Älvblod

Saimo var inte särskilt annorlunda enligt byborna i Darnhem. Han smälter lätt in i en folkhop, sade Saimos granne en gång. Saimo hade bara några få vänner: Åkerbäck, en flicka han var förtjust i och Oxe, en kille med väldigt fel namn. Skata skulle passat bättre sades det, men Skata var ju ett feminint namn. Så Oxe fick heta Oxe. Han bodde föräldralös ute i skogen.
Men Saimo var annorlunda; hans namn som var Älviska antydde starkt på detta. Men folket i Darnhem kunde ju inte Älvspråk, de tyckte bara att det var lustigt att döpa sitt barn till något så annorlunda. Han kallades populärt för 'sol', ingen visste varför. Ack, om de bara vetat att Saimo betyder just 'sol' på Älvspråket.

Dagen var solig och de försvinnande få molnen vita.
Saimo gick över en tom kohage, gräset nådde honom upp till axeln, så han fick armbåga sig fram. Åkerbäck hade ännu svårare, då hon var en halv fot kortare än Saimo.
'Sol!! Kunde du inte tagit en bättre väg?' frågade Åkerbäck. Allt som syntes var hennes blonda hårsvall.
'Eeh.. jag trodde faktiskt att korna hade betat ner det här stället nu' försvarade sig Saimo.
Åkerbäck mumlade något men accepterade det hela och fortsatte gå.
Då de tappert kämpat sig igenom horder av gräs, så kom de till skogen. En liten övervuxen stig ledde in till skogens hjärta, så de följde den. Efter en dryg minut så kom de till en glänta med ett hus i.
'Oxe!!' ropade Saimo.
'Just bra tid ni tar på er!!' hördes en rätt vek röst. 'Shalmè, Kakadino!!' fortsatte rösten, och en lång men omuskulös person med korpsvart hår kom längs huskröken.
'Va?' frågade Åkerbäck.
'Shalmè, Kakadino. Det är Älviska och betyder Varde hälsad, Vänner.' förklarade Oxe.
'Älviska? Var har du lärt dig det?' frågade Saimo.
'Du skall se, Sol.' svarade Oxe och ledde dem in i huset.
Oxe hade ett aldeles eget hus drygt tolv stenkast från Darnhem. Det var, allvarligt talat, ett ruckel men Oxe försökte i alla fall hålla det upprätt.
I det första rummet så låg det böcker och murkna plankor huller om buller, och en trivsam brasa värmde upp.
'Kolla här!' sade Oxe, och tog fram en bok som legat under en liten bjälke. 'Hittade den hos en bokhandlare i staden. Jag... införskaffade den.'
'Det vill säga: du stal den.' sa Åkerbäck.
'Ehm... Man kan väl kalla det det...' försvarade sig Oxe och låtsades vara upptagen med sina böcker.
'Nå, vad var det nu med den där boken?' frågade Saimo, som brann av iver att få veta.
'Ja visst ja. Hm... Nå, boken är en Trollbok, eller Fashasdèm, som Älvorna säger. Den undervisar först Älviska, jag vet ej varför, för egentligen är ju det onödigt, eller hur? Jag menar, om en Trollmästare får syn på boken så köper han den ju bara om han kan Älviska. Onödigt att undervisa två skilda saker, eller hur? Ni först...' rabblade Oxe på men avbröts av Åkerbäck. Oxe hade den egenheten att trassla in sig i triviala saker när han blev upphetsad.
'Oxe... Kom till saken.' sade hon.
'Åh. Förlåt, jag är bara sån. Nåja, det som fångade min blick för denna boken var dess titel: Fashasdèm á Saimo. Trollboken från Solen.' förklarade Oxe.
'Saimo?' sa Åkerbäck undrande.
'Ja... Eh, nu är det så här att Saimo betyder just Sol på Älviska...' fortsatte Oxe.
'Har jag ett Älviskt namn?' sa Saimo ännu mer undrande och förvånad än Åkerbäck.
'Jo, det har du liksom...' sade Oxe.
'Häftigt, Sol!!!' utropade Åkerbäck.
'Men.. Hur?' frågade Saimo.
'Det är det som är grejen, Sol. Du är antingen en Älva, Halvfolk, eller... Tja, det vet jag inte.' sa Oxe.
'Halvälva!!??' utropade Saimo.
'Eehm. Ja.'
En tystnad uppstod.
'Men min farsa är väl ingen Älva, och min mamma är det definitivt inte...' bröt Saimo tystnaden med.
'Det är tyvärr totalt möjligt att en Älva slank igenom, så att säga... Eller så är du en Bortbyting.' svarade Oxe.
'BORTBYTING?!!!?' skrek Saimo av ilska.
'Tja.. Tyvärr är det möjligt...' sa Oxe ynkligt.
'Lugna dig Sol!!' sade Åkerbäck. 'Se det från den goda sidan: du har naturligt handlag med trollkonster...' försökte hon lugna Saimo med.
'Det finns en spricka i din teori, Oxe. Jag kan röra järn.' sa Saimo.
'Jo, det är onekligen en konstig sak...' medgav Oxe.
Ytterligare en tystnad uppstod.
'Det är väl bäst att folket i byn inte fick veta något, Sol. Då skulle de bränna dig på bål.' bröt Åkerbäck tystnaden med.
'Det är sant, Åkerbäck.' medgav Oxe.
'Skall vi fråga mina föräldrar om detta här, Oxe?' rådfrågade Saimo.
'Tja. Man kan väl alltid försöka.'

De tog den lätta vägen, då både Saimo och Åkerbäck ville slippa kohagen.
De kom fram till Darnhem, en liten, pittoresk by i utkanten av Caldesharns rike, efter femton minuters lugn färd.
Solen sken fortfarande och molnen var fortfarande få och vita, när de gick genom Darnhems största gata. De vek in till ett värdshus, som hette Bägaren, och gick upp till värdshusinnehavarens våning, den tredje.
'Pappa? Mamma?' skrek Saimo ut.
'Ja, Sol?' hördes en stark och bestämd kvinnoröst.
Saimos mamma, en mullig kvinna med illrött hår, kom upp från köket.
'Varför har jag ett Älviskt namn?' frågade Saimo rättpå.
'Åh jösses mitt barn... Var har du tagit reda på det?' frågade hans mamma.
'Oxe har skaffat en bok, som undervisar Älviska.' svarade han. Oxe och Åkerbäck var uppenbart förvånade att Sol inte tog en lite mer subtil stil.
'Jadu.. Detta är en lång historia, som vi nog inte tänker ta upp här.'
'Va?!! Jag kräver att få veta!!' skrek Saimo ut.
'När du fyller femton. Det är bara en vecka kvar, du kan väl stå ut?' sade mamman.
'Okej då...' svarade Sol ytterst motvilligt. 'Men jag hoppas att du inte skjuter upp det då också.' Hans mamma sköt nämligen ofta upp saker och ting.
'Nej, det lovar jag att inte göra' sade hans mor. Sol suckade- hans mamma kunde inte hålla löften heller.

Saimo vaknade rätt motvilligt. Han kunde inte erniera sig vad det nu var för någon dag, men det var något viktigt, det kom han ihåg. Jovisst!! Det vart ju hans första dag som femtonåring!!
Han gnuggade sin trötthet ur ögonen och tog på sig en brun tröja, säckiga byxor, och en azurblå mantel.
Han gick ned, och noterade att bara en person hade sovit på värdshuset på gästvåningen.
Men när han kom ned till serveringsvåningen, den understa där de serverade dryck och mat, var proppfull. Minst fyrtio och säkert fler var här, och Sols föräldrar hade fullt upp med att servera.
Än var de vid bardisken och gav rött vin till någon aristokrat och än var de vid ett hörn i salen och gav någon buse med enormt skägg hans beställda kagge öl.
Vid dörren på andra sidan rummet stod Oxe och Åkerbäck och hojtade åt Sol, men han kunde inte höra något genom sorlet av människor.
Han började långsamt att ta sig igenom horden, och fick ducka, hoppa undan från redlösa karlar och såg en man tappa sin penningpung från sin bakficka utan att märka det en bit bort. Han tog sig fram och tog upp börsen. Den skramlade av mynt, och var riktigt tung. Han knackade herrn på axeln, och mannen vände sig om. Saimo hoppade till- mannen hade ett öga med blodröd iris och ett öga med klarblå iris. Mannen hade ett ärr vid det blåa ögat.
'Ja? Vad vill du?' frågade mannen, uppenbarligen irriterad.
'Eeh.. Jo, du tappade visst din penningpung... ' sade Sol och sträkte fram börsen.
'Mina pengar!! Mina tack, lille pojk. För jag kan lita på att du inte har stulit den, eller hur?' sade herrn, och log snett.
'Nej, herrn! Det skulle jag aldrig göra!'
'Nej, men det skulle nog din vän Oxe gjort, eller hur?' det var ingen fråga, det var ett påstående.
'Va? Hur kunde du veta..?' Sol var förstummad.
'Det lär du dig tids nog. Följ med mig ut, så skall du få din rättmätiga belöning.' sade mannen, och tog sig igenom folkhopen på nolltid. Saimo försökte följa efter, men han var väldigt långsam. Han fick ursäkta sig, hoppa undan och tumla runt i en halv minut innan han avverkat de tio meterna till utgången.
'Varde hälsad Sol, den snabbaste personen på att ta sig igenom folkmyller på denna vår jord!!' skämtade Oxe, när Saimo kom ut.
'Åh var tyst. Jag är inte på humör för sådant just nu, Oxe.'
Mannen vars börs Sol hade räddat stod och väntade vid dörren.
'Dina vänner kan också följa med. Vi skall till min bokhandel.' sade han. Oxe svalde hårt.

Det var inte mycket folk ute , antagligen för att närmare tiondel var i Sols föräldrars värdshus.
Det tog dryga en minut att komma till mannens lilla hus, som det hängde en svart skylt utanför. På den stod med guldbokstäver: Fashasdèm Sairáh Tha.
Oxe svalde igen.
'För övrigt, Oxe, skulle du kunna lämna tillbaka Fashasdèm á Saimo? Du har haft den länge nog.' sade mannen, och Oxe utbrast 'Hur kunde..?' medan han såg allmänt förvirrad ut.
'Du lär dig tids nog.' sade mannen. 'För övrigt har jag inte presenterat mig. Jag heter A´lth Arandéz. Det är Älviska för..'
'Mannen som Kan' fyllde Oxe andlöst i.
'Du har pluggat på, Oxe. Ja, mitt namn betyder detta.'
'Eeh... Jag vill inte verka ohövisk, men vad är det för något speciellt med det?' frågade Åkerbäck.
'Åkerbäck!! Mannen som Kan.. Bara Älvprinsar eller liknande får heta något så storartat!!' utbrast Oxe med en svag antydan till irritation i rösten.
'Jaha.. Är du en prins?!!' Åkerbäck fick beundran i blicken- hon fullkomligt älskade adelsmän, ju högre desto bättre.
'Ja, men hos Älvorna finns det många prinsar. Det är inte alltför sällsynt.' svarade A´lth Arandez, smått smickrad. Han tog ur sin ficka en liten guldnyckel med invecklat ax, och låste upp sin affärs dörr. 'Välkomna in i min enkla boning' sade A´lth Arandez med en elegant bugning.
'Tackar' neg Åkerbäck, och de stegade in.
Det var belarmat med böcker överallt, hyllor fulla med läderinbundna volymer, och ett tunt lager damm över allt. Trots det väldigt stora antalet böcker, så var det ytterst välorganiserat, med sektioner per språk, ämne och titel. Det var rätt högt i tak, nästan åtta fot, så det fanns runt fyra stegar i affären för att nå upp till hyllornas högsta hyllplan. Bakom ett bord som uppenbarligen användes som disk, så fanns en trappa upp till ovanvåningen.
'Enkla boning? Jo jag tackar jag! Detta var imponerande!' sade Saimo.
'Såja, det var väl inget..' sade A´lth Arandez blygsamt.
'Åjo, detta var väldigt imponerande..' sade Åkerbäck.
A´lth Arandez log. 'Tja, det kanske det är...'
'Oj! En högsta rangens Fashasdèm!!' utbrast Oxe, hållandes i en gyllene bok som såg rätt tung ut.
'Den rangen av magi klarar du inte, Oxe. Den du hade var för lekmän- du kan nog knappast ens förstå första ordet i den där Trollboken.' sade A´lth.
'Lekmän? Den boken jag köpte..' började Oxe, men avbröts av A´lth Arandez. 'Stal heter det.' Oxe såg smått förlägen ut, men fortsatte ändå. 'den var... avancerad...' Oxes röst dog bort. 'Jag skall lämna tillbaka den..' fyllde Oxe i.
A´lth Arandez skrattade. 'Det tror jag säkert, min vän. Det tror jag.' försäkrade han.
'Var är min belöning?' frågade då Sol.
'Det ja. Vad skulle du och dina kamrater tycka om vars ett guldmynt och en bok var?' föreslog han.
'Vad hade du i din börs, egentligen?' frågade Oxe.
'Ett väldigt viktigt brev, två rubiner och trettiofem gulddaler.' svarade A´lth Arandez.
'Trettiofem? Jösses, här har jag bara tolv!!' utbrast Oxe, och insåg för sent vad han sagt. 'Förlåt, det är en last jag har..' sade han och gav A´lth sina pengar tillbaka, generad.
'Det är inte möjligt!!' hojtade A´lth till efter att han i tio tysta sekunder bara stirrat på de tolv gulddalerna. 'Hur.. Hur?' stammade han fram, och hans blick mot Oxes håll var en blandning av beundran och förvåning.
'Jag hade faktiskt ändå tänkt att lämna tillbaka dem, jag tränade bara...' sa Oxe blygt.
'Hur kunde du? Stjäla från...' A´lth var fortfarande nästan stum, men till sist så ropade han 'Hur lyckades du ta något från mig utan att jag märkte det?'
'Vaddå? Tja, talang antar jag...'
'Nej, nej.. Det är mer än så! Du förstår, jag är, vad kan man kalla det? Jo, tankeläsare. Du måste ha talang för en sak till för det där!' förklarade A´lth.
'Vad för någon talang?'
'Trollkonst.' Ordet kom definitivt, som ett hammarslag mot Oxes sinne.
'Trollkonst.. Men? Vad...' Med en större förundring än Arandez hade haft när han stulit dennes pengar så stammade Oxe oförståeligt fram meningar, eller snarare ord, vissa avklippta på hälften. Åkerbäck och Saimo hade åstundat det hela tyst, men nu utbröt Saimo 'Häftigt, Oxe!!' och dunkade honom på ryggen medan Åkerbäck var lätt förvirrad.
'Oxe... Nu finns det en sak till byborna inte får veta! Jag blir galen!' Åkerbäck sjönk ned på en steges tredje nedersta pinne och suckade.
'Ta det lungt.' stödde Saimo henne.
'Ta det lungt?! Hur skall jag kunna ta det lungt med en trollkonstnär och en älvblodig som vänner?!' röt hon i irritation och stegade ut.
'Åkerbäck! Vänta!' ropade Saimo och följde efter. Då hade Oxe just samlat sig, och sade: 'Betyder det att jag kan använda trollkonster?'
Då bröt A´lth Arandez ut i skratt. 'Mer än väl gosse. Mer än väl.'

'Stanna Åkerbäck!!' ropade Saimo och följde efter henne på en kulle som var översållad av diverse småsten, där växte små tuvor av gräs och små blåa, styva blommor. Åkerbäck halvsprang rakt bort från Darnhem, snyftande och halvt arg.
'Vänta!'
Hon stannade av och sjönk ned i en liten hög. Sol kom ikapp henne, stannade, satte sig ned och lade sin arm runt henne. Solen var ungefär vid tiotiden på morgonen, rakt framför dem.
'Lugna dig Åkerbäck, du behöver inte reagera så starkt.'
'Men.. Jag kan inte stå ut med det! När som helst så kan mina enda vänner bli till högar av aska! Jag kan väl inte vara lugn då!' snyftade hon.
'Äh, det är inga problem. Om vi verkligen är det, så kan vi ju lätt fly, inte sant?' tröstade han
'Ja men.. Kanske... Jo, det är faktiskt mening i det. Men ändå! Ni kanske inte är tillräckligt bra!'
'Då kan vi ju inte anklagas på så svaga grunder väl, Åkerbäck?'
'Kanske...' Hon blundade och suckade. 'Men det är en så nedslående tanke!'
'Ja, det är det.' sade Sol, och reste sig. Han hjälpte Åkerbäck upp, sedan gick de tillbaks till Darnhem.

Khail var inte glad. Nu var Gïdel en hel vakt försenad. En hel vakt väntandes i denna gränd. Han krossade en sten med sin hand, det lugnade alltid honom. Khail grymtade när en lång gestalt kom närmast flytande fram mot honom.
'Äntligen, Gïdel. vad uppehöl dig?' Khail krossade en till sten med handen.
'Det var några rånare. De trodde sig vara överlägsna bara för att jag var en enda. Nyheter från Sìdhe Gharmaeon?' svarade gestalten med en väsande röst.
'Ja. Han är snart här, Ari kan nog börja gräva sin grav.'
Gïdel kunde inte dölja ett leende.

När solen stod så nära zenit den kunde komma, så kom Sol hem efter att ha fått sin belöning av A´lth Arandez, hoppandes på att hans mamma skulle avslöja varför han hade ett älviskt namn.
Nu var värdshuset nästintill tomt, Sols mamma och pappa satt på varsin stol och pustade ut.
'Hej min son...' sade Saimos pappa trött. Han var en medellång, brunhårig man med genomträngande, isblå ögon och en kraftig muskulatur.
'Hej far. Mor, far, varför har jag ett älviskt namn?' frågade Saimo glatt.
'Jag orkar nog inte berätta det- jag är för trött.' sa hans mamma.'En annan gång, men snart'

Saimos syn på världen blev svartare. Allt verkade snurra, och all hörsel tonade bort till ett svagt pip. En rött töcken verkade flyta runt i värdshuset, och sedan försvann allt förutom det röda töcknet och pipet. Det var svart, som en avgrund in till Helvetet. Saimo märkte att han såg sig själv- med det röda snurrande runt, runt, runt. Pipet avbröts, och Sol rycktes tillbacka till världen igen. Saimo märkte att han låg på rygg, allt såg dimmigt ut. Han var i sin säng.

'Sol!! Sol!!' skrek någon åt honom. Han kunde inte se varifrån ropet kom, men rösten gick inte att ta miste på. Det var Oxe.
'Vad.. Hände?' frågade Saimo med en kraftansträngning. 'Svimmade jag?'
'Ja...' snyftade hans mamma. Saimo såg klart igen.
'Varför då?' Sol behövde inte längre anstränga sig för att säga något, men hans röst var svag och darrade.
'Vet inte.. Sol, du skrämde oss rejält!' Det var Åkerbäck.
'Hur länge..?'
'Två timmar.' svarade Sols pappa innan Saimo formulerat klart frågan.
'Verkade som... fem minuter...'
Saimo vågade försöka sätta sig upp. Det gick, om än vingligt. Han såg att en till synes vettskrämd A`lth Arandez även var rummet.
'Vad gör du här?'
'Va? Jo...' A`lth darrade lite. 'Det var... Trollkonster... Jag kände av dem. Sprang för att se vad det var.'
'Trollkonster? Vad menar du?' frågade Saimo.
'En rå anhopning av misslyckad själskraft, tycktes det som. Eller en enormt mäktig trollkonstnärs verk..'
'Blev jag... attackerad?'
'Verkade så, ja... Men det var inte tvunget.' sade han, och tittade menande mot Sols föräldrar. De hostade, och Sols pappa viskade något till sin fru. Hon harklade sig en gång till.
'Sol, jag och din far skäms över att ha undanhållit detta för dig så länge, om ditt namn. Det är en lång historia, dock.' sade Saimos mamma skamset.
'Jag tål långa historier.'
'Ja, det har varenda skald som bard som kommit hit märkt' skrattade hon fram. 'Nå, som många historier börjar denna för länge sedan...

Det var i slutet av Ginens Första Dynasti som en Älvkung av det högsta slag- inte den sorten som finns nu, utan en av dem äkta. Han var av sådan färdighet att ingen kunde slå honom i strid, han kunde göra de mest fantastiska saker. Men hans oerhörda makt steg honom åt huvudet- han utmanade Krigets gud, Halecht. De stred inte länge förens Halecht vann, och när det dödande slaget skulle falla så bad Älvkungen, Olth`m Nadehl, om sitt liv. Halecht funderade, och kom fram till att Nadehl skulle för evigt starta krig. Nadelh mottog sitt öde, men hans idioti kom igen. Han utmanade Vinej, Trollkonstens Gudinna, på en strid med trollkonst som främsta vapen. Återigen förlorade Nadelh, och återigen kom han undan. Han skulle för evigt döda en person per månad och sänka dennes själ till Kaleth, underjordens härskare, som Vinej var trogen en tjänst till.
Sist så utmanade Nadelh en dödlig- det var hans största misstag någonsin. Den dödlige besegrade Nadelh, och för att inte dräpa älvkungen så begärde den dödlige, Dìri, att älvkungen skulle ge denna all sin makt.
Det gjorde Nadehl, men efter detta så följde hans arméer inte honom längre, utan gjorde uppror. Nadelh kunde inte heller döda en person var vecka. Halecht, Vinej och Kaleth dödade honom för sitt brott mot sina löften.
Dìri däremot använde sina krafter vist, och då han bara bett om Nadelhs styrka, så var han inte utsatt för de begränsningar en älva har. Han förde vidare sina förmågor ned genom leden, tills det kom till min farfar. Han lät sig charmeras av en älva, som fick ett barn med honom. Min farfar gifte sig senare med min farmor, och så gick det vidare till mig. Men Älvan snodde något från min farfar, nämligen Olth`m Nadehls ärvegods - makten. Älvan följde dock farfar och hans familj- tills för femton år sedan, då hennes barn fick dig. En dag kom de bärandes på dig, och sade att vi skulle ta hand om dig, och något om att de var jagade. Du var mänsklig, då kvinnan som fött dig var en människa.
Du var den första sedan farfar som var som Dìri- människa med en älvas kraft.
Din far och älvan som förförde min farfar har aldrig setts till igen.'

Alla var förstummade, och Saimos avlägsna släkting som han ansett som sin mor i femton år pustade ut.
'Är det sant?' frågade Sol försiktigt.
'Ja.' svarade Sols en-gång-mamma.
'Betyder det att Saimo är adel?' frågade Åkerbäck förtjust.
'Ja, mer än väl.' Åkerbäcks ögon fick en beundrande glans i sina ögon, och hon log.
'Men.. Det är inte möjligt... Detta betyder ju att jag är lika mäktig som en älvprins!' utropade Sol.

'Ja.' sade Khail.
'Vid Kaleths salar!! Det är ju inte möjligt!' Gïdel pressade ut saften från en apelsin i sin mun.
'Fan.. Vi hamnar nog där om inte Ari avslöjar var han gömt sin lilla förkämpe.. Draaghl!!' Den uråldriga svordomen svedde på allas öron, och Khail förvånades nästan själv över vad han sagt.
'Ta inte i.' sade Gïdel.
'Men... Vi måste ju hitta förkämpen!!' försvarade Khail sitt uppträdande.
'Så sant, så sant...' sade Gïdel, och ryckte sedan till. 'Någon är här.' Han snodde runt, och Khail drog sitt långsvärd med en blå gnista från sin hand.
Varelsen anföll utan förvarning- det var en enorm best, en blandning av ett varghuvud, en jättes kropp och en hjorts bakben- och den hade en svans. Svansen var segmenterad, och slutade i en giftdrypande klo. Besten sprang på alla fyra.
Gïdel hoppade undan och lät Khail svepa mot varelsen med sitt långsvärd, som sveptes i en båge. Ett blått streck lämnades efter i luften.
Varelsen träffades mitt på hjässan- men den ignorerade det stora, gapande hålet och knuffade bort Khail. Den hoppade därefter på Khails mage och försökte bita honom i strupen, men dess svans slets då av av Gïdel med hans bara händer. Besten ylade av smärta och snurrade runt för att möta sin plågoande. Osmart med tanke på att Khail då sköt sitt svärd rakt igenom dens bröst. Den ramlade ner i en liten hög.
'Bara för att vara säker' sa Khail och drog ut bestens hjärta, och brände det med sin magi. Gränden var inte längre så ren, och Khail och Gïdel skyndade sig därifrån.

*

Året som följde hände det inte mycket i, och Saimo gladdes över Åkerbäcks uppenbara förtjusning i honom. Oxe blev undervisad av A`lth Arandez i trollkonst, och var snart skickligare än sin mästare på konsten. Sol lärde sig hantera en liten porportion av sina krafter, vilket gjorde Åkerbäck än mer förtjust i honom.
Med enorm tur så lyckades Saimo och Oxe dölja sina uppenbara omänskligheter för de nitiska byborna i Darnhem, även om de en gång var nära att bli upptäckta.
Det var en anspråkslös dag i sensommaren när två vandrare kom in till Sols en-gång-föräldrars värdshus. Något med dem oroade Oxe, något om deras aura.

'Tja, jag vet inte Oxe, jag är ingen vidare på att avläsa auror.' sade Sol medan han stod på en enda hand. Det hade han gjort i en kvart nu, ståendes vid Oxes hus, mest för att imponera på Åkerbäck.
'Sluta göra dig till, Sol...' muttrade Oxe, som var nätt avundsjuk på Saimo, och lite irriterad över Sols kaxighet. 'Det är något fel på dem- det vet jag. Kanske.. Näe.'
'Vaddå?' Åkerbäck blev nyfiken.
'Äh.. Dum idé bara...'
'Kom igen!!'
'Jag tänkte att de kanske var demoner...' mumlade Oxe, och Saimo brast ut i skratt. 'Jag sade ju att det var en dum idé..' muttrade Oxe.
'Demoner?!? Med vinger, svansar och bockfötter?' sade Saimo under allt sitt skratt.
'Demoner är egentligen själar från helvetet som tagit över människokroppar' informerade Oxe beskt.
'Hm... Oxe, du förstörde en femtedel av min världsuppfattning.'
'Lessen, grabben. Så är livet.' Saimo stötte upp sig i luften med sin hand och gjorde en volt, för att sedan landa. Åkerbäck fick en ännu mer konstig glans i sina ögon, och Oxe muttrade 'Jag kan i varje fall trollkonst bättre än Sol...'
En fågel kvittrade friskt när en hjort sprang förbi Oxes hus.
'Jag är hungrig' sade Åkerbäck och reste sig.
'Tyvärr kan inte jag uppbåda något' förklarade Oxe.
'Vi sticker hem till mig! Där måste finnas mat.' konstaterade Sol och började gå.
'Hm, jag är också hungrig' sade Oxe och följde med. Åkerbäck hakade på dem.
Mörka moln svepte över landskapet och hotade att dränka Darnhem, men utsläppte inte sina mängder av vatten. Småbarn lekte på gatorna, och marknaden var full av folk.
Anniette och Gardûn (Sols före- detta föräldrar) hade nästan tomt på sitt värdshus.
'Hej Saimo!! Vadan detta uppbåd av gudalika krafter?' frågade Gardûn retfullt.
'Mat!!' ropade alla tre i gengäld. Anniette skrattade och började steka lite saltat kött.
Trappsteg hördes, och de två som Oxe tyckte hade konstiga auror kom ner. Den ene var, med enkla ord, enorm medan den andra bara var kraftigt byggd. Båda hade svart hår, och bruna ögon.
'God morgon frun. Vi vill ha lite lunch, tack. Det som barnen får går bra.' önskade den mindre av de två.
'Självklart, herr Khail.' svarade Anniette och lade på mer saltat kött på hällen.
Den av de två som kallade sig Khail gick mot Sol och hans vänner, med ett ansiktsuttryck mellan förvåning, glädje och fasa.
'Gïdel..... Det är ju...'
'Du har ju för Kaleths namn rätt, Khail!!' utropade Gïdel.
'Ursäkta mig, men heter ni möjligtvis Sol eller Saimo?' frågade Khail Saimo.
'Bådadera, hurså?'
'Nej... Det är inte möjligt!!! Gïdel, det är ju..'
'Vad?' undrade Sol. Tre busar stapplade in, troligen efter att ha prövat fyra andra värdshus ölbägare. De beställde öl hela bunten.
'Nah. Det var inget.' sade Gïdel kvickt.
'Åjo, något var det! Säg nu, snälla?'
'Varför?'
'Kom igen...'

Fortsättning följer...
Var snäll och skriv om ni tycker den är bra! Jag är en trettonåring, ifall ni tycker den är dålig för en vuxen.

Författare:

Publicerat

Dela: