Älskar - Älskar inte?

”Har jag fått med allt nu?” Noggrant går jag igenom min mentala lista. Jag går runt i huset som jag bott i sen ett år tillbaka. Det gör ont eftersom huset avspeglar allt jag vill ha i ett hus och i mitt liv. Men jag behöver något mer. Linus förstår inte riktigt, det var lika bra att han inte är hemma. Flera gånger har jag varit på väg att ångra mig men då kommer jag att avsky mig själv hela livet. Samtidigt… jag älskar honom. Med tveksamma steg tar jag mina väskor och går smärtsamt genom ytterdörren. Att det skulle göra så ont. Det har ju tagit ett halvår att gå igenom det här, om och om och om igen. Jag kom ju fram till att det är detta jag behöver, eller?
Sakta surrar jag fast väskorna och drar upp dragkedjan på jackan. Jag grenslar motorcykeln och sätter på mig hjälmen. Med en djup suck startar jag den och den härliga frihetskänslan jag alltid känner när jag startar hojjen infinner sig… inte. ”Vad är det här?” frågar jag mig själv högt innan jag tar mig i kragen och sakta kör iväg. Jag ska ju ut och se världen. Jag ska göra något jag har velat göra länge. Varför känns det då så fel?
Sakta försvinner huset bakom mig, det stora fina rymliga huset, vad ska det bli av det nu? Vad ska det bli av Linus? Vi hade det bra, tills jag började tänka. Solen skiner ner på mig trots den tidiga timmen. Macken har precis öppnat och idag var det Linus som jobbar morgonskiftet, alltså tankar jag någon annanstans. Problemet är bara att jag känner mig tyngre och tyngre ju längre bort jag kommer, som att det är något som försvinner. Aldrig tidigare har jag känt mig så… ensam? Träden vid sidorna av vägen vajar i vinden som om de hörde en melodi jag missat, allt jag hör är mina egna tankar blandat med vrålet från mitt fordon.
Är det kanske äkta i alla fall? När jag var hos mina föräldrar sist hände det någonting, jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det var men jag och Linus pratade om det. Han var förstörd där han satt uppkrupen i soffan med tårarna rinnande utmed kinderna. Jag visste inte att jag hade förmågan att såra någon på det sättet. Där och då hade jag bestämt att jag vill försöka fixa det som blivit fel men ju mer jag försökte ju mer blev det fel så nu var jag alltså på väg bort från mitt liv. Från mitt liv? Var det så det var? Var han mitt liv? Snabbt stannade jag utmed vägkanten. Med tomt stirrande blick kunde jag för mitt inre öga se honom stå vid spisen över några grytor. Det ryckte i mina mungipor, den som kände Linus visste att det var sällsynt att ens se honom i köket. Vidare kunde jag se honom ligga bredvid mig i sängen på morgonen när han fortfarande sov. Med ett litet leende såg jag mig över axeln innan jag gjorde en U-sväng och körde hem igen.

Skriven av: Maggii