Alltid vi två

Det är tisdagskvällen före julafton och Jonas sitter på en ouppackad flyttlåda med några av hans saker
i ett mörkrött rum. Klockan är runt 10 på kvällen och snön rasar ner, med en suck kollar han ut igenom
fönstret. Han hade precise flyttat från en lite större stad till en 'byhåla'. Sakta reser han sig upp och öppnar lådan
och rotar lite och letar efter något, när han inte hittar det han letar efter så skriker han till högt av ilska.
- Gubben, vad är det? Ropar Jonas mamma Anne från hennes rum.
- Vart fan är mina kläder? Skriker han tillbaka.
- Dom har jag lakt in i din garderob redan menas du var på skolavslutningen. sa hans mamma som nu stod i dörröppningen.

Hans ögon var fyllda av tårar. Hans mamma såg det och gick sakta fram till honom och höll om honom.
Kramade honom mjukt och väntade på att han skulle besvara kramen. Till slut gjorde han det.
- Allt kommer att ordna sig med tiden vännen .Sa mamma Anne och släppte sakta taget och gick in
på sitt rum igen. Att flytta hade Jonas hatat att göra i hela sitt liv, men nu hade hans föräldrar skiljt
sig och han fick åka fram och tillbaka tills nu när hans mamma fick hela vårdnaden för honom.
Han började packa upp en låda med böcker och ställde dom fint i bokhyllan, sedan började
han rota i sin garderob efter den där mjuka urtvättade gamla tröjan han hade fått från Isak
innan han åkte. Han börja kasta kläderna runt sig när han nästan inte hitta tröjan men den
låg fint ihop vikt längst ner i garderoben. Han rök den till sig och strunta i att plocka ihop
alla kläder in i garderoben igen. Han tog tröjan och la sig i sängen, tårarna började att falla ner för
hans kind igen. Han längtade tillbaka till sina vänner och Isak, han ville inte bo i byhålan som han inte ens
viste vad den hete eller vart den låg någonstans. Hans ögon började bli allt tyngre och till slut så låg han
med tröjan under näsan och sov så sött man kunde göra.

Nästa morgon vaknade Jonas av att solen sken in i rummet, han hade glömt att dra
ner rullgardinen. Klockan var runt 9 på morgonen och han vill bara dö, sömn hade han
fått men var fortfarande lika trött. Hasande och yrvaken gick han upp och drog ner rullgardinen och
försökte att inte snubbla på alla kläder som låg huller om duller på golvet. Han drog av sig sina kläder och slängde
dom med dom andra kläderna på golvet och kröp ner i sin varma säng igen och somna. I hans drömmar var han
tillbaka i hans gamla skola, skrattade och skuttandes, hand i hand med Isak. Med ett ryck vakna han ur sin
underbara dröm med att hans mamma stod vid dörren och sa åt honom att städa upp på rummet sen gå och göra sig i
ordning. Dom skulle få främmande idag, det var ju självaste julafton. Han kollade runt sig och märkte hur mycket han
hade stökat till det kvällen innan och såg sedan tröjan som låg i sängen. Tårarna började komma fram i ögonen men
han tilltala sig själv att inte börja gråta. Han tog fram mobilen och skrev ett sms:
'Jag saknar dig Isak, kan vi inte ses snart?
Älskar dig så otroligt mycket, alltid vi två va?
Din för evigt// Jonas'.
Han läste igenom det men sudda ut det igen. Han viste att Isak ville ha ett nytt liv, det hade han velat rätt länge.
Saknaden efter Isac växte inom Jonas, han kände att det var han som fattades i hans liv.
Han slog bort tankarna om Isak och börja plocka upp kläderna från golvet och la in dom igen.
Efter det så plocka han fram kläderna som han skulle ha idag när släkten kom och gick sedan in i duschen.

I en halv timme så stod han i duschen och lät vassa strålar skölja hans kropp.
- Jonaaas! Skrek hans mamma utanför dörren. Släkten har kommit!
Han stängde av duschen och torkade av sig, efter en stund stod han i köket och hälsade på alla.
När alla hade hälsat på alla och kall pratat lite så satte dom sig i den vinröda soffan för att kolla på kalle anka.
Helt plötsligt så vart allt suddigt i Jonas huvud, upp kom alla minnen han och Isak hade vart med om.
Den första kyssen, när det vart dom, när han berätta för sin mamma och det jobbigaste minne av dom alla, att säga hejdå.
Med ett rus så sprang han mot ytterdörren, han hoppade i sina skor och sprang ner mot tågstationen.
Nu eller aldrig var det enda som sades i hans huvud. Snön stormade ner på gatan och det var halvt mörkt ute.
Väl nere vid tågstationen kollade han nästa tåg mot Eskilstuna, tur hade han. Tåget skulle komma om drygt 5minuter.
Han satte sig ner på en bänk och putsade ut och väntade på tåget, en nervös känsla började växa i hans mage.
Det skulle ta ca 12minuter att åka ditt och sedan 20minuter att gå från stationen, han tänkte inte på att det var julafton och att
Isak kanske inte ens var hemma men tog ändå chansen att åka.

Att sitta på ett tåg mot den man älskar utan pengar eller biljett gör en väldigt nervös, det var just så Jonas kände sig. När konduktören
gick förbi låtsades han att han sov. Konduktören gick på det och gick bara förbi sakta och lättlurad.
Väll framme i Eskilstuna så snöa det ännu mera, han började gå emot Isacs lägenhet. Fötterna började frysa fast i sulorna kändes det som
nästan men Jonas gick bestämt vidare. Tårarna började rinna lite ner för kinden och ögonlocken fryste fast i några sekunder, han torkade bort tårarna
och började gå fortare. När han stod utanför porten till lägenheten så fick han en klump i magen, han slog sakta in portkoden och gick sedan upp tre trappor.
Vid dörren stannade han till och det rös i hela kroppen och knep till i magen. Sakta med en darrade hand ringde han på dörren, efter någon minut så öppnade Isak dörren och Jonas log.

Av: Hannah 9B Stallarholmskolan

Skriven av: Hannah