Älskade husse

Valpen och hans husse!

När jag var en liten valp så underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta, Du kallade mig för ”ditt barn” och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, och några totaltförstörda kuddar och liknande saker så var jag ändå alltid din allra bästa vän. När jag även var en ”dum hund” pekade du ditt finger mot mig och sa ”fy skäms” - Men sen lugnade du dig och la mig på rygg och gosade med mig. Det tog ett tag för mig att bli rumsren, längre än väntat, för att du hade väldigt mycket att göra om dagarna, men till slut så fixade vi även det tillsammans, som med det mesta andra. Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande och jag tänkte att livet inte kunde bli mer perfekt än så här, jag var glad för att jag hade fått dig till husse. Vi gick många långa promenader, åkte långa bilturer och ibland stannade vi för att äta glass i värmen. (Jag fick bara våfflan för ”glass är inte bra för hundar” sa du) Jag tog många tupplurar i solen för att jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna. Mer och mer började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och du lade ner mycket tid på att leta efter en fru. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser. Jag viftade alltid på svansen och visade min glädje då du kom hem. Och dagen du hittade din fru vart jag lycklig för din skull. Din fru är inte en ”hund människa” - men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, och visade tillit och lydde henne.
Jag var lycklig för att du var lycklig, husse.
Sen kom människobarnen och jag delade även då min glädje och lycka. Jag var nyfiken på deras fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dom också. Men det var bara det att du och hon var oroliga för att jag skulle skada era barn, så jag fick alltid sitta ensam i ett rum intill eller i en hund bur. Jag ville ju bara älska dom och ta hand om dom. När barnen blev lite äldre blev jag deras vän tillslut, dom hängde i min päls, petade fingrar i mina ögon, undersökte hela mig och kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, jag skulle försvara dom med mitt liv om det skulle behövas.
Det var tider då andra frågade om du hade hund och då tog du stolt upp ett foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade en massa historier om mig. Dom senaste åren svarade du bara ”ja” och sedan bytte samtalsämne. Jag hade gått från att vara ”din hund” till ”bara en hund”, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra. Nu har du inte bara mig längre. Och du, frun och barnen ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din ”familj”, men det fanns tider då JAG var din enda familj. Jag var jätte glad för bilturen vi gjorde tillsammans, precis som vi brukade göra förut, jag och husse. Jag var glad tills vi kom fram till ett djur hem. Det luktade hund, katt och jag var väldigt rädd. Du skrev under lite papper och sedan sa ”Ni kommer hitta ett fint hem till henne”.
Du var tvungen att rycka din sons händer från min päls, under tiden som han skrek ”nej pappa!! Snälla låt dom inte ta min hund!”
Du gav mig en ”hejdå” klapp på mitt huvud, undvek mina ögon och gick din väg.
Efter en stund så hörde jag det snälla flickorna som skulle hitta ett nytt hem till mig, prata med varandra, Dom sa att min husse säkert visste om att han skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att han inte gjort några försök alls att hitta ett nytt bra och mysigt hem åt mig.
Flickorna var snälla mot mig och dom andra hundarna, gav oss självklart mat och sådär, men jag hade tappat aptiten för flera dagar sen.
I början då någon passerade min bur, Vart jag glad och hoppades på att allt bara var en mardröm, att min familj skulle komma och hämta tillbaka mig.
När jag förstod att min husse inte tänkte hämta hem mig igen och att jag inte hade en chans mot dom små söta valparna som fanns på hemmet också, så gav jag upp och satt mig i ett hörn. För det är ju en självklarhet att en familj hellre väljer en söt liten valp att ta med sig hem, än en gammal hund som jag.
Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde med henne snällt in i ett litet rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron och sa till mig att jag inte behövde vara rädd, mitt hjärta dunkade av förväntan och nyfikenhet för vad som nu skulle hända. Artigt och snällt band hon ett rep runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig på, för många år sedan. Minns du det husse?
Flickan stack in nålen i min åder. När jag kände sticket förstod jag att nu var det slut. Jag lag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade ”hur kunde du?” Kanske förstod hon mitt hundspråk, för hon sa ”jag är så ledsen” Hon kramade mig och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats - en plats med mycket kärlek och lycka. Med den sista lilla kraften jag hade kvar, försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt ”hur kunde du?” inte var riktat mot henne.

Det var riktat mot dig min älskade husse.
Jag förstår inte hur du kunde överge mig. Men jag förlåter dig husse,
Jag kommer vänta här på dig, i all evighet.

Författare:

Publicerat

Dela: