, minnen av en tid han ville glömma.
Men han kunde inte glömma, inte förrän van Horn var död och begraven. Och det ögonblicket skulle snart komma. Mycket snart.
Limousinen stannade plötsligt och Jamie hörde van Horn kliva ur och gå bort en bit.
Sakta, mycket sakta, öppnade han luckan och slank tyst ut.
Van Horn hade gått in i en gränd, alldeles i närheten av “The Twin club”, och Jamie skulle just följa efter när han såg mannen som några timmar senare lämnat limousinen också gå in i den.
- Nåja, tänkte Jamie. Han får skylla sig själv.
Han tog några snabba steg mot gränden och smög in dess skuggor.

Arthur du Bonne kände panik. Han kunde inte hitta James, eller Jamie, eller vad det nu var han kallade sig. Van Horn skulle utan tvekan döda honom. Men han kunde inte gömma sig. Man kunde inte gömma sig för Oliver van Horn, det var omöjligt. Du Bonne var tvungen att ta straffet för att han accepterat ett uppdrag och misslyckats.
Han nådde “The Twin club” och såg längtande in mot alla festande människor. Men han skulle aldrig få festa igen. Motvilligt gick han mot gränden. Van Horns limousin stod på andra sidan gatan och du Bonne kunde svära på att han såg något röra sig bakom den, men det fanns inte tid att tänka mer på det. Han kom precis i tid och gick in i gränden.
Van Horn stod lutad mot en soptunna, till synes helt obeväpnad och oskyddad, men det var bara en fasad. Du Bonne visste att han aldrig lämnade sitt hem i centrala London utan minst ett par vapen på sig.
- Gjorde du jobbet? var det första han sa.
Du Bonne drog efter andan.
- Han håller till runt ett härbärge och en park på ostsidan... började han men van Horn avbröt honom.
- Gjorde du jobbet?
- Nej.
- Nåja... van Horn suckade. Du kanske skulle ha kunnat komma någonstans, Arthur. Men tyvärr...
Du Bonne väntade på att van Horn skulle avfyra pistolen han dragit fram och nu höll siktad mot honom, men van Horns blick var fokuserad på något bakom honom.
- Trevligt att ses igen, van Horn.

Oliver van Horn stirrade på pojken. Han liknade sin far otroligt mycket. Förutom ögonen. Han ville ta blicken från dem, men han var fast. Pojkens blick var härjad, plågad och full av hat. Och hatet var riktat mot ingen annan än Oliver van Horn själv.
Och det var inte bara hat. James Owen riktade en pistol rakt mot honom.

Jamie stirrade på van Horn. Han så precis likadan ut som när de sist sågs. Natten då hela Jamies värld blivit slagen i så många spillror att det inte gick, även om han ville, att pussla ihop det igen. Van Horn var, till Jamies förtjusning, skräckslagen. Jamie kände hatet bubbla upp inom honom, han kände det växa sig större än något han någonsin känt, och riktade det mot en enda person.
Och det var inte bara hat. James/Jamie Owen riktade en pistol mot sin värsta fiende.

- Vem är du? frågade Arthur du Bonne och stirrade på pojken, utan att riktigt förstå vem han var.
Pojken förde handen till halsen, och redan innan du Bonne såg födelsemärket, kluvet av ett ärr skapat av samma kniv som dödat hela hans familj, så visste han vem den här pojken var.
Om blickar kunnat döda, tänkte du Bonne i sitt stilla sinne.
James Owens blick kunde säkert döda vem som helst, men den var nu skärpt på van Horn, och om blickar verkligen kunnat döda, så skulle van Horn i det ögonblicket ha upplevt den mest smärtsamma död som någon överhuvudtaget kunde genomgå.

- Tänker du döda mig? frågade van Horn och darrade lite på rösten.
- Ja, svarade Jamie kort. Jag tänker döda dig.
Du Bonne drog sig sakta bakåt, ut mot gränden.
- Då behöver ni väl inte mig... sa han tvekande, osäker på hur de båda andra skulle reagera.
De visade inga som helst tecken på att de hört honom, och du Bonne gjorde en snabb överblick. Om han sköt före de gjorde det, så skulle han klara sig helskinnad ur det hela, och säker få någon sorts belöning för det. Han smög sakta sin hand mot innerfickan på kavajen där han hade sin egen pistol.
Innan han hade mindre än en decimeter kvar slet van Horn upp sitt vapen och som på given signal sköt både han, och Jamie, du Bonne med flera tätt följande skott.
När du Bonne död sjönk ihop och blev liggande riktade de pistolerna mot varandra istället.

Oliver van Horn hade aldrig sett något liknande. Han sköt, utan att tänka på det, utan att så mycket som sikta, hela hans kropp var helt med på att döda James Owen. Han kände att han blev träffad på flera ställen, men han slutade inte skjuta. Om han skulle dö, så skulle minsann Jamie göra det med.

Jamie hade aldrig sett något liknande. Han sköt, utan att tänka på det, utan att ens sikta, hans kropp var helt med på att döda van Horn. Han kände hur han blev träffad på flera ställen, han kände blodet dunka bakom ögonen, han kände hur hans hjärtslag sakta blev allt saktare och saktare, men han slutade inte skjuta. Om han skulle dö, så skulle minsann van Horn gör det med.
Det började sakta svartna för ögonen, och Jamie slutade skjuta. Van Horn hade redan slutat, och genom ett suddigt dis såg Jamie hur han låg stilla utan att andas bara några meter ifrån honom. Den andra mannen, som han inte ens visste namnet på, var också död, han hade handen lite mer än en decimeter från innerfickan, och på utputningen förstod Jamie att det var en pistol han hade försökt nå.
Allt som Jamies liv hängt på under de senaste åren var att få hämnas sina föräldrar, sin syster och sin bror. Det var allt som betydde något. Nu hade han fått sin hämnd, och det fanns inget kvar i världen som betydde något. Kanske Gamle Toby skulle bli lite ledsen, men han skulle nog hitta någon annan att prata med. Eller kanske prata till, för Jamie sa sällan något under deras samtal.
Under femton hade Jamie hängt på en mycket skör tunn tråd. Nu hade den brustit, och nu föll James - Jamie - Owen in i ett evigt mörker utan ljus.

Skriven av: Sofia M. Åsman